Lokala Nyheter
Systrarna i Karlskrona
Sedan jag var en liten flicka har systrarna Gun-Britt Grant och Kerstin Knutsson Siggelsten funnits i mitt liv. Båda har på olika sätt genom åren gett uttryck för sin starka tro, både i ord och handling. Jag satte mig ner med dem och bad dem berätta om hur det kom sig att de blev medlemmar i kyrkan och hur de har kunnat hålla sina vittnesbörd levande genom åren.
Gun-Britt blev medlem först. Hon berättar: ”En dag knackade det på dörren hemma hos mamma. Hon var inte hemma, men jag öppnade dörren lite på glänt. Det var två missionärer som stod där. Jag var inte intresserad efter en erfarenhet av missionärer från en annan kyrka. De fick i alla fall en kort stund att dela med sig av sitt budskap och gav mig en broschyr. När jag såg något om guldplåtar tyckte jag det lät så ovanligt att jag ville att de skulle förklara sig och bjöd in dem. Jag var väldigt oartig mot dem men blev lite mer välvilligt inställd när jag hörde att de inte fick lön för sitt arbete.
Den ene hade sålt sin bil för att bekosta missionen och den andre hade sålt sin motorcykel. Jag hade så många frågor som jag hade haft under senare hälften av mina tonår då jag blivit mer av en tvivlare, minst tjugo frågor. Missionärerna bad mig skriva ner dessa och lovade att de skulle svara på dem om de fick komma tillbaka.
Ett möte följde på ett annat. Med varje möte blev jag trevligare och mer försiktig med vad jag sa, för tänk om det skulle visa sig att de hade rätt?! Jag hade skrivit ner mina tjugo frågor och fick svar på varenda en. Jag studerade noggrant det jag blev undervisad om och jämförde bibelverser med Mormons bok. Missionärerna hade ju levt med denna tro sedan de var barn, men hur skulle jag kunna göra det? Då kom de med det bästa svaret av alla, nämligen att jag kunde fråga Gud själv. Jag blev helt paff och undrade hur jag med min lilla tro skulle kunna göra det. De visade mig Alma 37:37: ’Rådgör dig med Herren i allt vad du gör, så ska han leda dig till det som är gott.’
Jag tyckte inte att jag fick något svar trots att jag fastade och bad. Efter att ha fått uppmaningen att läsa Moroni 10:4 fastade jag en gång till och fick då ett svar som var så fint. Det talade till mitt hjärta som en uppenbarelse, en bild, det var så heligt för mig. Jag nöp mig i armen, men bilden var kvar. Gud talade till mig genom en bild, för jag är en människa som ser livet i bilder. Nästa dag berättade jag för missionärerna att jag ville döpas och blev sedan döpt den 29 juni. Efter tre veckors intensiv undervisning var jag medlem! Kyrkan har tillfört så mycket gott i mitt liv. Jag har träffat så många positiva och intressanta människor. Många har blivit nära vänner och fina exempel. Jag har aldrig ångrat mitt medlemskap.”
”Du blev pionjären i familjen!” uttrycker Kerstin. Hur gick det då till när Kerstin själv blev medlem? Hennes storasyster Gun-Britt hade kommit hem för att hjälpa deras mamma i samband med en operation och under den här tiden berättade Gun-Britt om evangeliet för Kerstin som vetgirigt sög i sig informationen.
”Missionärerna kom och hälsade på Gun-Britt, så jag passade på att prata med dem. Vi spelade baseball på planen utanför huset. Parallellt med detta pratade jag med prästen i statskyrkan då jag läste för min konfirmation. Det slutade med att jag konfirmerade mig i statskyrkan två veckor innan jag döptes i vår kyrka. Jag hade bland annat frågat prästen hur det gick till när Kristus bad, inte kunde han väl be till sig själv? Missionärernas svar att Gud, Kristus och den Helige Anden var tre olika personligheter gav mig det svar jag behövde. Vid mitt dop fick jag sedan den andliga bekräftelsen på att kyrkan är sann genom den Helige Andens kraft. Sedan dess har vi inte vikit från vår tro, varken jag eller Gun-Britt.”
Systrarna hann gå i Karlskrona gren tillsammans i ungefär två år. Kerstin berättar: ”När jag var femton år flyttade Gun-Britt som var lite mer äventyrlig till USA. Samtidigt blev flera Saltö-bor inaktiva, så jag fick sätta mig på bussen själv och åka till kyrkan varje söndag tills jag tog studenten. Jag hade träffat Thomas då jag var sjutton och han var nitton. Efter studenten gifte vi oss.”
Gun-Britt fick jobb som au-pair i Kalifornien i USA. Efter sju månader bytte hon till en annan familj. De tillhörde den judiska tron, men var mycket toleranta och körde Gun-Britt till kyrkan varje söndag. Under den tiden mötte hon också sin blivande man.
”Så småningom gifte Billy och jag oss och fick tre barn. Varje år fick jag åka hem till Sverige i en månad då Billy som anställd i flyget fick köpa mycket billiga biljetter. Ett år åkte barnen och jag inte tillbaka igen. Som ensamstående mamma fick jag jobba och vidareutbilda mig för att kunna försörja familjen. Kerstin var dagmamma och tog hand om mina pojkar då jag jobbade.”
Både Kerstin och Gun-Britt har i perioder haft stora utmaningar i livet. Hur har de kunnat hålla sina vittnesbörd levande trots dessa?
”Jag har gått till kyrkan varje vecka och känt att jag blivit stärkt, som av en vitaminspruta. Nu orkar jag en vecka till!” Kerstin berättar om ett liv fullt av tro, att evangeliet blivit kraften som hon har kunnat ta till för att möta motgångar med.
Gun-Britts berättelse ser lite annorlunda ut. ”Jag har i perioder haft svårt att acceptera att det funnits medlemmar som inte har levt som de har lärt. I en period gick jag på sakramentsmötet för att kunna ta sakramentet och bli uppbyggd av talen, men jag orkade inte prata med någon utan skyndade snabbt hem. Jag har aldrig tvivlat på att kyrkan varit sann och särskilt starkt har mitt vittnesbörd om Mormons bok varit. Däremot har jag varit besviken på både andra medlemmar och mig själv. Det är inte alltid så lätt att leva efter buden och ibland har jag känt mig både sviken och besviken. Det har inneburit att jag i perioder har tagit paus och varit mindre aktiv. Andra medlemmar har däremot alltid varit välkomna hem till mig. Det betydde även mycket för mig att ha min syster Kerstin som uppmuntrade mig. Jag har alltid kommit tillbaka till kyrkan.”
Kerstin påtalar att det är viktigt att komma ihåg att vi alla är olika och därmed möter livets utmaningar på olika sätt: ”Jag kan vara mycket envis. Oavsett vad som händer runt omkring mig, om så huset rasar omkring mig, håller jag fast vid det jag beslutat mig för. Jag har förståelse för att människor kan bli överrumplade, att utmaningar kan bli en övermäktiga. Men jag tror att det är viktigt att fortsätta gå i kyrkan även då man har stora svårigheter i livet.
Det har kommit mycket gott av att Gun-Britt bestämde sig för att ta emot missionärernas undervisning och sedan bjöd in mig. Herren har välsignat våra tappra försök, han har gett oss stora välsignelser under dessa år.”