Höjdpunkter från den 187:e halvårskonferensen
Hjälp vår profet så kär.
Lyft bördan som han bär.
Torka hans tår.
Herre, till honom se,
hjälp oss vår hyllning ge
genom att lyda de
budskap han får.
(”Hjälp vår profet så kär”, Psalmer, nr 11. sjungen under lördagens förmiddagsmöte)
I över 50 år har president Thomas S. Monsons berörande personliga berättelser och mäktiga vittnesbörd om Jesus Kristus varit en del av generalkonferenserna. Men på grund av vacklande hälsa var både president Monson och äldste Robert D. Hales i de tolv apostlarnas kvorum frånvarande från konferensen.
Frånvarande men inte glömda.
Fastän president Monson såg konferensen i sitt hem och äldste Hales avled stilla på sjukhuset strax före det sista mötet, var båda inte bara i våra tankar då vi bad för dem, utan deras inverkan var också påtaglig under de tal som hölls.
President Monson citerades av mer än ett dussin talare, däribland president Russell M. Nelson (se sidan 60), som särskilt nämnde president Monsons uppmaning förra konferensen att ”under bön studera och begrunda Mormons bok varje dag”.1
Äldste Neil L. Andersen som var avslutande talare (se sidan 122), nämnde tankar som äldste Hales hade förberett för konferensen men inte kunnat framföra: ”När vi väljer att ha tro, är vi beredda att stå i Guds närhet”, skrev äldste Hales. Äldste Hales valde verkligen tro.
President Monson och äldste Hales var inte där men egentligen inte frånvarande. De stod inte i talarstolen men spelade ändå en viktig roll i att göra konferensen meningsfull för många.
Vi alltid ber för dig, käre profet,
att Herren leder dig i allt du vet.
Om under årens gång sorger du ser,
klarhetens varma ljus dock från dig ler.
Klarhetens varma ljus dock från dig ler.
(”Vi alltid ber för dig”, Psalmer, nr 12. sjungen under det allmänna prästadömsmötet)