Sanningen om allting

Äldste David F. Evans

i de sjuttios kvorum

Var och en av oss har ett personligt ansvar att göra det som behövs för att skaffa och behålla ett starkt vittnesbörd.

Vi kommer hit i kväll med hopp och tro på att vi på något sätt kommer att gå härifrån stärkta och välsignade av den Helige Anden, som undervisar om sanning.¹ Det är om vårt personliga sökande efter sanning som jag vill tala.

Som ung man hade jag många frågor om kyrkan. Vissa av mina frågor var uppriktiga. Andra var det inte, utan återspeglade andras tvivel.

Jag diskuterade ofta mina frågor med min mamma. Jag är säker på att hon kunde känna att många av mina frågor var uppriktiga och från hjärtat. Jag tror hon blev lite besviken på de frågor som var mindre uppriktiga och mer diskussionslystna. Men hon förebrådde mig aldrig för att jag hade frågor. Hon lyssnade och försökte besvara dem. När hon kände att hon hade sagt allt hon kunde och att jag fortfarande hade frågor, brukade hon säga ungefär så här: ”David, det är en bra fråga. Medan du söker, läser och ber om svaret, föreslår jag att du gör det som du vet att du bör göra och inte sådant som du vet att du inte bör göra.” Det här blev mönstret för mitt sökande efter sanning. Genom studier, bön och lydnad till buden, upptäckte jag att det finns svar på alla mina viktiga frågor. Jag upptäckte också att för vissa frågor krävs fortsatt tro, tålamod och uppenbarelse.²

Mamma lade ansvaret för att utveckla tro och finna svar på mig. Hon visste att de viktiga svaren skulle komma genom att jag sökte sanningen på det sätt som vår himmelske Fader föreskrivit. Hon visste vad jag behövde för att finna sanningen. Hon visste att jag behövde vara uppriktig i mina frågor och vara villig att handla i enlighet med det jag redan visste var sant. Hon visste att jag behövde studera och be och att jag behövde utveckla större tålamod i mitt sökande efter svar från Herren. Villighet att ha tålamod är en del av vårt sökande efter sanning och en del av Herrens mönster för att uppenbara sanning.³

Med tiden insåg jag att min mamma undervisade mig om vår himmelske Faders mönster för sanningssökande. Min tro växte, svaren började komma och jag tog emot en missionskallelse.

Det kom en tid i början av min mission när jag insåg att jag måste veta om kyrkan var sann och om Joseph Smith var en Guds profet. Jag kände det som president Thomas S. Monson uttryckte så tydligt under vår förra generalkonferens: ”Om du inte redan har ett vittnesbörd om allt detta, så gör det som behövs för att få ett. Det är absolut nödvändigt att du har ett eget vittnesbörd, för andras vittnesbörd bär dig inte ända fram.”⁴ Jag visste vad som behövdes. Jag behövde läsa Mormons bok med ett uppriktigt hjärta, med ärligt uppsåt, och fråga Gud om den var sann.

Lyssna till vår himmelske Faders storslagna löfte som gavs genom profeten Moroni: ”Jag uppmanar er att ni, när ni får dessa uppteckningar, frågar Gud, den evige Fadern, i Kristi namn, om inte dessa uppteckningar är sanna. Och om ni frågar med ett uppriktigt hjärta, med ärligt uppsåt och med tro på Kristus, skall han uppenbara sanningen om dem för er genom den Helige Andens kraft.”⁵

För att kunna ta emot det som fanns i Mormons bok, behövde jag läsa den. Jag började från början av boken och läste varje dag. Vissa får en bekräftelse väldigt snart. För andra krävs det mer tid och fler böner och kanske att boken läses flera gånger. Jag behövde läsa hela boken innan jag fick den utlovade bekräftelsen. Men Gud uppenbarade dess äkthet för mig genom den Helige Andens kraft.

I min missionsdagbok beskrev jag glädjen över att veta sanningen liksom mitt personliga uttryck för beslutsamhet och ärligt uppsåt att handla i enlighet med sanningen jag fått. Jag skrev: ”Jag har lovat min himmelske Fader och mig själv att jag ska göra mitt allra bästa, att ge det 100 procent resten av livet, att göra vad jag än ombeds göra, men just nu har jag resten av min mission och jag ska göra den till en fantastisk mission, en som jag inte ska ha dåligt samvete för, men inte för mig utan för Herren. Jag älskar Herren och jag älskar verket, och min bön är bara att den känslan aldrig ska lämna mig.”

Jag kom till insikt om att ständig näring och fortsatta ansträngningar att omvända mig och hålla buden är det som krävs för att den känslan aldrig ska försvinna. President Monson har sagt: ”Ett vittnesbörd … måste … hållas aktivt och levande genom fortsatt lydnad mot Guds bud och genom regelbundna böner och skriftstudier.”⁶

Under årens gång har jag frågat missionärer och unga människor runtom i världen hur de påbörjade sina personliga ansträngningar att söka sanning och få ett vittnesbörd. Nästan utan undantag svarade de att deras egna bemödanden att få ett personligt vittnesbörd började med det personliga beslutet att läsa Mormons bok från början och fråga Gud om den var sann. Genom att göra det här valde de att ”verka” i stället för att ”påverkas”⁷ av andras tvivel.

För att få kunskap om sanningen måste vi leva efter evangeliet⁸ och ”pröva”⁹ ordet. Vi får rådet att inte motsätta oss Herrens Ande.¹⁰ Omvändelse, tillsammans med en beslutsamhet att hålla buden, är en viktig del i varje individs sökande efter sanning.¹¹ Faktum är att vi kan behöva vara villiga att ”överge alla” våra synder för att lära känna sanningen.¹²

Vi är befallda att ”söka lärdom, ja, genom studier och även genom tro” och att söka ”i de bästa böcker efter visdomsord”.¹³ Vårt sökande efter sanning bör inrikta sig på ”de bästa böckerna” och de bästa källorna. Bland de allra bästa är skrifterna och de levande profeternas ord.

President Monson har bett var och en av oss att ”göra det som behövs” för att skaffa och behålla ett starkt vittnesbörd.¹⁴ Vad behövs för att fördjupa och stärka ert vittnesbörd? Var och en av oss har ett personligt ansvar att göra det som behövs för att skaffa och behålla ett starkt vittnesbörd.

Att tålmodigt hålla våra förbund medan vi ”gör det som behövs” för att få svar från Herren är en del av Guds plan för att få kunskap om sanning. Speciellt när vi har det svårt kan det komma att krävas av oss att vi ”glatt och med tålamod [underkastar oss] all Herrens vilja”.¹⁵ När vi tålmodigt håller våra förbund ökar vår ödmjukhet och vår önskan att lära känna sanning fördjupas, och den Helige Anden tillåts ”leda [oss] på visdomens vägar så att [vi] blir välsignade, framgångsrika och bevarade”.¹⁶

Min fru Mary och jag har någon som står oss mycket nära, som en stor del av sitt liv har haft svårt med vissa aspekter av kyrkan. Hon älskar evangeliet och hon älskar kyrkan men har ändå frågor. Hon är beseglad i templet, aktiv i kyrkan, fullgör sina ämbeten och är en underbar maka och mor. Genom åren har hon försökt göra det som hon visste var rätt och avstå från att göra sådant som hon visste var fel. Hon har hållit sina förbund och fortsatt söka. Ibland har hon med tacksamhet hållit sig fast vid andras tro.

För inte så länge sedan bad hennes biskop att få träffa henne och hennes man. Han bad dem ta emot ett uppdrag i templet att verka som ställföreträdare för dem som behövde tempelförrättningar. Den här kallelsen förvånade dem, men de tackade ja och påbörjade sitt tjänande i Herrens hus. Deras tonårige son hade nyligen deltagit i en släktforskningsaktivitet och hade hittat ett släktnamn för vilket templets förrättningar inte hade slutförts. Så småningom agerade de ställföreträdare och utförde tempelförrättningar för den här personen och hans familj. När de knäböjde vid altaret och beseglingen förrättades, fick den här underbara, tålmodiga kvinnan som så länge har sökt, en personlig andlig upplevelse genom vilken hon fick veta att templet och de förrättningar som utförs i det är sanna och verkliga. Hon ringde sin mamma och berättade för henne om upplevelsen och sa att även om hon fortfarande har vissa frågor, vet hon att templet är sant, att templets förrättningar är sanna och att kyrkan är sann. Hennes mamma grät av tacksamhet för en kärleksfull himmelsk Fader och för en dotter som tålmodigt fortsätter att söka.

Tålmodig lydnad mot förbunden nedkallar himlens välsignelser över våra liv.¹⁷

Jag har funnit stor tröst i Herrens löfte att ”genom den Helige Andens kraft kan ni få veta sanningen om allting”.¹⁸ Utan att veta allting, kan vi lära känna sanningen. Vi kan veta att Mormons bok är sann. Faktum är att vi, precis som president Russell M. Nelson undervisade oss om i eftermiddag, kan ”känna intensivt, ’i djupet’ av våra hjärtan [se Alma 13:27], att Mormons bok otvetydigt är Guds ord”. Och vi kan ”känna det så intensivt att vi aldrig skulle vilja leva ens en enda dag utan den”.¹⁹

Vi kan veta att Gud är vår Fader som älskar oss och att hans Son Jesus Kristus är vår Frälsare och Återlösare. Vi kan veta att medlemskapet i hans kyrka är något att hålla kärt och att deltagandet av sakramentet varje vecka hjälper oss och vår familj att vara trygga. Vi kan veta att familjer, genom templets förrättningar, verkligen kan vara tillsammans för evigt. Vi kan veta att Jesu Kristi försoning och omvändelsens och förlåtelsens välsignelser är sanna och verkliga. Vi kan veta att vår käre profet, president Thomas S. Monson, är Herrens profet och att hans rådgivare och medlemmarna i de tolvs kvorum är apostlar, profeter, siare och uppenbarare.

Allt det här vet jag är sant och jag bär mitt vittnesbörd i Jesu Kristi namn, amen.