Undervisa på Frälsarens sätt
En elefant i klassrummet
Lärarrådsmöten förändrar inte bara vårt sätt att undervisa – de förändrar vårt sätt att lära.
Mzwakhe Sitole står inför en utmaning. Som Söndagsskolans president i församlingen har han ett gudagivet ansvar att förbättra lärandet och undervisningen av evangeliet i församlingen.1
Men medlemmarna i hans församling i Johannesburg, Sydafrika har i vissa fall vitt skilda bakgrunder och förväntningar. Några är välutbildade och andra inte. Många har fått lära sig att en elevs uppgift är att lyssna, inte prata. Andra kämpar kulturellt sett med att förstå att både män och kvinnor ska vara engagerade i undervisningen, både i kyrkan och hemma.
”Vi har också personer som talar olika språk”, säger broder Sitole. ”Men Anden vill mana alla.”
När lärarrådsmötena och Undervisa på Frälsarens sätt introducerades förra året började församlingar och grenar i hela kyrkan att ha lärarrådsmöten för att samtala om, lära sig om och öva på vad det innebär att undervisa på Frälsarens sätt.
Då började broder Sitole se hur lärarrådsmötena kunde välsigna hans församling. Kulturella utmaningar kunde tas upp, deltagandet under lektioner kunde öka och medlemmarnas olika perspektiv kunde bli till välsignelser.
Liksom många andra runtom i världen insåg broder Sitole att Herren inte använder lärarrådsmötena bara för att förändra hur vi undervisar. Han använder dem också för att förändra hur vi lär.
En unik elefant
En av de mest intressanta upptäckterna för broder Sitole var att när lärare uppmuntrar elever att lära så har alla nytta av den vidgade bilden som olika perspektiv ger.
Den insikten fick broder Sitole under ett lärarrådsmöte när en församlingsmedlem återgav liknelsen om de blinda männen och elefanten, men på ett annorlunda sätt. I liknelsen beskriver sex blinda män samma elefant på olika sätt (ett ben är som en pelare, svansen är som ett rep, snabeln är som en vattenslang och så vidare), för var och en rör vid olika delar av den.2
”Men låt oss förmoda att elefanten representerar evangelieundervisningen”, säger broder Sitole. ”Då behöver vi låta varje klassdeltagare delge sitt perspektiv så att vi tillsammans får en gemensam uppfattning om hur evangeliet välsignar oss alla.”
Därför sitter lärarna i broder Sitoles församling runt ett bord under lärarrådsmötena – för att underlätta samtal. ”Det påminner oss om att alla ska vara delaktiga”, säger han.
Enligt deras behov
I Tokyo, Japan tvivlade Natsuko Soejima på att hon kunde undervisa på ett bra sätt. ”När jag kallades att bli söndagsskollärare för ungdomarna”, säger hon, ”sa jag till biskopen att jag skulle vara rädd. Men han sa att kallelsen kom från Gud, så jag tackade ja.”
Som grupp var klassen skrämmande på grund av de olika utmaningar som eleverna hade. Två av ungdomarna hade nedsatt hörsel. Några klassdeltagare som hade flyttat till Japan från andra länder pratade bara engelska. Hon skrämdes också av åldersskillnaden mellan henne och klassdeltagarna.
Men så under ett lärarrådsmöte fick syster Soejima en ny insikt. ”Vi pratade om att vi ska älska varje klassdeltagare, lära oss vad de heter, be för dem en och en, och undervisa – vägledda av Anden – enligt deras behov”, förklarar hon, ”så jag började göra det.” Hon gjorde också något annat som hon lärde sig under rådsmötet: ”Jag använde ord som gav uttryck åt min kärlek.”
Resultatet? ”Mitt hjärta förändrades. Jag började känna tillgivenhet till mina elever. Jag brydde mig om dem som inte var med och bad för dem också. Så snart en lektion var över började jag förbereda mig för nästa, så att jag skulle ha tid att fundera över olika undervisningsmetoder. Jag var överväldigad av glädje.”
Konkreta svar
Brad Wilson, Söndagsskolans president i Minnesota, USA, ser till att lärarna i lärarrådsmötet inte går därifrån förrän de har samtalat om hur de ska ändra sig med tanke på vad de har lärt sig.
”Vi följer tillvägagångssättet i Undervisa på Frälsarens sätt”, säger broder Wilson. ”Vi samtalar om lärarnas upplevelser och sedan tar vi upp ett av de föreslagna ämnena. Som samtalsledare ställer jag frågor och sammanfattar tankar. Sedan övar vi på att tillämpa det vi lärt oss. Vi delar upp oss i små grupper och frågar oss: ’Vad ska jag göra på ett annat sätt med tanke på det jag lärt mig under mötet i dag?’”
Ron Goodson, lärare för diakonernas kvorum i samma församling, säger att han imponeras av hur broder Wilson ”coachar” rådet. ”Vi pratar om hur Frälsaren skulle undervisa”, säger han. ”När man sedan känner Anden, tänker man: ’Det här är något jag ska pröva med min klass.’ När man tänker på Frälsaren så förändras ens metoder. Det handlar mindre om att man ska ’förbereda en lektion’ och mer om vad diakonerna behöver och hur jag kan ge dem det.”
Han minns att han skrev i sin dagbok: ”Jag var med på ett lärarrådsmöte i dag och det här är vad jag behöver göra.” Faktum är att hans dagbok är full av sådana anteckningar. Nu förbereder han sig i god tid: ”Börjar man tidigt så får man maningar hela veckan.” Han frågar diakonerna vad som händer i deras liv: ”Jag kan hjälpa dem mer när jag känner dem bättre.” Och han ber diakonerna om hjälp med undervisningen: ”När de undervisar så lär de sig bättre också.”3
Jag fortsatte sjunga
”I vårt råd pratade vi om hur musik kan inbjuda Anden”, säger Jocelyn Herrington, primärlärare i samma församling i Minnesota. ”Senare undervisade jag solstråleklassen. Jag tänkte: ’Jag sjunger medan de ritar, det blir trevligt.’ Jag började sjunga och alla slutade rita och lyssnade. Så jag fortsatte sjunga. Anden kom och när jag var klar så var de vördnadsfulla och väntade på att jag skulle prata. Vi hade också pratat [i rådet] om att bära vittnesbörd när möjlighet ges. Så jag vittnade med ord de kunde förstå.”
Syster Herrington säger att hon uppskattar att primärlärarna är inbjudna till rådsmötena. ”Vi pratar om att undervisa vuxna”, säger hon, ”men sedan säger broder Wilson: ’Hur är det med ungdomarnas undervisning? Hur är det med barnens undervisning?’ Han gör oss uppmärksamma på alla de olika åldersgrupperna som finns.”
Från råd till råd
Adam Martin, Söndagsskolans president i Calgary, Alberta, Kanada, säger att han uppskattar förslagen från församlingsrådet. ”Hjälpföreningspresidenten eller äldstekvorumpresidenten säger: ’Vi vill att lärarna ska fokusera på det här’, och så tar vi upp det i lärarrådsmötet”, säger han.
När de började med lärarrådsmöten visste inte lärarna vad de hade att vänta sig, så han gjorde många personliga inbjudningar och introducerade utbildningsmaterialet på teaching.lds.org. ”Nu är bollen i rullning”, säger han. ”De vet att det är ett tillfälle att samtala om vad som händer.”
Under ett möte nyligen var fokuset att följa Anden. ”Vi pratade om hur man förbereder sig väl utan att känna att man måste ta med allt i lektionen”, säger han. ”En syster sa att hon alltid hade känt att hon behövde ta upp allting i lektionsplanen. Man kunde se hur det gick upp ett ljus för henne när vi pratade om att man ska följa inspirationen när man håller en lektion.”
Hitta lösningar tillsammans
Varje undervisningssituation har sina egna möjligheter, utmaningar och potentiella välsignelser. Därför är det bra med rådsmötena, för då kan lärare, med hjälp av Anden, söka och få svar på just sina utmaningar.
Geoffrey Reid, Söndagsskolans president i sin stav i Arizona, säger att lärarrådsmötena fungerar bäst när lärare förstår att deras syfte är att ge råd: ”Då inser de att de kan hjälpa varandra.”
Staven, säger han, fokuserar på att hjälpa lärarna tänka ”hur tas budskapet emot?” i stället för ”håller jag en bra lektion?”
Marisa Canova, primärlärare i samma stav, säger att hon följde en maning hon fick under ett lärarrådsmöte och uppmanar nu barnen i sin kämparklass att be för varandra. Det gick bra, men det fungerar kanske inte lika bra i en klass med vuxna. ”Att be för varje medlem i en stor klass för vuxna kan kännas överväldigande”, säger hon. ”Som väl är säger de lärarna: ’Hur tror ni vi kan anpassa det här till vår klass?’ Och vi hittar lösningar tillsammans.
Det jag uppskattar med lärarrådsmötena”, säger hon, ”är att de ger oss tid att fundera över hur det går för oss och vad vi gör. Det hjälper att få stöd och feedback och att känna att alla arbetar mot samma mål. Jag gillar också de olika perspektiv som flera personer kan bidra med. Det hjälper mig att tänka på sådant som jag inte skulle ha kommit på själv.”
När vi deltar och engagerar oss i lärarrådsmötena blir visionen av den elefant som kallas ”evangelieundervisning” allt klarare. Liksom broder Sitole i Afrika upptäcker många medlemmar runtom i kyrkan att när vår förmåga att undervisa på Frälsarens sätt förbättras så förändrar det inte bara vårt sätt att undervisa utan också vårt sätt att lära.