Ärren fanns kvar
Presidenten för templet i Köpenhamn, Eric Ottesen, har delat med sig av denna berättelse om en av hans släktingar, svenska Johanna Sörensson Ottesen, som fick styrka från Gud att genomföra svåra saker.
Johanna Sörensson föddes 1839 utanför Härslöv i Skåne. Hon blev medlem i kyrkan som tonåring tillsammans med sina föräldrar. Johanna var 20 år när familjen kom till Utah tillsammans med Stoddarts handkärrekompani. Det var det sista handkärrekompaniet som nådde Utah det året. Deras resa blev mycket besvärlig. Bitvis fanns det så lite mat att familjen tog bort lädret som förstärkte hjulen och kokade det länge för att sedan kunna ha något att tugga på. De drack också spadet i förhoppning om att få i sig lite näring. Johannas föräldrar, 54 och 55 år gamla, var inte starka nog att hjälpa till med att dra eller knuffa handkärran, så det blev Johannas uppgift. På grund av kärrans tyngd och den svåra terrängen band hon ett rep om handkärrans tvärstång och tog sedan repet över sina axlar för att få mer kraft. Detta gjorde att hon kunde dra kärran själv.
Många år senare erkände hon att hon hade haft ont i kroppen varje dag under den mödosamma färden.
Inom två månader efter ankomsten till Utah träffade hon, och gifte sig med, en annan nyomvänd skandinav, Jens Ottesen. Tillsammans fick de fyra barn. De bosatte sig i Manti där man arbetade mycket med fårskötsel. Det sas om Johanna att hon lärde sig klippa får ”bättre än någon man i området”. Hon spann och rengjorde tillräckligt med ull för att sticka strumpor till hela familjen och kunde sedan sälja resten till grannarna.
Johanna älskade kaffe och hon hade alltid en panna med svart kaffe på spisen. Efter ett möte i kyrkan där man undervisade om visdomsordet kom hon hem och medan familjen tittade på hällde hon ut kaffet utanför huset. Efter det drack hon bara varmt vatten i stället för kaffe. Hennes barn kom ihåg att om de någonsin hade synpunkter på maten hon gav dem tog Johanna rätt och slätt bort deras tallrikar och sa: ”Ja, ja, då är ni inte tillräckligt hungriga. Ni vet inte vad det betyder att vara hungriga.”
Johanna var 83 år när hon dog. När hennes barn skulle klä Johannas kropp i förberedelse för begravningen upptäckte de ärr och missfärgningar på hennes axlar efter repen hon dragit handkärran med så många år tidigare. Märken efter den börda Gud hade hjälpt henne att bära.