Jubileumsåret 2023
I Göteborg firas i år (2023) att staden har fyllt 400 år! Egentligen skulle detta ha firats 2021, men pandemin kom i vägen. ”Lustigt” nog skedde samma sak för 100 år sedan. Då skulle Göteborg ha firat 300-årsjubileum 1921, men det fick skjutas upp till 1923 på grund av ekonomiskt svåra tider efter bland annat första världskriget och en pandemi(!). Kända ställen som till exempel Götaplatsen, Konstmuseet, Botaniska trädgården och Liseberg invigdes under jubileumsfirandet 1923, så i år har det varit mycket firande på olika håll i Göteborg. Men det är inte bara staden som firar jubileum i år. I år är det nämligen 100 år sedan min släkt på pappas sida blev medlemmar i kyrkan!
Min farfars far Oscar Mattsson föddes 1880 i Filipstad i Värmland som yngsta barnet och enda sonen i en gruvarbetarfamilj. Som tjugoåring tjänstgjorde han en tid vid Kungliga livregementet i Stockholm, men återvände sedan till Filipstad igen. Han fattade där tycke för den unga Hildegard Skogsberg som var något av ett ”fysiskt praktexemplar”, stark och händig. Man kunde se de unga tu sitta tillsammans på en sten invid ”kärleksstigen” och prata om framtiden. Oscar och Hildegard gifte sig och fick med tiden fyra barn, varav min farfar Herbert, född 1913, var den yngste och ende sonen. Det var fattigt för familjen, så när Oscars äldsta syster som hade flyttat ner till Göteborg kunde hjälpa honom att hitta arbete där, reste han dit 1915, förmodligen i hopp om ett bättre liv för familjen. Hildegard och barnen anslöt 1916 och familjen flyttade till en liten lägenhet i Olskroken i Göteborg. Min farfar Herbert var då blott tre år gammal och hans första minne i livet var faktiskt den spännande synen av en spårvagn vid ankomsten till Olskroken.
Första världskriget härjade dock i Europa vid den här tiden, och i krigets spår följde dessutom pandemin spanska sjukan, så det var ont om det mesta i Göteborg och familjen Mattsson fick leva fattigt även här, precis som de flesta andra.
Oscar var intresserad av att hitta den sanna kyrkan och han besökte ofta olika kyrkor på söndagarna. En dag 1923 låg Oscar hemma sjuk från arbetet. Detta var mycket ovanligt, för han brukade aldrig vara sjuk. Det knackade på dörren och Hildegard öppnade. Där stod två unga män – missionärer för Jesu Kristi kyrka – som Hildegard visade bort. Oscar frågade vilka det var som hade knackat på, och när hon berättade kände han genast att det var något speciellt. ”Kalla tillbaka dem”, bad han henne. Hildegard fick springa ut efter dem och be dem komma in igen. Oscar sa senare om händelsen att ”Herren lät mig bli sjuk för att få kunskap om evangeliet”. Familjen började få undervisning av missionärerna och delta i söndagsskolan och andra möten som hölls precis i närheten i kyrkans lokal på Sankt Pauligatan 15. Oscar kände genast att detta var rätt, att det var den sanna kyrka han hade letat efter.
Söndagen den 28 oktober 1923 döptes Oscar och Hildegard Mattsson som medlemmar i kyrkan. Exakt plats är okänd men troligtvis i Göta älv vid Röda sten eller intill dåvarande färjeläget på Hisingen – alltså ungefär där Älvsborgsbron ligger i dag. Hildegard hade tydligen aldrig badat i öppet vatten förut, så det krävdes nog en del mod, särskilt med tanke på att det var så sent på hösten och troligen mycket kallt i både vatten och luft. Men Oscar och Hildegard berättade efteråt att de inte frös eller kände någon kyla alls – de var såpass uppfyllda av Anden och glädjen över tillfället.
Några månader senare, den 26 maj 1924, döptes min 10-årige farfar Herbert och hans storasyster Dorit, och slutligen döptes även de äldsta systrarna Edith och Linnea i augusti.
Familjen gick trofast i kyrkan trots att det inte kan ha varit helt lätt. De var redan lite udda med sin värmlandsdialekt. Min farfar Herbert mindes att ”ordet mormon skulle bliva ett namn jag många gånger skulle bli kallad, i skolan och på gator och torg”. I mitten av 1920-talet spelades dessutom ett teaterstycke som hette ”Mormonen på hörnet” på Lorensbergsteatern inne i Göteborg, vilket kanske inte gjorde saken bättre. Men de fick många nya vänner i kyrkan.
Två av döttrarna Mattsson flyttade några få år senare till östkusten i USA där de fått arbete, och hittade varsin svenskfödd man att gifta sig med. Dock var dessa män inte medlemmar i kyrkan och kyrkan fanns inte heller där de bodde i Connecticut, så under ett flertal år höll de kontakt med kyrkan genom att lyssna på Music and the Spoken word på radion. Lillebror Herbert kontaktade kyrkan för att skicka missionärer dit, och den dag missionärerna slutligen knackade på deras dörr var en glädjens dag! En liten gren kom att bildas som de troget reste till, makarna blev döpta, och med sina familjer hjälpte de till att bygga upp kyrkan i Connecticut. Våra släktingar i USA berättar att dessa familjer har haft stor betydelse för kyrkans tillväxt i området, som i dag har väldigt många medlemmar och flera församlingar och stavar. Hundratals trogna efterkommande och många missionärer har kommit från dessa två systrar.
Familjen hemma i Sverige betydde även mycket för uppbyggandet av kyrkan där. ”Jag och mitt hus, vi vill tjäna Herren” (Josua 24:15) var familjens valspråk. Oscar älskade att tala om evangeliet, och in i det sista när han låg på sjukhus bar han vittnesbörd för andra. Sonen Herbert tillsammans med sin hustru Clara – som blev döpt i tonåren – tjänade troget, reste runt och stärkte medlemmar på många orter i landet, och förde framför allt arvet vidare till sina fyra söner Bert, Jan, Hans och Leif, samt till de många barnbarnen, varav jag är ett.
Jag är så tacksam för mitt arv och glad för mina förfäders exempel på mod, tjänande och iver för evangeliet.