Kolibriräddningen

William Hoggan

Författaren bor i Kalifornien, USA.

När vi räddade en kolibri lärde vi oss hur man hjälper de andligt svaga.

Vid ett läger för unga kvinnor i Kaliforniens berg, väntade tjejer och ledare på middagen i en scoutstuga. Medan vi väntade lade några tjejer märke till något under ett bord. En kolibri hade flugit in i stugan, hade inte hittat ut, och hade slutligen tuppat av på golvet. De bad mig om hjälp.

Fågeln såg döende ut. Näbben var täckt av spindelnät och fjädrarna pekade hit och dit. Jag lade den försiktigt i en mugg och bar ut den. Jag hoppades att den skulle återhämta sig på egen hand, men trodde nog att den skulle dö. Men när jag vände ner muggen för att försiktigt lägga kolibrin på marken, tog fågeln, när den var halvvägs ute, tag i kanten av muggen med sina små klor. Jag vände upp muggen, och fågeln satte sig på kanten med slutna ögon. Vad skulle jag nu göra?

En ledare som såg fågeln gjorde en blandning av socker och vatten och gav den till mig. Först strök jag försiktigt bort spindelväven från den sylvassa näbben. Fågeln reagerade inte. Sedan doppade jag ett finger i sockervattnet och höll en droppe mot näbben. Droppen försvann utan att fågeln rörde sig. Kanske hade vätskan sipprat in i näbben? Jag doppade fingret igen och höll det mot fågelns näbb. Den här gången slickade en liten tunga, tunnare än ett hårstrå, min fingertopp.

I tio till femton minuter drack kolibrin den ena droppen efter den andra. Vid det här laget hade flera andra ledare samlats runt mig, och jag lät dem också mata fågeln.

Plötsligt öppnade den ögonen och de tilltufsade vingarna föll genast på plats. Efter att ha druckit ett par droppar till började den röra på vingarna, värmde upp dem en sekund, och flög sedan rakt upp. Den tvekade ett ögonblick ovanför oss, och flög sedan iväg.

Vi stod där, fulla av häpnad. Och sedan, lika plötsligt som fågeln hade flugit iväg, kom den andliga lärdomen:

Ofta när vi försöker hjälpa mindre aktiva, verkar våra ansträngningar inte göra någon skillnad. Men vår kärlek glider ner i sprickorna – liksom nektarn i kolibrins orörliga näbb – och ger andlig näring som en dag kan ge resultat.
Ibland kan vi inte gå vidare själva. Vi behöver en vänlig, omtänksam hand som hjälper oss upp.
Ibland fastnar personer i syndens eller missbrukets spindelnät och behöver hjälp av en vän eller prästadömsledare och Frälsaren för att bli fria.
Vi behöver regelbunden andlig näring för att hålla ut. Annars tar vår andliga styrka slut och vi faller offer för orättfärdiga inflytanden.
Kolibrin höll sig kvar. Bokstavligen. Det kan göra stor skillnad att hålla sig kvar. Ibland måste vi helt enkelt uthärda i tro medan vi hanterar de smärtsamma och ibland hemska utmaningarna i livet.

I Nya testamentet står det att Mästaren till och med ser när en sparv faller till marken (se Matt. 10:29–31). Jag vet att han också ser när en kolibri faller. Och han ser dig.