Lär känna familjen Muhi

I Västerhaninge, långt innan templet byggdes, föddes Attila Muhi. Han bodde där med sina föräldrar. Mamma var svensk och pappa var född i Ungern. Då visste han inte att han skulle återvända till Västerhaninge en dag för att sluta betydelsefulla förbund med Gud och med sin hustru Marike.

Familjen Muhi bor utanför Piteå och tillhör Luleå gren. Attila verkar som kamrer i grenen, och tillsammans med Marike och sin son Stefan tjänar han också som handledare för släktforskning.

Rose-Marie Näslund, som också tillhör Luleå gren, beskriver familjen Muhi med stor värme: ”Kärleken till evangeliet och till varandra lyser i deras ögon! Någon som är mer villig att tjäna än Attila finns inte! Jag brukar säga att han har vingar under jackan. Marike och Attila lever verkligen för evangeliet. De är så trofasta! Och Attilas son Stefan är helt underbar. Han är en duktig violinist och bestämde sig själv för att lära sig spela piano. Nu spelar han psalmerna. Muhis är en fantastisk familj som vi älskar.”

Medlemmarna i familjen Muhi har inte alltid levt tillsammans. Marike kom till Norrbotten från Nederländerna och har vuxna barn från ett tidigare äktenskap. Attilas och Marikes vänskap började lite försiktigt på ett föreningsmöte på kursgården Fållökna i Flen, när Attila bodde i Dalarna och Marike bodde i Luleå. Kontakten växte och när Marike (som var medlem i kyrkan sedan några år tillbaka) förstod att Attilas känslor för henne var seriösa var det dags för henne att berätta något mycket viktigt. Hon bad Attila att lyssna noga. ”Jag berättade om mitt medlemskap, om kyrkan, om Jesus Kristus och evangeliets sanningar. Jag berättade om kyrkans regler och om kyskhetslagen. Attila tyckte att allt lät väldigt bra och blev bara mer intresserad.”

Första gången Attila besökte ett av kyrkans möten var faktiskt i möteshuset i Västerhaninge. Marike hade kommit från Luleå för att besöka templet och Attila passade på att åka ner till Stockholm för att träffa henne och samtidigt återse sin barndomsmiljö. Attila besökte sedan också kyrkan i Borlänge där han fick undervisning av missionärerna. Attila förklarar enkelt att han fick ett vittnesbörd och att han ville bli döpt. Marike reste ner till dopet i Borlänge. Hon fick tala och hon fick också sjunga en vacker sång om templet, ackompanjerad av grenspresidentens dotter. Marike berättar att allt blev perfekt. Dopet var en vacker, andlig fest. Attila flyttade sedan upp till Norrbotten och ett halvår efter dopet vigdes Marike och Attila i kyrkan i Luleå. Medlemmarna i grenen gjorde en fantastiskt fin bröllopsfest för brudparet.

När Attila flyttade norrut bodde Stefan (som var tio år) kvar som tidigare hos sin mamma i Dalarna. Efter ett par år flyttade dock Stefan upp till sin pappa och Marike i Norrbotten, och väl där följde han med till kyrkan på söndagarna. I kyrkan uppmuntrades han att be och fråga om evangeliet var sant och om han skulle låta döpa sig. När han gjorde detta fick han inget tydligt svar, men i stället en lycklig och fridsam känsla, en känsla som han bestämde sig för att lita på. Attila och Marike blev glada över hans beslut, men hans mamma, som då var ganska negativt inställd till kyrkan, menade att han skulle vänta tills han var äldre. Attila berättar om hur han kämpade med detta och hur far och son till sist reste ner till Dalarna för att samtala med Stefans mamma. När hon förstod att det var hans egen önskan motsatte hon sig inte längre hans dop.

Marike, som föddes i en troende familj, berättar att hennes väg till det återställda evangeliet bland annat gick via en upplevelse hon hade när hon arbetade på ett flyktingläger mellan Thailand och Kambodja. Marike blev svårt sjuk och fördes till ett sjukhus i Bangkok. På sjukhuset försvann hon från sitt jordiska liv och kom till andarnas fängelse. Här hade hon en hemsk upplevelse och hon önskade bara att komma därifrån. Hon lyfte händerna och ropade högt till Gud och frågade varför hon hade hamnat där hon var. ”Svaret kom omedelbart. Gud fanns vid min sida och sa att jag egentligen visste varför. Jag hade inte sökt tillräckligt för att motta dopet. Genom Guds ingripande fick jag komma tillbaka till livet. Med sakta och tydlig hand fick jag sedan vägledning i mitt sökande.”

Marike berättar vidare hur hon en vacker septemberdag 2001 var hemma i lägenheten i Luleå. Barnen var i skolan och hon hade tvättat, städat och bakat. ”Aldrig hade jag hunnit så mycket på en dag och ändå hade dagen just börjat. Det knackade då på dörren och mitt hjärta hoppade till i glad förväntan. Den Helige Anden sa till mig att gå och öppna. ’De kommer från mig.’ Utanför dörren stod två unga män med underbara leenden. De berättade varför de kommit och sa så fina saker att jag snabbt bad dem att komma in. Vad dessa missionärer berättade gjorde att många av mina obesvarade frågor blev lösta. Utan att jag ens behövde ställa frågorna. De var så ödmjuka och snälla.”

”Missionärerna fortsatte att undervisa mig, men det var inte lätt för mig att besöka kyrkan till en början eftersom jag åtagit mig att vara söndagskollärare för barn i en annan kyrka. När missionärerna berättade för mig om templet visste jag ändå att det var i den här kyrkan jag hörde hemma. Jag ska aldrig ångra att jag blev medlem i denna sanna och unika kyrka, Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Så äkta och genuin är den gudomliga kärlek som hela församlingen präglas av. Jag är så tacksam för alla fina tal och uppbyggliga lektioner. Jag älskar våra underbara fastemöten. Jag är så glad över att vi får betala tionde. Fantastiskt! Men bäst av allt är det vi får göra för våra avlidna anhöriga!”

Attila och Marike har verkligen tagit för sig av det dignande smörgåsbord av andlig näring som evangeliet erbjuder. De tar egna initiativ och har en stor önskan att bidra till verket på olika sätt, trots Marikes hälsoproblem. Attila har många strängar på sin lyra och detta ledde paret att köpa en begagnad buss. Förra sommaren kunde de köra bussen till templet i Västerhaninge. De plockade upp andra medlemmar längs vägen. Deras släktforskning har under två somrar i rad lett dem till att söka efter Attilas ungerska rötter i nuvarande Serbien. De vittnar kraftfullt om hur de fått himmelsk hjälp i sina ansträngningar. Herren älskar familjen Muhi och familjen Muhi älskar Herren.