Var alltså fullkomliga – till slut
Äldste Jeffrey R. Holland
i de tolv apostlarnas kvorum
Om vi framhärdar blir vår förfining någon gång i evigheten fullkomnad och komplett.
Skrifterna skrevs för att välsigna och vägleda oss, och det gör de absolut. Vi tackar himlen för varje kapitel och vers vi någonsin fått. Men har ni lagt märke till att vi då och då kommer till ett stycke som verkar påminna oss om att vi kommer till korta? Bergspredikan börjar till exempel med lugnande, milda saligprisningar, men i efterföljande verser får vi bland annat inte bara veta att vi inte ska mörda – vi ska inte ens bli arga. Vi får inte bara höra att vi inte ska begå äktenskapsbrott, vi ska inte ens ha orena tankar. Till dem som ber om det ska vi inte bara ge vår livklädnad utan också vår mantel. Vi ska älska våra ovänner, välsigna dem som förbannar oss och göra gott mot dem som hatar oss.1
Om vi efter att ha läst så här långt är ganska säkra på att vi inte får något bra betyg i ämnet evangeliet, så behöver vi definitivt inte undra efter det slutliga budet i kedjan: ”Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig.”2 Med den avslutande befallningen vill vi bara gå och lägga oss igen och dra täcket över huvudet. Sådana celestiala mål verkar vara utom räckhåll för oss. Men Gud skulle ju inte ge oss en befallning som han visste att vi inte kunde lyda. Låt oss se vart det här dilemmat tar oss.
I kyrkan hör jag många som kämpar med det här: ”Jag är inte tillräckligt bra.” ”Jag har så många brister.” ”Jag räcker aldrig till.” Jag hör det från tonåringar. Jag hör det från missionärer. Jag hör det från nyomvända. Jag hör det från personer som alltid varit medlemmar. En insiktsfull syster i kyrkan, syster Darla Isackson, har märkt att Satan på något sätt har lyckats få förbund och befallningar att kännas som förbannelser och fördömanden. För vissa har han förvandlat evangeliets ideal och inspiration till självförakt och bedrövelse.3
Det jag nu säger förnekar eller förminskar på intet sätt något av de bud som Gud har gett oss. Jag tror på att han är fullkomlig, och jag vet att vi är hans andliga söner och döttrar med gudomlig potential att bli som han är. Jag vet också att vi som barn till Gud inte borde nedvärdera eller kritisera oss själva, som om vi genom att göra det på något sätt skulle bli den person som Gud vill att vi ska bli. Nej! Med en villighet att omvända oss och en önskan om ökad rättfärdighet i hjärtat hoppas jag att vi strävar efter personlig förbättring på ett sätt som inte leder till magsår, bulimi eller depression, eller bryter ner vår självkänsla. Det är inte vad Herren önskar för sina primärbarn eller för någon annan som uppriktigt sjunger ”Jag vill gärna likna Jesus”4.
För att sätta det här i sitt rätta sammanhang vill jag påminna oss alla om att vi lever i en fallen värld, och just nu är vi ett fallet folk. Vi befinner oss i telestiala riket, stavat med t och inte med c. Som president Russell M. Nelson förkunnat, är fullkomligheten fortfarande ”i sikte”.5
Så jag tror att Jesus inte menade att hans predikan om det här ämnet skulle vara en verbal hammare att slå oss med på grund av våra tillkortakommanden Nej, jag tror att han menade att den skulle vara en hyllning till vem och vad Gud den evige Fadern är och vad vi kan åstadkomma tillsammans med honom i evigheten I vilket fall som helst är jag med alla mina ofullkomligheter tacksam att veta att åtminstone Gud är fullkomlig – att åtminstone han till exempel kan älska sina ovänner, för alltför ofta, på grund av den ”naturliga människan”6 inom oss, är det ibland du och jag som är den ovännen. Jag är så tacksam för att åtminstone Gud kan välsigna dem som förföljer honom, för utan att vilja det eller ha det för avsikt så förföljer vi alla honom ibland. Jag är tacksam för att Gud är barmhärtig och en fridstiftare, för jag behöver barmhärtighet och världen behöver frid. Allt vi säger om Faderns dygder säger vi förstås också om hans enfödde Son, som levde och dog till samma fullkomlighet.
Jag vill skynda mig att inflika att vårt fokus på vad Fadern och Sonen har åstadkommit i stället för på våra misslyckanden inte på något sätt rättfärdigar odisciplinerade liv eller att vi sänker våra normer. Nej, evangeliet har från begynnelsen varit till för att ”utrusta de heliga … till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus”7. Jag menar bara att ett syfte med ett skriftställe eller en befallning kan vara att påminna oss om hur förunderligt det är att vi kan bli ”helt uppfyllda av Kristus”8, och att det ger oss större kärlek till och beundran för honom och en större önskan att bli som han.
”Ja, kom till Kristus och bli fullkomnade i honom”, vädjar Moroni. ”Älska Gud av all er förmåga, allt ert sinne och all er styrka, då kan ni genom hans nåd bli fullkomliga i Kristus.”9 Vårt enda hopp om sann fullkomning ligger i att ta emot det som gåva från himlen – vi kan inte ”förtjäna” den. Således möjliggör Kristi nåd inte bara vår frälsning från sorg, synd och död, utan också frälsning från vår ständiga självkritik.
Låt mig använda en av Frälsarens liknelser för att säga det på ett lite annorlunda sätt. En tjänare var skyldig sin kung 10 000 talenter. Efter att ha hört tjänarens vädjan om tålamod och barmhärtighet, ”förbarmande sig tjänarens herre över honom … och efterskänkte hans skuld”. Men senare ville samme tjänare inte förlåta en medtjänare som var skyldig honom hundra denarer. När kungen fick höra det sa han upprört till den han hade förlåtit: ”Borde inte du också ha förbarmat dig över din medtjänare, liksom jag förbarmade mig över dig?”10
Det råder delade meningar bland lärda angående värdet på beloppen som nämns här, men för att förenkla matematiken: Om den mindre skulden på 100 denarer var omkring 100 dollar i vår tid, så skulle skulden på 10 000 talenter som så frikostigt efterskänktes vara närmare en miljard dollar – eller mer!
För att vara en personlig skuld är det en astronomisk summa – helt bortom vår fattningsförmåga. (Ingen kan shoppa så mycket!) Nåväl, för den här liknelsens syften är det meningen att det ska vara ofattbart, det är meningen att det ska vara bortom vår fattningsförmåga, för att inte tala om bortom vår förmåga att betala. Det är för att det här är inte en berättelse om två tjänare som grälar i Nya testamentet. Det är en berättelse om oss, den fallna mänskliga familjen, som alla är dödliga gäldenärer, överträdare och fångar. Vi är alla gäldenärer, och domen var fängelse för var och en av oss. Vi skulle alla förbli fångar om det inte hade varit för vår Kungs nåd. Han gör oss fria för att han älskar oss och för att han ”rörs av medlidande med oss”.11.
Jesus använder ett ofattbart mått här, för hans försoning är en ofattbar gåva som getts till ett obegripligt pris. Det här är, tycks det mig, åtminstone en del av innebörden bakom Jesus uppmaning att vi ska vara fullkomliga. Vi kanske inte kan nå 10 000-talentersnivån av fullkomlighet, som Fadern och Sonen har nått, men de begär inte för mycket av oss när de ber oss vara mer gudalika i små saker; att vi pratar och handlar, älskar och förlåter, omvänder oss och förbättrar oss på 10-denarersnivån av fullkomlighet, vilket vi bevisligen kan.
Bröder och systrar, förutom Jesus har ingen levt fläckfritt under den jordiska resa som vi är ute på, så jag hoppas att vi här under jordelivet strävar efter ständig förbättring, utan att vara besatta av vad beteendevetare kallar ”giftig perfektionism”.12 Vi bör undvika den senare förväntningen på oss själva, på andra, och, vill jag tillägga, på dem som är kallade att tjäna i kyrkan – vilket för sista dagar heliga innebär alla, för vi har alla kallats att tjäna någonstans.
I det avseendet skrev Leo Tolstoj om en präst som kritiserades av en av sina församlingsmedlemmar för att han inte levde så målmedvetet som han borde. Kritikern drog slutsatsen att principerna som den felande prästen predikade därför inte heller var rätta eller trovärdiga.
Som svar på den kritiken sa prästen: ”Se på mitt liv nu och jämför det med mitt tidigare liv. Du kommer att se att jag försöker följa den sanning jag förkunnar.” Men eftersom han inte kunde leva upp till det höga ideal han undervisade om, erkände prästen att han hade misslyckats. Men han utropar:
”Angrip mig [om du vill], det gör jag själv. Men angrip [inte] … vägen jag följer. … Om jag vet vägen hem [men] följer den onykter, är vägen då mindre rätt bara för att jag vacklar på den från sida till sida? …
Utbrist inte glatt: ’Titta på honom! … Se hur han krälar i träsket!’ Nej, var inte skadeglad utan hjälp [alla som försöker gå på vägen som leder tillbaka till Gud.]”13
Bröder och systrar, var och en av oss strävar efter ett mer kristuslikt liv än vi vanligtvis lyckas leva. Att uppriktigt erkänna det och försöka förbättra oss, innebär inte att vi är hycklare utan att vi är mänskliga. Må vi vägra att låta våra jordiska dårskaper, och tillkortakommandena hos också de bästa männen och kvinnorna bland oss, göra oss cyniska när det gäller evangeliets sanningar eller hoppet om vår framtid eller potentialen till sant gudaskap. Om vi framhärdar blir vår förädling någon gång i evigheten fullkomnad och komplett – vilket är Nya testamentets innebörd av fullkomlighet.14
Jag vittnar om att denna underbara bestämmelse är möjlig för oss tack vare Herren Jesu Kristi försoning. Han själv gick ”från nåd till nåd”15 till odödlighet16 och mottog en fullhet av celestial härlighet.17 Jag vittnar om att han just nu med genomborrade händer erbjuder oss samma nåd, och håller fast vid oss och uppmuntrar oss tills vi är tryggt hemma i våra himmelska föräldrars omfamning. Jag fortsätter att sträva efter ett sådant fullkomligt ögonblick, hur klumpig jag än är. Jag fortsätter att tacka för en sådan fullkomligt gåva, hur otillräckligt jag än gör det. Jag gör det i hans namn som är fullkomligheten själv, han som aldrig har varit klumpig eller otillräcklig utan älskar oss alla, ja, Herren Jesu Kristi namn, amen.