Parhästar på äldre dagar
Om ni är i Västerhaninge är det mycket troligt att ni ser två äldre damer gå där. Den ena går med rullator och den andra med stavar. Är det söndag eller torsdag är det mycket troligt att ni ser dem på tempelområdet, annars kanske de är på väg till affären, kyrkogården eller bara ute och motionerar. Det är förmodligen Anna-Lisa Simonson och Margareta Bönnelycke Mejer ni ser då. Dessa två systrar, som inte är systrar utan mycket goda vänner, bor i varsin lägenhet i samma hus i centrala Västerhaninge och de har mycket glädje av varandras sällskap, i synnerhet sedan båda har blivit änkor. De håller igång varandra och gör mycket tillsammans. De har båda fascinerande livshistorier.
Anna-Lisa gifte sig med Gunnar Simonson 1960 och fick med tiden fyra barn, Karin, Eva, Annika och Kristian. När Karin var liten fick de en dag besök av två missionärer från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Gunnar som då läste teologi i Uppsala för att bli präst tog emot dem och tänkte att det skulle vara bra för honom att veta vad den kyrkan lärde. Som ni kan ana slutade det med att de döptes in i kyrkan. Gunnar fortsatte sin utbildning. Han ville göra färdigt det han påbörjat, men han lät sig inte prästvigas. Efter sin teologie examen började han arbeta på kyrkans översättningskontor. Anna-Lisa tog hand om den växande familjen och bidrog till familjens ekonomi genom att dela ut morgontidningar. Båda två fick alla upptänkliga ämbeten i kyrkan och Gunnar blev tempelskrivare när templet i Stockholm blev färdigt.
År 1983 blev de uppringda av biskopen i en annan församling som berättade om en tragedi som drabbat familjen Per och Lottie Lillbäck och deras två söner. Pappa Per hade omkommit i en tågolycka och ett år senare hade mamma Lottie avlidit i cancer. Det fanns ingen släkting som kunde ta hand om 11-årige Tomas och 5-årige Mathias. Kunde familjen Simonson tänka sig att göra det? Tydligen hade Lillbäcks lärt känna Gunnar och hans son på en hajk och fått ett gott intryck som gjorde att mamma Lottie bett familjen Simonson om hjälp. “Vad kunde man annars svara än ja”, säger Anna-Lisa, och familjen fick plötsligt sex barn i stället för fyra.
Tiden gick och barnen blev vuxna. Tydligen kom barnen Simonson och Lillbäck så väl överens att Annika och Tomas kom att gifta sig. År 1998 blev Anna-Lisa och Gunnar kallade på mission till Eskilstuna där de verkade ett par år med allt som en liten gren behövde hjälp med. Så småningom kom de tillbaka till Nynäshamn, men det dröjde inte så länge innan de blev ombedda att komma och tjäna som volontärer i templet. Det gjorde de ända tills krafterna tog slut och de flyttade till en lägenhet i ett seniorboende i Västerhaninge. Där avled Gunnar år 2015. Sedan dess har Anna-Lisa strävat med sviktande hälsa men med ett glatt humör.
Margareta hade gift sig som ung med Eskil Bönnelycke från Danmark. De emigrerade till USA och fick där två döttrar, Linda och Annya. Sorgligt nog fick Eskil cancer och dog, bara 44 år gammal. Margareta och hennes döttrar åkte senare hem till Sverige och trivdes så bra att de beslöt sig för att stanna där. Margareta utbildade sig till sjuksköterska i Jönköping och flickorna gick i skolan. En dag när Margareta kom hem från arbetet på ortopeden mötte hon två unga män i trappan. Det visade sig att de var missionärer för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. De hade pratat med flickorna som var hemma och bestämt att de skulle komma tillbaka en annan gång. Flickorna började gå i kyrkan och döptes efter ett tag. Mamma tog lite längre tid på sig, men blev efter ett år en hängiven medlem. Linda bestämde sig för att flytta tillbaka till USA och gifte sig där så småningom. Gifte sig gjorde även Annya, med Rolf Hägglund från Göteborg.
År 1990 åkte Margareta på en konferens för ensamstående vuxna och där träffade hon en annan dansk, Sven-Erik Mejer. De gifte sig och bosatte sig i Göteborg. Åtta år senare kallades de på mission och tjänade i Sollefteå och Kalmar och sista missionstiden i templet. Sex år senare blev de ombedda av den dåvarande tempelpresidenten Bengt Höglund, vars son var gift med Margaretas dotterdotter, att komma tillbaka till templet. Där tjänade de också tills krafterna sinade och de bosatte sig i Västerhaninge för att vara nära templet och Margaretas familj, som till stor del också hade flyttat till Stockholm. Sven-Erik avled där 2013, men Margareta fortsätter att gå i templet och komma till kyrkan som församlingens äldsta men fullt aktiva medlem och är en älskad “gammo” av sin stora familj.