Tills vi möts igen
De som var i sista vagnen
Från ”To Them of the Last Wagon”, ett tal under generalkonferensen i oktober 1947.
I den sista vagnen fanns det hängivenhet och lojalitet och redbarhet, och framför allt tro på bröderna och på Guds kraft.
Fotografi från Getty Images
Jag vill säga något om den sista vagnen i vart och ett av vagnstågen som sakta rullade fram över slätterna. …
Längst bak i den sista vagnen kunde man inte alltid se bröderna längst fram, och den blå himlen var ofta dold för deras syn av tunga, kompakta dammoln. Ändå strävade de som var i sista vagnen framåt dag efter dag, slitna och trötta, med såriga fötter, ibland nästan modlösa, uppburna av sin tro på att Gud älskade dem, att det återställda evangeliet var sant, och att Herren ledde och styrde bröderna längst fram. Ibland fick de som var i sista vagnen, när deras tro var som starkast, en glimt av en celestial världs härlighet, men den tycktes så långt borta, och synen försvann så fort på grund av de ständigt närvarande behoven, tröttheten, hjärtesorgen och ibland missmodet.
När synen försvann sjönk modet. Men de bad igen och strävade vidare, utan lovord, utan större uppmuntran och alltid utan smicker. … Ändå fanns det i den sista vagnen hängivenhet och lojalitet och redbarhet, och framför allt tro på bröderna och på Guds kraft och godhet. …
Så genom damm och jord … färdades de långsamt vidare tills de passerade genom dalens portar och välkomnades av vila och hem. …
Men hundratals av dessa ståndaktiga själar med orubblig tro och tapperhet hade ännu inte nått resans slut.
Broder Brigham [Young] kallade dem återigen till Guds rikes baners färger och sände dem till att kolonisera dalarna, nära och fjärran, i de vidsträckta berg dit vi tagit vår tillflykt. Därför lade de åter ok på sina oxar och spände fast dem, och … styrde sakta sina steg mot de nya dalarna, och återigen litade de med obetingad tro på sin Moses visdom och gudomliga vägledning.
Och tusenden efter tusenden av dessa tiotusentals, från de första ända till nu, alla Guds utvalda, uppfyllde sin ödmjuka kallelse och bestämmelse i lika hög grad som broder Brigham och de andra uppfyllde sina, och Gud belönar dem i enlighet därmed. De var pionjärer i ord och tanke och handling och tro, liksom de med en mer upphöjd ställning. Byggandet av detta rike mellan bergen gjordes inte i hemlighet av några få utvalda, utan av denna väldiga skara som vällde in från många nationer och arbetade och slet, och trofast följde sina gudomligt kallade ledare. …
Så dessa ödmjuka men enastående själar … ger jag min kärlek, min respekt, min vördnadsfyllda hyllning.