En kristuslik karaktär
Från ett religionssymposium vid Brigham Young University–Idaho den 25 januari 2003.
Jesus, som led mest, har mest medlidande med alla oss som lider så mycket mindre.
Äldste Neal A. Maxwell (1926–2004) undervisade om en princip som har haft stor inverkan på mig och varit fokus i omfattande studier, reflektioner och begrundan. Han sa: ”Det kunde inte ha funnits någon försoning om det inte hade varit för Kristus karaktär!”1 Efter att ha hört de här rättframma och genomträngande orden har jag försökte lära mig mer om och bättre förstå ordet ”karaktär”. Jag har också begrundat förhållandet mellan Kristus karaktär och hans försoning – och vad det förhållandet betyder för var och en av oss som lärjungar.
Herren Jesus Kristus karaktär
En karaktärs kanske mest utmärkande drag är förmågan att känna igen och förhålla sig på rätt sätt gentemot andra som upplever just de utmaningar eller motgångar som så överhängande tynger en själv. Karaktären avslöjas, till exempel, i förmågan att uppfatta andra människors lidande när vi själva lider, i förmågan att se andras hunger när vi själva är hungriga, i kraften att räcka ut en medlidsam hand under andras andliga lidande när vi själva befinner oss mitt i en andlig kris. Sålunda visar vi karaktärsstyrka genom att se och sträcka oss utåt när den naturliga och instinktiva reaktionen är att bli inåtvänd och försjunken i sig själv. Om en sådan förmåga verkligen är det ultimata kriteriet för en moralisk karaktär, är världens Frälsare det fullkomliga exemplet på en sådan konsekvent och kärleksfull karaktär.
Exempel på Kristus karaktär
I det övre rummet under kvällen för den sista måltiden, just den kväll när Kristus upplevde det största lidandet som någonsin upplevts i alla de världar som han har skapat, talade han om Hjälparen och om frid:
”Detta har jag talat till er, medan jag är kvar hos er.
Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.
Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa” (Joh. 14:25–27).
Mästaren som insåg att han själv, intensivt och personligen, snart skulle uppleva avsaknaden av både tröst och frid, och i ett ögonblick när han kanske var bekymrad och rädd, sträckte sig utåt och erbjöd andra just de välsignelser som kunde och skulle ha stärkt honom.
I Mästarens högprästerliga förbön, som uppsändes precis innan Jesus gick tillsammans med sina lärjungar över bäcken Kidron till Getsemane, bad han för sina lärjungar och för alla ”dem som genom deras ord kommer att tro på mig.
Jag ber att de alla skall vara ett … såsom du, Fader, är i mig …
för att de skall vara fullkomligt förenade till ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och har älskat dem så som du har älskat mig. …
Jag har gjort ditt namn känt för dem, och jag skall göra det känt, för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem och jag i dem” (Joh. 17:20, 21, 23, 26).
Jag ställer ofta följande frågor när jag begrundar det här och andra händelser som inträffade i samband med att han blev förrådd och led i trädgården och med sveket han utsattes för: Hur kunde han be för andras välbefinnande och enighet precis före sin egen plåga? Vad gjorde att han kunde söka tröst och frid för dem vars lidande var så mycket mindre än hans? När den fallna naturen i världen som han skapat tyngde honom, hur kunde han då fokusera så fullkomligt och odelat på andras tillstånd och bekymmer? Hur kunde Mästaren sträcka sig utåt när en svagare person skulle ha vänt sig inåt? Något som äldste Maxwell sa besvarar var och en av de här angelägna frågorna:
”Jesus karaktär garanterade av nödvändighet hans utomordentliga försoning. Utan hans storslagna karaktär kunde det inte ha blivit någon storslagen försoning! Hans karaktär är sådan att han ’led frestelser av alla slag’ (se Alma 7:11). Ändå ’gav han inte efter för dem’ (se L&F 20:22).”2
Jesus, som led mest, har mest medlidande med alla oss som lider så mycket mindre. Ja, djupet i lidandet och medkänslan är nära förbundet med djupet i kärleken hos den som hjälper.
Sök aktivt kristlig kärlek
Under jordelivet kan vi söka efter att bli välsignade med och utveckla de nödvändiga beståndsdelarna i en kristuslik karaktär. Ja, det är möjligt för oss dödliga att sträva i rättfärdighet efter att få ta emot de andliga gåvor som är förbundna med förmågan att sträcka sig ut och på rätt sätt bemöta andra som upplever just de utmaningar eller motgångar som så överhängande tynger oss själva. Vi kan inte få en sådan förmåga enbart med rå viljestyrka eller beslutsamhet. I stället är vi beroende av och behöver ”den helige Messias förtjänster och barmhärtighet och nåd” (2 Ne. 2:8). Men ”rad på rad, bud på bud” (2 Ne. 28:30) och ”med tiden” (Mose 7:21) blir det möjligt för oss att sträcka oss ut när den naturliga tendensen är att vända sig inåt.
Jag vill föreslå att du och jag måste be om, önska, sträva och arbeta på att utveckla en kristuslik karaktär om vi ska kunna hoppas på att få den kristliga kärlekens gåva: Kristi rena kärlek. Kristlig kärlek är inte en egenskap eller ett karaktärsdrag som vi utvecklar enbart genom målmedveten ihärdighet och beslutsamhet. Vi måste verkligen hedra våra förbund och leva värdigt och göra allt vi kan för att bli värdiga den gåvan. Men i slutändan äger den kristliga kärlekens gåva oss – det är inte vi som äger den (se Moro. 7:47). Herren är den som avgör om och när vi får några andliga gåvor, men vi måste gör allt i vår makt för att önska, inbjuda och göra oss värdiga sådana gåvor. När vi blir allt bättre på att handla på ett sätt som är förenligt med Kristi karaktär så kanske vi på ett mäktigt sätt visar himlen vår önskan att få den kristliga kärlekens överjordiskt andliga gåva. Och uppenbarligen välsignas vi med den här underbara gåvan när vi i större grad sträcker oss ut, fastän den naturliga människan i oss vanligtvis skulle vända sig inåt.
Jesus är Kristus, den evige Faderns enfödde Son. Jag vet att han lever. Och jag vittnar om att hans karaktär gjorde det möjligt för oss att uppnå både odödlighet och evigt liv. Må vi sträcka oss utåt när den naturliga tendensen för oss är att vända oss inåt.