Herren leder sin kyrka

President Henry B. Eyring

förste rådgivare i första presidentskapet

Herrens sätt att leda sin kyrka kräver stor och varaktig tro av alla som tjänar honom här på jorden.

Mina kära bröder som bär Guds prästadöme: I kväll vill jag tala om det underbara sätt på vilket Herren leder sitt rike på jorden. Ni känner redan till grunderna. Jag ber att den Helige Anden ska bekräfta dem för er.

För det första är Jesus Kristus kyrkans överhuvud i hela världen.

För det andra leder han sin kyrka i dag genom att tala till män som kallats till profeter, och han gör det genom uppenbarelse.

För det tredje gav han uppenbarelser till sina profeter för länge sedan, gör det fortfarande och kommer fortsätta att göra det.

För det fjärde ger han bekräftande uppenbarelse till dem som verkar under hans profeters ledarskap.

Av dessa grunder inser vi att Herrens sätt att leda sin kyrka kräver stor och varaktig tro av alla som tjänar honom på jorden.

Exempelvis krävs det tro för att lita på att den uppståndne Herren vakar över sitt rikes vardagliga detaljer. Det krävs tro för att lita på att han kallar ofullkomliga människor till förtroendeposter. Det krävs tro för att lita på att han känner de personer han kallar fullkomligt, både deras kapacitet och deras potential, och därför inte gör några misstag i sina kallelser.

Det kanske får vissa i den här åhörarskaran att le eller skaka på huvudet – både de som tror att deras egen kallelse kanske var ett misstag och de som tänker på någon de känner som verkar vara mindre lämpad för sin plats i Herrens rike. Mitt råd till båda grupperna är att vänta med sådana bedömningar tills ni lättare kan se vad Herren ser. I stället behöver ni göra bedömningen att ni har förmågan att ta emot uppenbarelse och att orädda handla efter den.

Det krävs tro för att göra det. Det krävs ännu större tro för att lita på att Herren har kallat ofullkomliga mänskliga tjänare att leda er. Min avsikt i kväll är att bygga upp er tro på att Gud leder er när ni tjänar honom. Och vad viktigare är, jag hoppas bygga upp er tro på att Herren inspirerar de ofullkomliga människor som han har kallat som era ledare.

Ni kanske först tänker att sådan tro inte är viktig för Herrens kyrkas och rikes framgång. Men ni kanske upptäcker – oavsett var ni befinner er i kedjan av prästadömstjänande, från Herrens profet till en ny aronsk prästadömsbärare – att tro är grundläggande.

Låt oss börja med vad tro innebär för en president för lärarnas eller diakonernas kvorum. Det är viktigt att han litar på att Herren kallade honom personligen, medveten om den lärarens svagheter och styrkor. Han måste ha tro på att den man som kallade honom fick uppenbarelse genom Guds Ande. Hans rådgivare och medlemmarna i hans kvorum behöver samma tro för att orädda och med tillit följa honom.

Jag såg en sådan tillit när en pojke satt med diakonernas kvorumpresidentskap en söndagsmorgon. Han hade nyligen kallats att vara deras sekreterare. Det unga presidentskapet rådgjorde med varandra. De talade om flera sätt de kunde förverkliga biskopens önskan om att få tillbaka en mindre aktiv pojke till kyrkan. Efter bön och diskussion bestämdes det att sekreteraren skulle gå hem till en pojke som aldrig kommit till ett möte och bjuda in honom.

Sekreteraren kände inte pojken, men han visste att en av pojkens föräldrar var mindre aktiv och att den andra inte var medlem och inte heller vänligt inställd. Sekreteraren kände sig nervös men inte rädd. Han visste att Guds profet hade bett prästadömsbärare att föra tillbaka de förlorade fåren. Och han hade hört sitt presidentskaps bön. Han hörde dem komma överens om namnet på pojken som skulle räddas och om hans eget namn.

Jag såg hur sekreteraren gick upp för gatan mot den mindre aktive pojkens hus. Han gick långsamt som om han var på väg mot någonting mycket farligt. Men inom en halvtimme kom han tillbaka ned för gatan med pojken, glatt leende. Jag vet inte om han visste om det då, men han hade gått ut med tro på att han var på Herrens uppdrag. Han har behållit den tron och den har vuxit under hans år som missionär, far, ledare för unga män och biskop.

Låt oss tala om vad en sådan tro innebär för en biskop. Ibland kallas en biskop att tjäna människor som känner honom väl. Församlingsmedlemmarna känner till en del av hans mänskliga svagheter och andliga styrkor, och de vet att andra i församlingen hade kunnat bli kallade – andra som verkar mer välutbildade, mer erfarna, trevligare eller till och med snyggare.

Dessa medlemmar behöver veta att kallet att verka som biskop kom från Herren genom uppenbarelse. Utan deras tro blir det svårare för biskopen, som kallades av Gud, att få den uppenbarelse han behöver för att hjälpa dem. Han lyckas inte utan stödet från medlemmarnas tro.

Lyckligtvis gäller även motsatsen. Tänk på Herrens tjänare kung Benjamin som ledde sitt folk till omvändelse. Folkets hjärtan mjuknade tack vare deras tro på att han var kallad av Gud trots sina mänskliga svagheter, och på att hans ord kom från Gud. Ni minns vad folket sa: ”Ja, vi tror alla de ord som du har talat till oss. Och vi vet även att de är vissa och sanna tack vare Herren den Allsmäktiges Ande som har åstadkommit en mäktig förändring inom oss, eller i våra hjärtan, så att vi inte längre har någon benägenhet att göra ont, utan att ständigt göra gott” (Mosiah 5:2).

För att en ledare ska lyckas i Herrens verk, måste folkets tro på att han blivit kallad av Gud överskugga deras syn på hans skröpligheter och mänskliga svagheter. Ni minns hur kung Benjamin beskrev sin egen ledarskapsroll:

”Jag har inte befallt er att komma hit upp för att ni skall frukta mig eller för att ni skall tro att jag av mig själv är förmer än en dödlig människa.

Men jag är liksom ni själva underkastad alla slags skröpligheter till kropp och sinne. Ändå har jag valts av detta folk och invigts av min far och har genom Herrens hand tillåtits vara styresman och kung över detta folk och har skyddats och bevarats av hans ojämförliga makt för att tjäna er med all kraft, sinne och styrka som Herren har förunnat mig” (Mosiah 2:10–11).

Er ledare i Herrens kyrka kan för er verka svag och mänsklig eller verka stark och inspirerad. Faktum är att varje ledare är en blandning av de här egenskaperna och fler därtill. Det som hjälper de tjänare som Herren har kallat att leda oss är när vi kan se dem som Herren gjorde när han kallade dem.

Herren ser sina tjänare fullkomligt klart. Han ser deras potential och deras framtid. Och han vet hur deras natur kan förändras. Han vet också hur de kan förändras genom sina upplevelser med de människor de ska leda.

Ni kanske har haft upplevelsen av att ha gjorts starkare genom de personer ni kallats att tjäna. Jag kallades en gång som biskop för unga ensamstående vuxna. Jag är inte säker på om Herrens avsikt handlade mer om de förändringar jag kunde hjälpa honom göra hos dem eller de förändringar han visste att de skulle göra hos mig.

Till en grad jag inte kan förstå, uppförde sig de flesta av dessa unga människor som om Gud kallat mig särskilt för deras skull. De såg mina svagheter men såg förbi dem.

Jag minns en ung man som bad om råd angående sin utbildning. Han var förstaårsstudent på ett mycket bra universitet. En vecka efter att jag hade gett honom råd bokade han en tid med mig.

När han kom in på mitt kontor frågade han till min förvåning: ”Skulle vi kunna be innan vi talas vid? Och skulle vi kunna knäböja? Och kan jag få be?”

Hans förfrågan förvånade mig. Men hans bön förvånade mig ännu mer. Den lät ungefär såhär: ”Himmelske Fader, du vet att biskop Eyring gav mig råd förra veckan, och att det inte fungerade. Snälla, ge honom vägledning om vad jag ska göra nu.”

Nu kanske ni ler lite, men det gjorde inte jag. Han visste redan vad Herren ville att han skulle göra. Men han hedrade biskopsämbetet i Herrens kyrka och kanske ville han att jag skulle få möjlighet till större självsäkerhet när det gällde att ta emot uppenbarelse i det ämbetet.

Det fungerade. Så snart vi ställt oss upp och sedan satt oss ner, kom uppenbarelsen till mig. Jag berättade för honom vad jag kände att Herren ville att han skulle göra. Han var bara 18 år gammal då, men han var mogen i andliga år.

Han visste redan att han inte behövde gå till sin biskop med ett sådant problem. Men han hade lärt sig att stödja Herrens tjänare trots dennes mänskliga svagheter. Han blev så småningom stavspresident. Han bar med sig det vi lärde oss tillsammans: Om ni har tro på att Herren leder sin kyrka genom uppenbarelse till de ofullkomliga tjänare han kallar, öppnar Herren himlens fönster för dem, och även för er.

Från den erfarenheten tog jag med mig insikten att tron hos de personer vi tjänar ibland ger oss mer uppenbarelse i Herrens tjänst än vår egen tro.

Det fanns ännu en lärdom där för mig. Om den pojken hade dömt mig för att jag misslyckades med att ge honom goda råd den första gången, hade han aldrig kommit och frågat igen. Så eftersom han valde att inte döma mig, fick han den bekräftelse han önskade sig.

Jag har även haft nytta av en annan lärdom från den upplevelsen. Så vitt jag vet berättade han aldrig för någon i församlingen att jag inte hade gett honom ett bra råd den första gången. Om han hade gjort det, hade det kanske minskat tron hos andra i församlingen så att de inte litade på biskopens inspiration.

Jag försöker att inte döma Herrens tjänare eller tala om de svagheter de verkar ha. Och jag försöker lära mina barn det genom mitt exempel. President James E. Faust gav en trosbekännelse som jag försöker göra till min. Jag ger den till er:

”Vi behöver … stödja och hjälpa våra lokala ledare, eftersom … de har ’kallats och utkorats’. Varje medlem i denna kyrka kan få råd från en biskop eller en grenspresident, en stavs- eller missionspresident eller kyrkans president och hans medarbetare. Ingen av dessa bröder har bett om att få sin kallelse. Ingen är fullkomlig. Ändå är de Herrens tjänare, kallade av honom genom dem som är berättigade till inspiration. Dessa som är kallade, inröstade och avskilda har rätt till vår hjälp och vårt stöd. …

Brist på respekt för kyrkliga ledare har fått många att bli andligt svaga och att andligen falla. Vi bör förbise de ofullkomligheter, fel och brister eller svagheter vi tycker oss se hos de män som kallats att presidera över oss, och stödja ämbetet som de bär” (”Kallade och utkorade”, Liahona, nov. 2005, s. 54–55).

Det rådet välsignar Guds tjänare under alla omständigheter.

I Herrens kyrkas tidiga dagar började ledare som arbetade nära profeten Joseph Smith att tala om hans fel. Trots allt de hade sett och visste om hans ställning inför Herren, spred sig deras anda av kritik och avundsjuka som en löpeld. En av de tolv visade oss alla vilket mått av tro och lojalitet vi måste ha för att tjäna i Herrens rike.

Här är redogörelsen: ”Ett flertal äldster [sammankallade] alla dem som ansåg att Joseph Smith var en fallen profet till ett möte i templet. De hade för avsikt att utse David Whitmer som ny ledare för kyrkan. … Efter att ha lyssnat till argumenten mot profeten reste sig Brigham [Young] upp och vittnade: ’Joseph var en profet, och jag visste det, och de fick smäda och förtala honom så mycket de ville. Men de kunde inte omintetgöra Guds profets kallelse, de kunde bara göra slut på sin egen auktoritet, klippa av tråden som band dem med profeten och vid Gud och sänka sig själva ner i helvetet’” (Kyrkans historia i tidernas fullbordan [2003], 2 uppl. s. 174; se även Kyrkans presidenters lärdomar: Brigham Young [1997], s. 79).

Det finns ett band som binder oss till Herren i vårt tjänande. Det löper från varhelst vi kallas att tjäna i riket, upp genom dem som kallats att presidera över oss i prästadömet, och till profeten som är bunden till Herren. Det krävs tro och ödmjukhet för att tjäna på den plats vi kallats till, för att lita på att Herren kallade oss och dem som presiderar över oss, och för att stödja dem med vår fulla tro.

Det kommer att finnas tillfällen, som på Kirtlands tid, då vi kommer att behöva samma tro och integritet som Brigham Young för att stå på den plats Herren kallat oss till, lojala mot hans profet och de ledare han valt ut.

Jag bär mitt högtidliga och ändå glada vittnesbörd om att Herren Jesus Kristus står vid rodret. Han leder sin kyrka och sina tjänare. Jag vittnar om att Thomas S. Monson är den ende man som innehar och använder alla det heliga prästadömets nycklar på jorden just nu. Och jag ber om välsignelser för alla ödmjuka tjänare som tjänar så villigt och väl i Jesu Kristi återställda kyrka, som han personligen leder. Jag vittnar om att Joseph Smith såg Gud Fadern och Jesus Kristus. De talade till honom. Prästadömets nycklar återställdes så att alla vår himmelske Faders barn kunde välsignas. Vårt uppdrag och det förtroende som vi fått är att tjäna på vår plats i Herrens sak. I Jesu Kristi namn, amen.