En trofast kvinna och inspirerade äldster
Inga Liljansalo (Lindholm), är född och uppvuxen i Helsingfors i Finland. Här i Sverige har hon ofta fått höra att hon talar bra svenska och det är inte så konstigt eftersom svenskan är hennes modersmål. Hon har ett händelserikt liv bakom sig och arbetar nu som 90-åring på att skriva sin livshistoria, här kommer ett litet axplock ...
Inga var sex år när Stalin helt plötsligt och oprovocerat, tre månader in i andra världskriget, anföll Finland den 30 november 1939. Det som kom att kallas det finska vinterkriget. Helsingforsborna evakuerades skyndsamt. Ingas far blev kallad ut i kriget för att försvara sitt land och Inga och hennes två bröder flydde tillsammans med sin mor med tåg till Sverige. I mars 1940 tvingades Finland gå med på fred och familjen kunde återförenas i Helsingfors.
I juni 1941 bröt kriget ut igen när Finland tillsammans med Tyskland anföll Sovjetunionen. Nu splittrades barnen Lindholm. Inga och den äldste brodern skickades som krigsbarn till olika platser i Sverige, den yngste brodern placerades i en by i norra Finland. För Inga varade evakueringen bara i tre månader den gången men det blev naturligtvis ändå en traumatisk upplevelse.
Det var cirka 72 000 barn som skickades till Sverige på samma sätt, under kortare eller längre perioder, både under vinterkriget 1939–1940 och under fortsättningskriget 1941–1944, för att tas om hand av för dem helt okända familjer. Viljan att ta emot ett barn var stor, faktiskt var efterfrågan större än det fanns barn! Cirka 15 000 av dessa barn återvände aldrig tillbaka till Finland utan adopterades av sina svenska fosterfamiljer.
Det är inte svårt att förstå att upplevelserna under kriget satte djupa spår, inte bara hos barnen som skickades iväg, det påverkade också hela familjer. Inga som i grunden egentligen var en glad flicka fick tyvärr inte växa upp i en kärleksfull och harmonisk familj. I tidiga tonåren drabbades hon av OCD (tvångssyndrom) och det har gjort livet svårt för henne, på många sätt.
Att Inga som bodde hemma hos sina föräldrar och två bröder, i en lägenhet tre trappor upp i centrala Helsingfors, fick träffa missionärerna berodde på två särskilt inspirerade och envisa äldster. Vid första tillfället de knackade på var bara mamma Agda hemma men hon var inte intresserad av deras budskap. De frågade om det fanns andra i familjen som de kunde få lämna sitt budskap till, jo det fanns det. Andra gången de kom var hennes yngste bror Kalle hemma, inte heller han var intresserad. Finns det någon annan som bor här som vi kan få tala med? Ja, en syster fanns förstås men hon var inte hemma just då. Tredje gången gillt, Inga var hemma och villig att lyssna till deras budskap.
På senare år har Inga fått kontakt med Donald Wrathall, den missionär som döpte henne, och för numera en trevlig brevväxling med honom. Han har berättat om anledningen till att han och hans kamrat var så enträgna. Det var första och enda gången på hans mission som han och hans dåvarande kamrat, äldste Dennis Christensen, bestämde att de skulle tala med precis varenda person som bodde i ett och samma hus, d.v.s. just det huset där familjen Lindholm bodde.
Efter att ha blivit undervisad blev Inga medlem 1960. Hon arbetade då på Runebergs tekniska byrå som kontorist. 1969 saknades en systermissionär i Jakobstad och Inga kallades dit på en heltidsmission. Missionen har haft stor betydelse för hennes vittnesbörd om kyrkan och evangeliet och för hennes fortsatta liv. Så småningom träffade hon Raimo Liljansalo och de gifte sig 1972, det innebar en flytt till Sverige och Göteborg. De fick två barn tillsammans, Otto och Irene, som båda är en stor tillgång för församlingarna de tillhör.
Vid sitt första tempelbesök i Schweiz, fick Inga under en promenad, en stark manifestation om vikten av tempelarbete. Ett vittnesbörd som fortfarande bär henne. Som första medlemmen i sin familj och släkt känner hon ett stort ansvar för sina anhöriga på andra sidan och hon har utfört mycket släktforskning.
Inga har verkligen gått i livets hårda skola. Hennes sjukdom har präglat hela hennes vuxna liv. Hon har många gånger sökt hjälp men känt att hon oftast inte fått någon förståelse, varken från vården eller någon annanstans. Med stor tro och innerliga böner har hon kämpat sig vidare genom ångestfyllda dagar, nätter och år.
Inga är trots sina svårigheter en fantastisk missionär som allt sedan sin mission fortsätter att sprida evangeliet varhelst hon kan finna någon som vill lyssna.
Hon har med sin starka tro och sitt stora tålamod alltid varit ett så fint exempel för mig och oss alla i församlingen.