Vägen till Palmyra
Från ”The Making of the Book of Mormon, Joseph Smith, and You”, ett tal hållet vid missionärsskolan i Provo, den 15 februari 2014. Matthew S. Holland är rektor för Utah Valley University.
Vägen till Palmyra – platsen för den första synen och förvaringsplats för guldplåtarna – var allt annat än en behaglig och ljus väg för Joseph Smith och hans familj.
Foto George Anderson, med tillstånd av kyrkans historiska museum
Det råder ingen tvekan om saken. Vare sig du är en heltidsmissionär eller inte, så är alla sista dagars heliga kallade att föra budskapet om Herren Jesus Kristus till ”hela världen” (Matt. 24:14). Vi är kallade att sprida hans evangeliums rena principer och organisation i hans namn. Men för att göra det måste vi också minnas att det är väsentligt att undervisa och vittna om att Joseph Smith var hans redskap i att återställa de här rena principerna och den här organisationen till jorden.
När så mycket står på spel, är det klokt att ni frågar er själva om ni är redo att kliva fram och med klar övertygelse och mild djärvhet förkunna att Joseph Smith gick in i en skogsdunge, knäböjde och bad ”på morgonen en härlig, klar dag, tidigt på våren artonhundratjugo”,1 och att världen aldrig blev densamma igen. Om ni ska kunna vara de Guds tjänare som ni är kallade att vara, måste ni vara redo att göra det.
Bestäm er nu för att flitigt studera profeten Joseph Smiths liv. Det finns kraft och visdom i hans liv, mer än i någon annans, Frälsarens liv undantaget. När ni uppriktigt och under bön gör er bekanta med detaljerna i Josephs liv, lovar jag att er tillgivenhet och beundran för honom växer, ni får tröst och uppmuntran under de särskilt svåra dagarna i ert liv av tjänande, och ni får större kunskap för att kunna stå emot hånet från nutida kritiker, som är så säkra på att världsliga bevis visar att Joseph inte kunde vara den han utgav sig för att vara. För att åstadkomma detta kan ni börja med att se på några glimtar av den här anmärkningsvärde mannen.
En smärtsam väg
Det finns all anledning att tro att morgonen då den första synen inträffade var just så idyllisk som psalmen ”O, hur skön var morgonstunden”2 får det att låta som. Men medan vi njuter av den bilden får vi inte glömma vad som krävdes för att komma till den morgonen. Vägen till Palmyra – platsen för den här heliga, enastående stunden – var allt annat än en behaglig och ljus väg för den unge profeten och hans familj
Profetens föräldrar, Joseph Smith den äldre och Lucy Mack Smith, gifte sig i Tunbridge i Vermont, USA, 1796. Efter sex år som ganska framgångsrika bönder flyttade familjen Smith till det närbelägna samhället Randolph för att försöka driva en butik.3
De varor som Joseph den äldre skaffade med hjälp av kreditorer baserade i Boston, gick snabbt vidare till ivriga nya kunder – inte mot kontanter utan mot löften om betalning när skördarna väl kom in i slutet av odlingssäsongen. Medan han väntade på de utlovade betalningarna så att han kunde betala sina långivare, hoppade han på en ny investeringsmöjlighet.
På den tiden var det en skriande efterfrågan på den kinesiska marknaden efter kristalliserad ginsengrot. Fastän Joseph den äldre hade fått ett erbjudande av en mellanhand på 3 000 dollar för den ginseng han hade samlat och förberett för sändning, valde han den mer riskfyllda men mer lukrativa strategin att själv ta produkten till New York och skriva kontrakt med en båtkapten att sälja hans varor i Kina åt honom. Genom att eliminera mellanhanden kunde han tjäna upp till 4 500 dollar – ett enormt belopp på den tiden.4
Men antingen på grund av otur eller ondskefulla ränker, hamnade Joseph den äldres sändning på samma båt som sonen till mellanhanden som han hade avstått att göra affärer med. Den här sonen tog tillfället i akt och sålde Joseph den äldres ginseng i Kina ”till ett högt pris” och behöll pengarna, samtidigt som han hittade på en historia om att satsningen hade misslyckats och att han bara lyckats få en kista med te som betalning.5
Precis när bedrägeriet uppdagades skulle ett stort lager varor i Smiths affär betalas. Konfronterade av fordrande kreditorer blev paret Smith desperata. För att betala deras skulder gav Lucy upp en bröllopsgåva på 1000 dollar som hon sparat i åratal, och Joseph accepterade 800 dollar för familjens gård i Tunbridge.6 Gården var det enda som gav åtminstone en smula ekonomisk stabilitet och varaktig säkerhet i det tidiga amerikanska gränsområdets ofta hårda värld. Utan pengar eller mark var familjen Smith tvungen att flytta åtta gånger på fjorton år, och sökte ständigt efter sätt att försörja familjen.
Åtminstone en av flyttningarna orsakades av de ekonomiska svårigheter som alla sjukvårdsräkningar från tyfusfebern 1813 ledde till. Epidemin drabbade alla barnen i familjen Smith med överväldigande kraft. Några veckor efter att Josephs feber hade gått ner fick han mycket ont i en axel. En lokal läkare gav den felaktiga diagnosen att smärtan orsakats av en sträckning. Två veckor senare, när smärtan hade nått olidliga nivåer, återvände läkaren och upptäckte en stor infektion som orsakade Josephs långvariga feber.7
Man punkterade det smärtande området och fick ut nästan en liter infekterad vätska, men ingreppet löste inte problemet och en ny infektion slog till i Josephs vänstra ben. Då tillkallades en kirurg. Han gjorde ett drygt 20 centimeter långt snitt från knät till fotleden. Det lindrade smärtan något. Men olyckligtvis spreds infektionen till skelettet.8
Då sökte familjen de senaste medicinska råden av ledande experter vid Darthmouth Medical College. Lucy insisterade på att det mest logiska och vanliga tillvägagångssättet, amputation, inte skulle användas. I stället skulle familjen Smith pröva en ny och smärtsam procedur – utan löfte om att det skulle lyckas. Läkarna skulle öppna Josephs ben och borra två hål på vardera sidan av benet. Sedan skulle de knacka bort tre stora bitar av ben för att få bort det infekterade området.9
Allt det här skulle göras utan tillgång till vår nutida bedövning. Därför uppmanade man familjen att ge Joseph alkohol eller att binda honom vid sängen så att han inte skulle vrida sig undan av smärta under den känsliga proceduren. Fastän Joseph bara var sju år vägrade han att göra någotdera. I stället bad han om två saker – att hans far skulle hålla om honom och att hans mor skulle lämna rummet.10
Detalj från Om far håller om mig , av Liz Lemon Swindle; foto Alan Day, med tillstånd av kyrkans historiska museum
När Josephs skrik blev så höga att hans mor inte kunde hållas borta, gick hon två gånger in i rummet trots hans vädjande protester. Det hon såg lämnade ett oförglömligt intryck. Där låg Joseph i en bloddränkt säng, ”likblek, [med] stora droppar svett … rinnande nerför ansiktet, som speglade hans fruktansvärda plågor”.11 Operationen lyckades, men Joseph fick de följande tre åren gå omkring med kryckor.
Efter den prövningen hoppades familjen att en ny början i Norwich, Vermont, äntligen skulle ge den stabilitet och framgång som de så ivrigt sökte. Men återigen grusades deras förhoppningar. Första året de försökte bruka hyrd mark fick de ingen skörd. Inte heller andra året fick de någon skörd. Tredje året, 1816, bestämde Joseph Smith den äldre sig för att försöka en sista gång, övertygad om att allt helt enkelt måste gå bättre.12
En halv värld bort hade vulkanen Tambora i Indonesien fått ett utbrott 1815 och spytt ut tonvis med aska i jordens atmosfär, vilket rubbade det normala väderläget. Från juni till augusti 1816 – som kallades ”året utan sommar” – drabbades New England av frost fyra gånger. Skörden förstördes ännu en gång.13
När hungersnöden kom och tusentals människor lämnade Vermont i en enorm utvandring, tog Joseph den äldre sitt dittills största steg i tro. Han bestämde sig för att lämna det område med tre mils radie med familj, vänner och mark som han hade tillbringat större delen av hans liv inom och bege sig nästan femtio mil sydväst till samhället Palmyra i övre delen av staten New York. Där, hade de hört, var marken bördig och möjligheten till långsiktiga lån var stor. Av nödvändighet begav Joseph den äldre sig dit före de andra. Lucy och de åtta barnen lämnades att packa husgerådet och följa efter.14
Det var vinter när Lucy och hennes modiga lilla skara lastade allt de ägde på en släde och senare på en vagn. Efter att ha betalat flera långivare hade Lucy knappt några pengar kvar till resan. I slutet av resan betalade hon värdshusvärdar med kläder och medicin. Hon mindes att hon anlände till Palmyra med ”knappt två cent i kontanter”.15
Längs vägen tvingade mannen de hade lejt att köra släden av den unge Joseph för att ge plats åt två vackra döttrar i familjen Gates som de stött på då de färdades åt samma håll. Joseph – fortfarande inte helt frisk – tvingades halta ”genom snön drygt sex mil om dagen i flera dagar”. Han genomled enligt sig själv ”den olidligaste trötthet och smärta”.16
När Josephs hängivna äldre bröder Hyrum och Alvin vädjade till mannen att ta det lite lugnare, slog han dem till marken med ett våldsamt slag från skaftet av en piska. I Utica, när det stod klart att Lucy var utan pengar, övergav mannen familjen – men först efter ett misslyckat försök att stjäla deras vagn, då han slängde ut alla deras tillhörigheter på marken.17 På något sätt kämpade sig familjen vidare tills alla kom fram till Palmyra och under tårar föll ihop i Joseph Smith den äldres armar.
Den kanske mest hjärtskärande detaljen i resan finner vi emellertid i en obemärkt efterskrift som Joseph senare lade till den ursprungliga berättelsen om familjens resa: ”När vi lämnade Utica blev jag ensam kvar för att få åka på sista släden i kompaniet, men när den kom blev jag nedslagen av en av familjen Gates söner och fick släpa mig blodig fram tills en främling kom, lyfte upp mig och bar mig till samhället Palmyra.”18 Vi bör inte underskatta betydelsen av detta.
En skatt av oändligt värde
Detalj från Om far håller om mig , av Liz Lemon Swindle; foto Alan Day, med tillstånd av kyrkans historiska museum
Bara tre kilometer söder om Palmyras mittpunkt finns en skogsdunge som skulle bli platsen för en av de största synerna i människans historia. Fem kilometer bortom den finns kullen Cumorah, förvaringsplatsen för de då okända guldplåtarna.
När Joseph anlände till Palmyra hade Herren fört denne förutordinerade profet till förvaringsplatsen för en skatt av omätligt värde. Den skatten skulle bli ett tecken på att himlarna återigen var öppna efter århundraden av mörker och förvirring. Den skatten skulle visa att Jesu verksamhet var mycket bredare, både i fråga om lära och geografi, än vad de kristna kyrkorna på den tiden anade. Den skatten skulle bekräfta att Gud, på ett förunderligt sätt, tydligt verkar i människans göranden över tid, språk och kontinenter. Och den skatten skulle innehålla så rena och kraftfulla lärdomar att om man planterade dem djupt in i själen, så skulle man bli förvandlad och få smaka på något så utsökt att det skulle bli den yttersta och mest makalösa måltiden man kan önska sig.
Med dödliga ögon kan vi bli frestade att föreställa oss att en mer passande väg för en sådan man och ett sådant ögonblick borde ha varit lättare, mer effektiv och mer hyllad. Med tanke på de omvälvande händelser som skulle ske till följd av att den här pojken kom till det här samhället vid den här tiden, kunde då inte Herren, som så noggrant orkestrerat placeringen av guldplåtarna över tusen år tidigare, ha ordnat en rakare, bekvämare och ädlare ankomst?
Jo, det kunde han säkerligen, men det gjorde han inte.
Joseph blev inte smord till något stort i sin barndom (se 1 Sam. 16:11–13). Det fanns ingen vägledande dröm som förde Joseph till ett utlovat land (se 1 Nephi 5:4–5). Det fanns ingen märklig Liahona som hjälpte hans familj att undvika misstag längs vägen (se 1 Nephi 16:10; Alma 37:38). Och det fanns definitivt inte någon öppen limousin som tog honom längs en solbelyst, strömlinjeformad paradgata, där hurrande folkmassor gav honom ett triumferande välkomnande.
I stället var det för Joseph och hans familj en vilt snirklande sorgens stig, utmärkt av otur, ohälsa, dåligt omdöme, naturkatastrofer, förkrossande smärta, hjärtlös orättvisa, fortsatt obemärkthet och oavbruten fattigdom. Det betyder inte att familjen Smiths liv var en enda cirkel av fullständig misär. Det var det inte. Men vägen till Palmyra var allt annat än rak, lyckosam och offentligt uppmärksammad. Halt, kraftlös och blodig måste profeten bokstavligt talat bäras till sitt ojämförliga möte med ödet av en namnlös främling.
Kom ihåg detta som den kanske första lärdomen om Josephs liv och framkomsten av Mormons bok. Trots misslyckanden, olyckshändelser och bittert motstånd – och i många fall på grund av just de händelserna – fick Joseph Smith exakt det han behövde för att kunna fullfölja sitt uppdrag. Så om du nu eller i framtiden ser dig om och ser att andra som kanske är mindre hängivna lyckas i sina arbeten medan du just blivit avskedad; om en svår sjukdom lägger dig på rygg just när viktiga uppgifter av tjänande kallar; om en kallelse till ett framstående ämbete går till någon annan; om en missionärskamrat verkar lära sig språket snabbare; om välmenande ansträngningar leder till katastrof för en annan församlingsmedlem, en granne eller en undersökare; om nyheter hemifrån berättar om ekonomiska bakslag eller tragedier som du inte kan göra något åt; eller om du dag efter dag helt enkelt känner dig som en menlös och nedslagen bakgrundsfigur i ett evangeliedrama som verkar vara till för andras lycka, tänk då på detta: många liknande situationer utsattes Joseph Smith själv för i samma stund som han leddes till scenen för den mest enastående händelsen på jorden sedan det som hände på Golgata och i trädgårdsgraven nästan 2 000 år tidigare.
”Men”, kanske du säger, ”mitt liv och min jordiska bestämmelse kommer aldrig att bli som Josephs.”
Det är troligen sant. Men jag vittnar om att ditt liv är viktigt för Gud, och din eviga potential och potentialen hos dem du träffar är inte mindre storslagen eller betydelsefull än profeten Joseph Smiths egen. Därför får du aldrig, precis som vår älskade Joseph, ge upp eller ge efter när livet i allmänhet eller missionsarbetet i synnerhet blir smärtsamt, förvirrande eller tråkigt. I stället måste du, som Paulus lär, se att ”för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut” (Rom. 8:28; kursivering tillagd).
Liksom Gud gjorde med den unge Joseph Smith, formar och vägleder han dig varje dag för ändamål som är härligare än du kan ana!
Efter tre års missväxt i Vermont bestämde Joseph Smith den äldre sig för att bege sig nästan femtio mil sydväst till samhället Palmyra i övre delen av staten New York.
När Joseph Smith anlände till Palmyra i New York hade Herren fört sin förutordinerade profet till förvaringsplatsen – en närbelägen kulle – för en skatt av oändligt värde.
Foto av kullen Cumorah, med tillstånd av kyrkans historiska museum
Detalj från Om far håller om mig , av Liz Lemon Swindle; foto Alan Day, med tillstånd av kyrkans historiska museum
Strax söder om Palmyra i New York finns det en skogsdunge som skulle bli platsen för en av de största synerna i människans historia.
Vermont
New York
Tunbridge
Randolph
Norwich
Palmyra
Utica