Ungdomar
När min vän dog
Författaren bor i Utah, USA.
Under mitt andra år på high school drabbades min vän av hjärnaneurysm och dog påföljande dag. Fastän jag var medlem i kyrkan blev det kämpigt. Jag hade i hela mitt liv fått lära mig att jag kunde vända mig till min himmelske Fader och Frälsaren om allting, men jag hade aldrig behövt gå igenom något som det här tidigare.
Jag grät i timmar och försökte hitta något – vad som helst – som kunde ge mig frid. Kvällen efter att hon hade dött slog jag upp psalmboken. När jag bläddrade genom sidorna hamnade jag vid ”Bliv kvar hos mig, det afton är” (Psalmer, nr 101). Den tredje versen fastnade hos mig:
Bliv kvar hos mig, det afton är,
nu dagen är förbi.
O Frälsare, min gäst så kär,
uti mitt hem förbliv.
Jag världens mörker räds, om ej
du är min tröst allen.
O Frälsare, bliv kvar hos mig,
mot natt det lider re’n.
Den här versen fyllde mig med stor frid. Jag visste då att Frälsaren inte bara kunde stanna kvar hos mig den natten, han visste också precis hur jag kände. Jag vet att kärleken jag kände genom psalmen inte bara tog mig igenom den natten utan har tagit mig igenom många andra prövningar som jag har uthärdat.