Janes resa
Författaren bor i Texas, USA.
New York, USA 1843
Jane Manning såg båten åka iväg från hamnen ut i Eriesjön. Det kändes som om hennes drömmar flöt iväg med den.
Bara ett år tidigare hade hon blivit medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och bestämt sig för att flytta för att få vara med de andra medlemmarna i Nauvoo. Hennes mamma och sju andra familjemedlemmar hade rest med henne nerför Eirekanalen till Buffalo i New York. Men i Buffalo fick de inte komma på båten på grund av deras hudfärg.
”Vad gör vi nu?” frågade hennes bror Isaac tyst.
Frågan ekade i den frostkalla luften. Det var nästan 130 mil till Nauvoo. De kunde ge upp och bege sig hem igen, eller försöka resa senare. …
Men Jane kunde inte vänta! Hon visste att Mormons bok var sann. Gud talade återigen genom profeter. Hon behövde komma till Nauvoo med sin familj.
Jane sträckte på sig och tittade västerut. ”Vi går.”
Och det gjorde de. Tills de hade nött ut skorna. Tills de fick sprickor i fötterna så att de började blöda, och de bad om att bli botade. Ibland sov de ute, och frosten var så tjock att den kändes som nyfallen snö. Några hotade att sätta dem i fängelse eftersom de trodde att de var slavar på rymmen. De visste inte att familjen Manning var en fri svart familj. De fortsatte gå ändå och sjöng psalmer för att få tiden att gå.
De började närma sig Nauvoo när de kom till en flod.
”Ingen bro”, sa Isaac.
Jane nickade. ”Vi får helt enkelt vada igenom den då.” När hon gick ner i floden nådde vattnet till anklarna. Sakta gick hon vidare. Vattnet virvlade upp till knäna och sedan upp förbi midjan. När hon hade kommit ut till mitten av strömmen räckte vattnet upp till halsen! Som väl var blev det inte djupare, och familjen kunde tryggt vada över.
Till slut kom de fram till Nauvoo. Jane såg Nauvoo tempels vackra kalkstensväggar på en kulle ovanför dalen. Fastän templet inte var färdigbyggt än fick det henne att tappa andan. Någon visade dem vägen till huset där profeten Joseph bodde.
En lång mörkhårig kvinna stod i dörröppningen. ”Kom in, kom in! ropade hon. ”Jag heter Emma Smith.”
Sedan var det mycket som hände. Jane träffade profeten, och han satte fram stolar runt rummet till alla i familjen Manning. Jane sjönk tacksamt ner på en stol och lyssnade när Joseph presenterade dem för alla där, bland annat för sin vän dr Bernhisel. Sedan vände Joseph sig till Jane: ”Du har varit ledaren för den här lilla gruppen, eller hur?” frågade han.
”Ja, sir!” svarade Jane.
Joseph log. ”Gud välsigne dig! Nu skulle jag vilja höra om er resa.”
Jane berättade om deras såriga fötter och hur de sovit i snön och vadat över floden. Alla var tysta och lyssnade. ”Men det var inte så farligt”, sa hon till slut. ”När vi gick där gladde vi oss och sjöng psalmer och tackade Gud för hans oändliga godhet och barmhärtighet mot oss för att han välsignade oss, skyddade oss och botade våra fötter.”
Det var alldeles tyst en stund. ”Vad säger du om det?” sa Joseph till slut till läkaren och klappade honom på knät. ”Är inte det tro?”
”Om det hade varit jag är jag rädd att jag skulle ha dragit mig ur och vänt tillbaka hem!” erkände dr Bernhisel.
Joseph nickade och vände sig igen till Jane och hennes familj: ”Gud välsigne er. Ni är bland vänner.”