Det enda som räddade mig
Författaren bor i Tokyo, Japan.
En oväntad vänskap hjälpte mig att vända mitt liv från mörker till ljus.
Illustrationer Pat Kinsella
Golf är en populär sport i Japan, så jag började spela när jag var 14 som ett sätt att vara tillsammans med min far. Ända från början tyckte jag det var roligt, och så småningom började jag träna själv och spela i golflaget i mitt gymnasium. Jag blev vän med mina lagkamrater och tränare som uppmuntrade mig att förverkliga min dröm att bli professionell golfspelare.
Jag arbetade hårt, inte bara med golfen utan också mina studier, så jag tog examen bland de bästa i min klass.
När jag började på universitetet hade jag en bra relation till min golftränare och mina lagkamrater. De var bättre än jag så jag gjorde allt jag kunde för att hålla jämna steg med dem. Några av lagmedlemmarna kommenterade mitt unika förnamn, Shuho. Jag sa att min koreanska mormor gav det till mig och att det betyder ”vackert berg” på koreanska. Från det ögonblicket kände jag att deras inställning till mig förändrades. Den färgades av den generationer långa spänningen mellan en del i Japan och Korea.
De började kalla mig ”den koreanske killen” och sa att jag skulle skada universitetets goda namn. I stället för att låta mig träna med dem tvingade de mig att städa toaletterna.
Det blev alltmer stressande att vara med dem. Eftersom jag var långt hemifrån kändes det som om jag bara hade mig själv. Jag försökte hålla fast vid min dröm och komma på god fot med min tränare och laget, men efter två år stod jag inte ut med deras tuffa behandling längre utan återvände hem.
Det var en mörk tid för mig. Stressen hade både en psykisk och fysisk inverkan. Mitt självförtroende hade blivit knäckt efter de där två åren. Min dröm om att bli golfspelare hade gått upp i rök. Jag visste inte vad jag skulle göra med mitt liv. Och jag var arg. Jag var arg på alla: tränaren, mina lagkamrater och mina föräldrar. Jag var så arg att mina tankar skrämde mig. Jag hade inga vänner och jag kunde inte lita på eller umgås med andra. I sex månader gick jag bara hemifrån för att träna på gymmet.
Under den här mörka tiden i mitt liv blev jag vän med Justin Christy, som jag träffade på gymmet. När jag såg honom första gången trodde jag att han var en utbytesstudent. Jag var tveksam till att prata med honom tills jag såg honom prata med någon på gymmet och blev förvånad över att han pratade japanska. Jag kunde fortfarande inte lita på någon, men han föreslog att vi skulle träna tillsammans. Han var annorlunda på något sätt, men då förstod jag inte vad det var. Jag kände mig lugn när jag var med honom. Jag började se fram emot våra träningspass. Jag hade träffat någon som jag kände att jag kunde lita på som vän.
Efter att ha tränat tillsammans i flera månader bjöd Justin med mig till en middagsgrupp som han gick regelbundet till. Jag var tveksam, men efter att ha blivit inbjuden flera gånger bestämde jag mig för att gå till något som visade sig vara en middag för unga ensamstående vuxna hemma hos Richard och Corina Clark. De hälsade mig varmt välkommen när jag kom hem till dem, broder Clark på japanska och syster Clark på engelska. Jag förstod inte vad hon sa, men jag försökte svara. Flera av dem som var där pratade inte japanska, men de var en grupp som gillade att ha kul, och de var varma och vänliga. Det blev många skratt.
Jag började vara med på andra aktiviteter för unga ensamstående vuxna och hade aldrig haft så roligt med andra i hela mitt liv. Jag undrade vad det var med de här människorna som gjorde dem så trevliga och vänliga.
Vid ungefär samma tid frågade Justin vad jag ville göra med mitt liv. Jag blev överraskad av att inse att mina mål hade börjat förändras. Jag sa att jag ville lära mig engelska och att jag ville vara vän med alla, precis som han. Han berättade om gratis engelskalektioner i hans kyrka. Jag gick till lektionerna och träffade missionärerna. Fastän jag aldrig hade tänkt på Gud kände jag att jag borde lyssna på missionärerna. De undervisade om evangeliets grundläggande lärosatser och ringde mig nästan varje dag. De blev goda vänner till mig, och det gjorde mig mycket glad eftersom jag inte hade så många vänner än.
Jag började träffa många medlemmar i kyrkan som var med på missionärslektionerna och jag blev god vän med dem. De undervisade mig om evangeliet och var exempel för mig. Justin berättade om Mormons bok och återgav berättelser från den så att jag ville läsa den själv. En annan vän, Shingo, som har sinne för detaljer, förklarade lärosatserna på ett sätt som var lätt för mig att förstå. Han vittnade alltid om lärosatserna i slutet av våra samtal.
Jag hade hittat något som jag trodde på och en plats som jag kände att jag tillhörde. När jag hade döpts och konfirmerats började jag fundera över att gå ut som missionär, men det kändes som om två år var för mycket. Jag pratade med många om att tjäna som missionär, särskilt mina vänner som hade kommit hem från sina missioner. Jag tänkte mycket på det och insåg att evangeliet var det enda som kunde ha räddat mig.
Jag vet att Gud har gett mig allting: mina drömmar, mitt hopp, mina vänner och speciellt kärlek. Evangeliet hjälpte mig att komma ut ur mörkret och in i ljuset.
Hur jag spred evangeliet till Shuho
Justin Christy
När jag träffade Shuho på gymmet sa han att han ville lära sig engelska och åka iväg på ett utbytesprogram och spela golf. Jag berättade för honom om engelskalektionerna i kyrkan, men det tog flera veckor innan vi kunde vara med. Under tiden, medan vi tränade tillsammans, pratade vi mycket om olika evangelieämnen, om Mormons bok och om livet i allmänhet.
Den vänskap och de exempel som medlemmarna i kyrkan visade fångade hans uppmärksamhet och hjälpte honom att lära sig mer om evangeliet. Det är Anden som leder till omvändelse. Allt vi gör är att leverera budskapet och stötta andra när de väljer själva.
Det brukade vara stressande för mig att tänka på hur jag skulle sprida evangeliet. Men jag har upptäckt att om vi bara öppnar munnen vid rätt tillfälle så får vi missionärstillfällen. Allt vi behöver göra är att bjuda med andra till en aktivitet eller ett möte i kyrkan. Om vi har ett öppet sinne finns det alltid tillfällen att berätta om evangeliet.