Sista dagars heliga berättar
TRöstad efter ett missfall
Illustration Allen Garns
I nittonde veckan av min fjärde graviditet vaknade jag en natt med en liten blödning. Jag blev orolig när det inte slutade blöda, så jag bestämde mig för att åka till akuten.
Under den långa vägen till sjukhuset hoppades och bad jag att allt skulle vara okej. I värsta fall, tänkte jag, skulle läkaren ordinera flera dagars sängliggande.
När jag hade kommit till sjukhuset gjorde sjukhuspersonalen flera tester. De upptäckte att barnets hjärta inte slog. Diagnosen var ”missfall”. Läkaren kunde inte göra något mer just då, så han lät mig åka hem från sjukhuset.
När jag åkte hem var jag ledsen och rädd. Jag kunde inte sova den natten. När jag gick upp morgonen därpå kände jag mig manad att gå på en tidig morgonsession i templet.
I slutet av sessionen tittade jag ner på vigsel- och förlovningsringarna på ringfingret. De hade tillhört min farmors mor, som jag hade fått mitt namn efter. Hon dog när jag var fem år och jag hade nyligen läst hennes livshistoria. Jag mindes att hon hade upplevt många missfall efter att hon hade fyllt 20.
Hela morgonen hade jag kämpat mot tårar av sorg och rädsla, men i det ögonblicken kände jag en våg av lugn. Jag kände mig tröstad. Min farmors mor hade haft liknande prövningar i sitt liv, och Frälsaren hade hjälpt henne. Jag kände att han skulle hjälpa mig också.
”Han skall ta på sig deras skröpligheter så att hans inre kan fyllas av barmhärtighet i köttet, så att han i köttet kan veta hur han skall bistå sitt folk i enlighet med deras skröpligheter” (Alma 7:12).
Jag är djupt tacksam för friden jag får när jag besöker templet, för ett arv av trofasta förfäder och mest av allt för Frälsaren Jesu Kristi försoningsoffer.