Våra möteshus – ett arv att förvalta
Under två år påverkades vi alla av coronarestriktioner och de flesta av oss var inte fysiskt på plats i våra hemkapell under hela denna tid. Det var en tuff tid för många, men kanske ledde det till en större uppskattning för våra mötesplatser?
I Karlskrona passade man på att fräscha upp kapellet under pandemin då det i år firas fyrtioårsjubileum. Förändringarna bestod i allt från nytt golv i kapelldelen, bättre handikappanpassning och uppgradering av flera olika system till ny konst och fungerande vikväggar. Allt arbete utfördes av professionella hantverkare och detta fick mig att tänka tillbaka på åren i början av åttiotalet då medlemmarna i vår gren fick jobba hårt för att drömmen om ett eget kapell skulle uppfyllas.
Rolf Andersson, dåvarande grenspresident i Karlskrona, berättar:
”I slutet på 70-talet underkände brandmyndigheten vårt fina villakapell på Bergåsa som möteslokal. Jag hörde av mig till kyrkans huvudkontor i Frankfurt och blev uppmanad att sälja kapellet och börja leta efter tomt till ett nytt kapell. Kommunen erbjöd flera platser. Paul Oscarson (dåvarande missionspresident) sa: ’This is the place!’ då han kom till tomten i Lyckeby och meddelade huvudkontoret om beslutet.
Vi medlemmar skulle själva stå för tio procent av de 1 200 000 kronor som projektet skulle kosta. Det innebar att vi genast började samla in till de 120 000 kr (motsvarande 400 000 kr idag) som behövdes. Jag tog kontakt med gamla medlemmar från Kalmar och Karlskrona både i USA och i Sverige, vi hade basarer, medlemmar jobbade extra och vi lade många arbetstimmar i potten. Vi arbetade otroligt hårt, men när det var dags för invigning sommaren 1982 hade vi fått in hela summan.
Under de år som vi letade tomt och byggde kapellet fick vi låna lektionssalar i Wämöskolan som möteslokal. På förmiddagen hade vi möten för prästadömet och Hjälpföreningen, på eftermiddagen var det söndagsskola och på kvällen var det sakramentsmöte. För det mesta åkte vi fram och tillbaka till mötena. Det var andra tider!”
Jag tänker på allt arbete, allt engagemang och all kärlek som har lagts in i vårt kapell och alla andra kyrkobyggnader som tillkommit på liknande vis. Medlemmar som gått före oss har uppoffrat så mycket för att bygga Guds hus runt om i världen. Jag förstår tanken med att vi medlemmar ska städa kapellen. Det ger oss chansen att känna oss delaktiga och att inte ta våra möteshus för givna. Jag tror vi var flera som påmindes om detta när det åter var dags för fysiska möten, och med dessa nya städscheman, i våra olika enheter.