Hjälp efter Nancys död
Författaren bor i Georgia, USA.
Vad behövde jag göra för att aktivera Jesu Kristi helande kraft i mitt liv?
Illustrationer Iker Ayerstaran
I februari 2016 avled min fru Nancy efter att ha kämpat mot bröstcancer i elva år. Den överväldigande sorg jag kände under de första månaderna efter hennes död är omöjlig att beskriva för någon som inte har upplevt en sådan förlust. Sorg, ångest, bedrövelse, smärta – inget av de här orden gör den rättvisa. Den var outhärdlig.
Frälsarens helande kraft
Jag har länge förstått att Jesus Kristus ”steg ned under allt” (L&F 88:6) för att han skulle kunna ”bistå sitt folk i enlighet med deras skröpligheter” (Alma 7:12). Det innebär att kraften i Frälsarens försoning sträcker sig bortom uppståndelsen och återlösningen från synder. Genom den kraften kan han också hjälpa oss när vi lider och i våra olika behov. I min sorg försökte jag ivrigt – nästan desperat – lära mig vad jag behövde göra för att aktivera den aspekten av Frälsarens kraft i mitt liv. I veckor sökte jag i skrifterna och i tal av kyrkans generalauktoriteter. Jag trodde verkligen att Frälsaren, på bekostnad av avsevärd smärta och egna uppoffringar, visste vilken smärta jag kände. Men hur kunde det hjälpa mig? Eftersom han led det här för mig, vad behövde jag då göra för att få den tröst som han därigenom vet hur han ska ge?
Efter att ofta ha sökt, studerat, bett och besökt templet började jag förstå. För det första började jag tydligare inse att Herren redan hade hjälpt, tröstat och stöttat vår familj, särskilt veckorna före Nancys död. Vi hade underbara andliga upplevelser som jag nu inser är välsignelser som kommer från den helande och stärkande kraft som är tillgänglig för oss tack vare Frälsarens försoning. Och bara vetskapen att Frälsaren redan tog hand om oss på ett mycket personligt sätt var oerhört trösterikt i sig. Liksom han var med Sadrak, Mesak och Abed-Nego fordom har han varit med oss i vår bedrövelses ”brinnande ugn” (se Dan. 3:17).
Lita på Herren
Jag lärde mig också att det finns en del som krävs av oss för att vi ska få del av Herrens tröst och helande kraft. Viktigast av allt är att vi måste lita på honom. Det kan vara svårt att göra. Varför skulle jag lita på Gud när han kunde ha förhindrat Nancys död till att börja med? Som svar på den frågan begrundar jag ständigt något som Herren sa till profeten Joseph Smith:
”Ni kan inte just nu med era naturliga ögon se Guds avsikter angående det som skall komma härefter och den härlighet som skall följa på många prövningar” (L&F 58:3).
Vi välsignades med många tecken på att sättet som Nancy dog på och anledningen till att det inträffade just då var enligt Herrens vilja. Jag har insett att en allvetande och kärleksfull Fader har låtit oss genomgå allt det här eftersom den här prövningen, i hans fullkomliga plan för vår familjs upphöjelse, på något sätt är nödvändig. Med den vetskapen inser jag att min del i hans plan inte bara är att uthärda det utan att uthärda det väl (se L&F 121:8). I den grad jag kan helga den här prövningen till honom blir jag inte bara tröstad utan också heliggjord. Jag har redan upplevt det här på många sätt.
Jag har gett våra barn rådet att göra det som jag har lärt mig i den här processen:
-
Låt smärtan i svåra upplevelser motivera dig till att bli en bättre lärjunge.
-
Utgjut hjärtat i bön.
-
Om du är arg på Gud för att han låter tragedier hända ska du vädja till honom att ersätta ilskan med tro och ödmjukhet.
-
Slut förbund med honom att du ska älska honom och vara trofast till änden.
-
Mätta dig ständigt med Guds ord – i skrifterna och i tal och i andra publikationer av nutida profeter och inspirerade lärare.
-
Besök templet med en hunger efter att få lära dig det som hör evigheten till.
-
Hitta personer för vilka en personlig kris har blivit en troskris och stärk dem med ditt vittnesbörd om de här lärosatserna.
Ett apostoliskt vittnesbörd
Omkring en månad efter Nancys död var det en kväll när sorgen jag kände var fullkomligt förkrossande. Jag hade känt djup smärta och sorg hela dagen. Jag mindes att äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum har sagt att frälsningens stig alltid leder genom Getsemane.1 Mitt lidande kan inte jämföras med Frälsarens, men den natten upplevde jag mina egna ”mörka och bittra timmar”.2
När det hade pågått en stund och jag hade bett Herren om hjälp, kom jag att tänka på något som jag hade läst och bokmärkt på datorn flera år tidigare. Jag hittade dokumentet och bläddrade ner till det jag sökte efter. Det var en intervju med äldste Richard G. Scott i de tolv apostlarnas kvorum (1928–2015) i vilken han blev tillfrågad om hur det var att förlora sin hustru till cancer 1995. Äldste Scott svarade: ”För det första … förlorade jag henne inte. Hon är på andra sidan slöjan. Vi har beseglats genom templets heliga förrättning och vi kommer att vara tillsammans för evigt.”3
Illustration av Atlanta tempel, Georgia, USA
Den natten kom de där orden till mig med en kraft som jag aldrig känt tidigare. Det var som om ett fyrtorn tändes i den mörka natten. Inget annat som jag läst har haft en sådan plötslig och djupgående inverkan på mig. Mörkret och smärtan var borta. Det var som när Alma inte längre kunde ”komma ihåg [sina] kval” (Alma 36:19). Det här apostoliska vittnesbördet genomträngde mig till det innersta. Jag förundrades över att ett begrepp som jag hade förstått sedan barndomen plötsligt var så slående. Jag undrade hur det var möjligt att äldste Scott kunde veta något sådant. Och i det ögonblicket insåg jag att jag också visste det. Om jag är trofast kan jag ha samma hopp som äldste Scott hade. Visst har jag varit ledsen och sörjt sedan dess, men jag har aldrig igen känt den intensiva smärta och sorg som jag upplevde den natten.
Det här är kraften som Frälsaren ger oss för att trösta oss i våra prövningar. Jag inser att min och min familjs sorg aldrig försvinner helt, men den uppslukas av det som har kallats Frälsarens försonings ”stärkande” och ”fullkomliggörande” välsignelser.4 Vi har kommit närmare Frälsaren, vi har känt hans försäkran och vi har stöttats av våra förbunds säkra grund.