Tre systrar
President Dieter F. Uchtdorf
andre rådgivare i första presidentskapet
Vi ansvarar för vårt eget lärjungeskap och det har inte mycket – om ens något – att göra med hur andra behandlar oss.
Kära systrar, kära vänner! Att inleda generalkonferensen med ett världsomfattande möte för Systrar är betydelsefullt och underbart. Tänk bara: Systrar i alla åldrar och med skriftande bakgrund, nationaliteter och språk, förenade i tro och kärlek till Jesus Kristus.
När vi nyligen hade möte med vår käre profet president Thomas S. Monson, uttryckte han för oss hur mycket han älskar Herren. Och jag vet att president Monson är mycket tacksam för er kärlek, era böner och er hängivenhet mot Herren.
För länge sedan i ett land långt borta, bodde en familj med tre systrar.
Den första systern var ledsen. Ingenting, från näsan till hakan och från huden till tårna, verkade riktigt duga åt henne. När hon pratade kom hennes ord ibland ut lite klumpigt, och folk skrattade. När någon kritiserade henne eller ”glömde” att bjuda med henne till något, rodnade hon, gick undan och hittade en avskild plats där hon suckade ledset och undrade varför livet hade blivit så trist och glädjelöst.
Den andra systern var arg. Hon tyckte själv att hon var väldigt smart, men det fanns alltid någon som klarade proven bättre i skolan. Hon tyckte själv att hon var rolig, vacker, fashionabel och fascinerande. Men jämt verkade det finnas någon som var roligare, vackrare, fashionablare eller mer fascinerande.
Hon var aldrig etta i någonting, och det stod hon inte ut med. Det var inte meningen att livet skulle vara så här!
Ibland bråkade hon med andra och verkade alltid vara på vippen att bli upprörd över det ena eller andra.
Naturligtvis gjorde det här henne varken trevligare eller populärare. Ibland, i nattens stillhet, bet hon ihop tänderna, knöt nävarna och tänkte: ”Livet är så orättvist!”
Och så var det den tredje systern. Till skillnad från sina systrar så var hon – helt enkelt glad. Och det var inte för att hon var smartare eller vackrare eller duktigare än sina systrar. Nej, folk undvek eller ignorerade henne också ibland. Ibland gjorde de narr av hennes kläder eller sånt hon sa. Ibland sa de elaka saker om henne. Men hon lät inte det störa henne.
Den här systern älskade att sjunga. Hon sjöng inte perfekt och folk skrattade, men det hindrade henne inte. ”Ska jag låta andra människor och deras åsikter få mig att sluta sjunga?” sa hon.
Bara det att hon fortsatte sjunga gjorde hennes första syster ledsen och hennes andra syster arg.
Åren gick och så småningom kom varje syster till slutet av sin tid på jorden.
Den första systern, som gång på gång märkte att det inte fanns någon ände på livets besvikelser, dog slutligen ledsen.
Den andra, som dagligen hittade något nytt att bli förnärmad över, dog arg.
Och den tredje systern levde och sjöng sin sång av hjärtans lust och med ett tryggt leende på läpparna, och dog glad.
Livet är ju aldrig så enkelt och människor aldrig så endimensionella som de tre systrarna i den här berättelsen. Men även extrema exempel som de här kan lära oss något om oss själva. Om du är som de flesta av oss, kan du ha känt igen en del av dig själv i en, två eller kanske alla tre av de här systrarna. Låt oss se närmare på var och en av dem.
Offret
Den första systern såg sig själv som ett offer – som någon som påverkades.1 Den ena saken efter den andra som gjorde henne ledsen verkade drabba henne. Med den inställningen till livet lät hon andra styra hur hon kände och uppförde sig. När vi gör det drivs vi hit och dit av varje skiftning i åsikter – och i dagens ständigt närvarande sociala medier blåser de vindarna med orkanstyrka.
Kära systrar, varför skulle vi överlämna vår glädje i händerna på någon eller några, som bryr sig väldigt lite om oss – eller vår lycka?
Om du märker att du oroar dig för vad andra ska säga om dig, vill jag föreslå ett botemedel: kom ihåg vem du är. Kom ihåg att du är av himlens kungliga ätt, dotter till himmelska föräldrar som regerar över hela universum.
Du har Guds andliga DNA. Du har unika gåvor med ursprung i din andliga skapelse, som utvecklades under lång tid i föruttillvaron. Du är barn till vår barmhärtige och evige Gud, härskarornas Herre, den som skapade universum, spred de snurrande stjärnorna över den vidsträckta rymden och placerade planeterna i deras fastställda omloppsbanor.
Du är i hans händer.
Mycket goda händer.
Kärleksfulla händer.
Omtänksamma händer.
Och inget som någon någonsin säger kan ändra på det. Deras ord är betydelselösa jämförda med vad Herren har sagt om dig.
Du är hans dyrbara barn.
Han älskar dig.
Till och med när du snubblar, till och med när du vänder dig bort från honom, välsignar Gud dig. Om du känner dig vilsen, övergiven eller bortglömd – var inte rädd. Den gode Herden hittar dig. Han lyfter upp dig på sina axlar. Och han bär dig hem.2
Mina kära systrar, låt dessa sanningar tränga djupt in i era hjärtan. Och ni kommer att upptäcka att ni har många anledningar att inte vara ledsna, för ni har en evig bestämmelse att uppfylla.
Världens älskade Frälsare gav sitt liv så att ni kan välja att göra den bestämmelsen till verklighet. Ni har tagit på er hans namn. Ni är hans lärjungar. Och tack vare honom kan ni klä er i den eviga härlighetens skrud.
Hataren
Den andra systern var arg på världen. Liksom sin ledsna syster kände hon att alla problem i hennes liv orsakades av någon annan. Hon skyllde på sin familj, sina vänner, sin chef, polisen, grannarna, ledarna i kyrkan, dagens modetrender, till och med soleruptionernas intensitet, och helt vanlig otur. Och hon for ut mot dem allihop.
Hon ansåg sig inte vara någon elak människa. Tvärtom tyckte hon att hon bara stod upp för sig själv. Alla andra var motiverade av själviskhet, småaktighet och hat, ansåg hon. Hon, däremot, motiverades av goda avsikter – rättvisa, integritet och kärlek.
Tyvärr är den arga systerns tankegångar alltför vanligt förekommande. Det här uppmärksammades i en studie nyligen som undersökte konflikter mellan rivaliserande grupper. I studien intervjuade man palestinier och israeler i Mellanöstern, samt republikaner och demokrater i Förenta staterna. De upptäckte att ”varje part ansåg att den egna gruppen motiverades av kärlek snarare än hat, men när de tillfrågades om varför den rivaliserande gruppen var inblandad i konflikten, angav de hat som den andra gruppens drivkraft.”3
Med andra ord ansåg varje grupp att de själva var ”de goda” – rättvisa, snälla och sannfärdiga. Däremot såg de sina rivaler som ”de onda” – okunniga, oärliga och till och med ondskefulla.
Det år jag föddes var världen drabbad av ett fruktansvärt krig som orsakade förödelse, smärta och förtärande sorg i världen. Det här kriget startades av min egen nation – en grupp människor som identifierade andra grupper som onda och uppmuntrade till hat mot dem.
De tystade dem de inte tyckte om. De förnedrade och demoniserade dem. De såg dem som underlägsna – inte ens mänskliga. Och när man väl har degraderat en grupp människor är sannolikheten stor att man rättfärdigar alla våldsamma ord och handlingar mot dem.
Jag ryser när jag tänker på vad som hände i 1900-talets Tyskland.
När någon opponerar sig eller inte håller med oss är det frestande att anta att det är något fel på dem. Och därifrån är steget kort till att tillskriva dem värsta tänkbara motiv för deras ord och handlingar.
Självklart måste vi stå för det rätta, och det finns tillfällen när vi måste höja vår röst för det ändamålet. Men, när vi gör det med vrede eller hat i hjärtat – när vi far ut mot andra för att såra, vanära eller tysta dem – talar det för att vi inte gör det i rättfärdighet.
Vad undervisade Frälsaren?
”Jag säger er: Älska era fiender, välsigna dem som förbannar er, gör gott mot dem som hatar er och be för dem som illvilligt utnyttjar er och förföljer er,
så att ni kan vara er himmelske Faders barn.”4
Det är Frälsarens sätt. Det är det första steget mot att bryta ner murarna som skapar så mycket ilska, hat, splittring och våld i världen.
”Ja”, säger du kanske, ”jag kan gärna älska mina fiender – bara de vill göra detsamma.”
Men det spelar egentligen ingen roll, eller hur? Vi ansvarar för vårt eget lärjungeskap och det har inte mycket – om ens något – att göra med hur andra behandlar oss. Vi hoppas förstås att de ska vara förstående och barmhärtiga i gengäld, men vår kärlek till dem är oberoende av deras känslor för oss.
Våra ansträngningar att älska våra fiender kan kanske mjuka upp deras hjärtan och påverka dem positivt. Eller så kan de det inte. Men det ändrar inte vår beslutsamhet att följa Jesus Kristus.
Som medlemmar i Jesu Kristi kyrka ska vi alltså älska våra fiender.
Vi ska övervinna vrede och hat.
Vi ska fylla våra hjärtan med kärlek till alla Guds barn.
Vi ska sträcka oss ut för att välsigna andra och betjäna dem – till och med dem som kanske ”illvilligt utnyttjar [oss] och förföljer [oss]”.5
Den äkta lärjungen
Den tredje systern symboliserar en äkta Jesu Kristi lärjunge. Hon gjorde något som kan vara extremt svårt att göra – hon litade på Gud trots hån och svårigheter. På något sätt bevarade hon tron och hoppet, trots hånfullheten och cynismen runt henne. Hon levde i glädje, inte för att hennes omständigheter var glädjefyllda utan för att hon var glad.
Ingen av oss gör livets resa utan att möta motstånd. Med så många krafter som försöker få oss på avvägar, hur kan vi behålla fokus på den härliga lycka som de trofasta blivit lovade?
Jag tror vi hittar svaret i en dröm som en profet hade för tusentals år sedan. Profetens namn är Lehi och hans dröm är upptecknad i den dyrbara och underbara Mormons bok.
I drömmen såg Lehi ett vidsträckt fält och i det ett förunderligt träd som var vackert bortom all beskrivning. Han såg också stora grupper av människor som var på väg mot trädet. De ville smaka dess underbara frukt. De kände och litade på att det skulle ge dem stor lycka och bestående frid.
Det fanns en smal stig som ledde till trädet och längs med den fanns en järnstång som hjälpte dem hålla sig på den smala stigen. Men där fanns också en mörkrets dimma som skymde sikten av både stigen och trädet. Och kanske ännu farligare var ljudet av skratt och hån som kom från en stor och rymlig byggnad i närheten. Underligt nog fick hånet en del människor, som hade nått fram till trädet och smakat på den underbara frukten, att börja skämmas och komma på villovägar.6
Kanske började de tvivla på att trädet var så vackert som de en gång hade tyckt. Kanske började de ifrågasätta det de hade upplevt.
Kanske trodde de att livet skulle bli lättare om de gick bort från trädet. Kanske trodde de att de inte skulle bli hånade eller utskrattade längre.
Och faktiskt verkade de som drev med dem vara människor som var ganska lyckliga och som hade roligt. Så om de lämnade trädet skulle de kanske bli välkomnade av människorna i den stora och rymliga byggnaden och få beröm för sitt omdöme, sin intelligens och sin världsvana.
Stanna kvar på stigen
Kära systrar, kära vänner, om ni tycker det är svårt att hålla fast vid ledstången och vandra orubbligt mot frälsning, om skratten och hånet från andra som verkar vara så självsäkra får er att vackla, om ni besväras av obesvarade frågor eller läror som ni inte förstår ännu, om ni är ledsna på grund av besvikelser, ber jag er enträget att minnas Lehis dröm.
Stanna kvar på stigen!
Släpp aldrig ledstången av järn – Guds ord!
Och när någon försöker få er att skämmas för att ni tar emot Guds kärlek, lyssna inte på dem.
Glöm aldrig att du är Guds lilla barn, välsignelser och ro han lovat dig, om du gör rätt, och sen hos honom bo!7
Världens löften om beröm och godkännande är opålitliga, osanna och otillfredsställande. Guds löften, å andra sidan, är säkra, nu och alltid.
Jag uppmanar er att se på religion och tro ur ett högre perspektiv. Ingenting som den stora och rymliga byggnaden erbjuder kan jämföras med frukten av att följa Jesu Kristi evangelium.
I sanning har ”ögat inte … sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana, vad Gud har berett åt dem som älskar honom”.8
Jag har själv upplevt att lärjungeskapets stig i Jesu Kristi evangelium är vägen till lycka. Den är vägen till trygghet och frid. Den är vägen till sanning.
Jag vittnar genom den Helige Andens gåva och kraft att ni själva kan få uppleva det.
Under tiden, om vägen blir svår, hoppas jag att ni finner skydd och styrka inom kyrkans underbara organisationer – Primär, Unga kvinnor och Hjälpföreningen. De är som rastställen längs stigen, där ni kan fylla på självförtroende och tro inför resan framför er. De är ett tryggt hem där ni kan känna att ni hör hemma och får uppmuntran av era systrar och medlärjungar.
Det ni lär er i Primär förbereder er för ytterligare sanningar ni får lära er när ni blir unga kvinnor. Lärjungeskapets stig ni går på i Unga kvinnors klasser leder till Hjälpföreningens gemenskap och systerskap. Med varje steg längs stigen får ni nya möjligheter att visa kärlek till andra genom att handla med tro, medkänsla, barmhärtighet, dygd och tjänande.
Att välja lärjungeskapets stig leder till outsäglig glädje och förverkligande av er gudomliga natur.
Det blir inte lätt. Det kräver ert bästa jag – hela er intelligens, kreativitet, tro, integritet, styrka, beslutsamhet och kärlek. Men en dag kan ni se tillbaka på era ansträngningar, och så tacksamma ni då blir över att ni förblev starka, att ni trodde och att ni inte vek av från stigen.
Fortsätt sträva
Det finns många saker i livet som är utom vår kontroll. Men när allt kommer omkring har ni makten att både välja ert slutmål och många av era upplevelser längs vägen. Det är inte så mycket era egenskaper som era val som gör skillnad i livet.9
Ni får inte låta era omständigheter trycka ner er.
Ni får inte låta dem göra er arga.
Ni kan glädjas åt att ni är Guds döttrar. Ni kan finna glädje och lycka i Guds nåd och i Jesu Kristi kärlek.
Ni kan vara glada.
Jag uppmanar er att fylla hjärtat med tacksamhet för Guds rikliga och obegränsade godhet. Mina älskade systrar, ni klarar det! Jag ber med hela min själs kärlek att ni ska välja att fortsätta sträva mot livets träd. Jag ber att ni ska välja att höja era röster och låta era liv bli en härlig symfoni av lovsång och glädje över Guds kärlek och de underverk hans kyrka och Jesu Kristi evangelium kan ge världen.
En del kanske tycker att det sanna lärjungeskapets sång låter lite falsk och till och med högljudd. Så har det varit sedan tidens begynnelse.
Men för vår himmelske Fader och dem som älskar och ärar honom är det en mycket älskad och vacker sång – den ädla och helgande sången om den återlösande kärleken och tjänandet av Gud och nästan.10
Jag ger er min välsignelse som en Herrens apostel, att ni ska finna styrkan att ha glädje och framgång som Guds döttrar, medan ni dagligen vandrar i glädje på lärjungeskapets härliga stig. I Jesu Kristi heliga namn, amen.