Desideria Yáñez: En pionjär bland kvinnor
Efter att en dröm lett henne till det återställda evangeliet blev den här tidiga sista dagars heliga från Mexiko en trofast pionjär i kyrkan.
Illustrationer Kathleen Peterson
En natt i början av 1880-talet sov Desideria Yáñes bekvämt i en pueblo på de kaktuskantade kullarna i Nopala, Mexiko. Medan hon drömde såg hon ett häfte med titeln Voz de Amonestación (En varningens röst) som skulle förändra hennes liv och stärka hennes andlighet. När hon vaknade visste hon att männen som publicerade häftet fanns i Mexico City.1 Hon insåg också att det var fysiskt omöjligt för henne att åka de 12 milen till staden, men hon var fast besluten att följa intrycken hon hade fått under drömmen och hitta en lösning.
En familjs tro
Desideria pratade med sin son om drömmen. Han trodde på henne och reste till Mexico City i hennes ställe. Han började ivrigt prata med personer där. Så småningom träffade han en medlem i kyrkan som hette Plotino Rhodakanaty, som hänvisade honom till Hotel San Carlos.2
På hotellet träffade José äldste James Z. Stewart som rättade tryckeriets korrektur av Parley P. Pratts Voz de Amonestación, samma häfte som Desideria hade sett i sin dröm. När José hade pratat med äldste Stewart om Desiderias dröm gav missionären José några andra häften från kyrkan eftersom Voz de Amonestación inte var färdig, och äldste Stewart antecknade det intressanta samtalet i sin dagbok.3
Många dammiga mil senare återförenades José och hans mor. När Desideria fick höra att häftet existerade visste hon att drömmen var sann. Hon studerade noga häftena som José hade tagit med sig, och evangeliets grundläggande lärosatser som de innehöll berörde henne. Hon ville bli döpt.
Funnen av en missionär
Eftersom äldste Stewart fortfarande höll på med Voz de Amonestación skickades äldste Melitón Trejo, en missionär från Spanien, till Nopala för att träffa Desideria och José. Den 22 april 1880 döpte äldste Trejo Desideria Quintanar de Yáñez, José Maria Yáñez och Josés dotter Carmen. Desideria var den tjugoandra personen som döptes i Mexikomissionen och den första kvinnan i centrala Mexiko.4
Senare den månaden åkte José tillbaka till Mexico City och kom sedan hem med tio exemplar av Voz de Amonestación. Äntligen fick Desideria se häftet från sin dröm. För henne var häftet en fysisk påminnelse om hur Herren hade nått ut till henne personligen och fört henne till det återställda evangeliet.
Den första Mormons bok på spanska
Vid 72 års ålder blev Desiderias hälsa sämre. 1886 kunde hon inte längre lämna sin lilla bostad i San Lorenzo nära Nopala. En hemsk kväll bröt tjuvar sig in i hennes hem, misshandlade henne och kom iväg med 3 000 dollar.5 Desideria överlevde. I stället för att bli förtvivlad väntade Desideria i tro på Herrens hjälp. Hon hade redan lärt sig av sin dröm att Herren var medveten om hennes situation.
I oktober 1886 kom en apostel och två missionspresidenter oväntat och besökte området. José Yáñez berättade för dem om moderns lidande. Bröderna begav sig snabbt hem till Desideria. Desideria blev förtjust över att få träffa äldste Erastus Snow i de tolv apostlarnas kvorum och att han lade händerna på hennes huvud och gav henne en prästadömsvälsignelse.
Under brödernas besök överraskade den nye missionspresidenten Horace Cummings henne med viktiga nyheter. Han sa att den första översättningen av Mormons bok på spanska nästan var klar i Salt Lake City. Desideria bad genast om att få ett exemplar av denna heliga skrift.
En månad senare kom president Cummings tillbaka till Desideria med ett exemplar. Om den upplevelsen skrev han: ”Besökte gamla syster Yáñez som är invalidiserad och gav henne en oinbunden Mormons bok som jag hade skickat efter från Utah. Det var den första på spanska som har tagits emot i Mexiko. … Hon verkade vara mycket nöjd med den.”6 Det här var sista gången en missionär besökte Desideria under hennes livstid.
Isolerad men inte glömd
1889, bara tio år efter att det återställda evangeliet hade kommit till centrala Mexiko, hade kyrkans ledare känt sig manade att använda en del av kyrkans begränsade medel och grunda kolonier i norra Mexiko. Medlemmarna nära Mexico City, omkring 160 mil från kolonierna, kände sig som får utan herde när missionärerna åkte norrut. Även om Desideria var omgiven av sin familj så visste hon att de var tvungna att utöva evangeliet i isolering. Det innebar att hon aldrig skulle få möjlighet att vara med i Hjälpföreningen eller ta emot templets välsignelser medan hon levde.
Men hon visste att Herren kände henne. Genom sina tjänare hade Herren visat sin önskan att tjäna den enskilde i sin hjord. Tack vare sin dröm, prästadömsvälsignelsen och Mormons bok kunde Desideria vittna om sin absoluta visshet om att Gud brydde sig om hennes andliga och timliga behov. Den kunskapen hindrade inte prövningar och svårigheter att inträffa i hennes liv, men den gav henne tillit till att Herren alltid skulle lätta på hennes bördor.
Ett bestående arv
1903 återvände missionärer till södra Mexiko för första gången sedan 1886. De träffade José som sammanfattade Desiderias uthållighet till slutet och hennes arv av tro genom att säga att både hans fru och mor ”dog starka i mormonismens tro” och att han hade ”hopp om att dö i mormonismen”.7
Efter sin dröm kom Desideria in på evangeliets väg och blev en latinamerikansk pionjär i kyrkan. Trons frö som hade planterats genom en dröm 1880 hade inte varit förgäves. Det grodde medan Desideria ingick i dopets förbund och uthärdade sina prövningar i tro. Det skulle ha varit lätt för Desideria att tyna bort andligt sett eftersom hon och hennes familj fick utöva evangeliet isolerade från resten av kyrkan, men hon förblev trofast. Hon visste att Gud brydde sig om och vakade över hennes lilla del av världen.
Fastän hon inte kunde lämna hemmet blev hon ett exempel på tro, ihärdighet, lydnad och styrka, inte bara för sin familj utan också för var och en av oss medan vi strävar efter att föra pionjärandan vidare.