En sång för Manon
Det som ursprungligen avsågs att vara en kvälls underhållning växte till ett utgjutande av kärlek till en ung kvinna.
Illustration Elizabeth Thayer
De unga kvinnorna var ivriga. Faktum är att hela församlingen i södra Frankrike var ivriga. För att uppmuntra till större enighet planerade ledarna en församlingsfest med middag och underhållning. Ledarna visste att bikups-, mia- och laurelflickorna redan hade lärt sig sånger och danser under några av sina aktiviteter, så de bad de unga kvinnorna att ta hand om kvällens underhållning.
Sedan började församlingens unga kvinnor öva på allvar – alla utom en. Manon kunde inte vara med på framträdandet. Hon hade genomgått cancerbehandlingar i över två år.
Sextonåriga Manon C., kom fortfarande till möten och aktiviteter så ofta hon kunde, och hon hade alltid ett glatt leende på läpparna trots det som hon gick igenom. Men under kemoterapin var hon ibland för svag för att göra något annat än att vila. Församlingsmedlemmarna hade fastat och bett flera gånger för henne. Ingen förväntade sig att hon skulle öva eller dansa.
Men hon kunde vara med på middagen. Så varför inte tillägna Manon kvällen?
En kväll för Manon
Alla hakade snabbt på den idén.
”Vi ville att Manon skulle känna församlingens kärlek och stöd till henne”, säger Emma S., 16 år. ”Vilket bättre sätt kunde det finnas för vår församling att bli mer enad än att arbeta tillsammans för att visa vår kärlek till Manon?”
Hela församlingen engagerade sig i förberedelserna. Familjerna fick i uppdrag att ta med sig mat till middagen, Hjälpföreningen sydde dräkter till de unga kvinnorna, de unga vuxna gav teknisk support (ljussättning, ljus och bakgrundsvideor) under repetitionerna och det slutliga framträdandet, och prästadömsbröderna ställde i ordning bord och stolar.
Allt arbete gjordes av församlingsmedlemmarna som var spridda över ett stort område. ”Ungdomarna i församlingen står varandra mycket nära andligt sett, men vi bor långt ifrån varandra”, säger Aiolah V., 16 år. ”Vi träffas inte i skolan eftersom vi bor i olika delar av staden, så vi gör en extra ansträngning för att se till att ingen blir lämnad utanför.”
”Vi håller också kontakt hela tiden med hjälp av mobilerna”, säger Inka S., 15 år. ”Vi undervisar varandra genom att berätta om olika upplevelser. Vi vet att vi kan lita på varandra, och vi försöker vara goda exempel för varandra.” De unga kvinnorna, som tycker om att vara tillsammans, upptäckte att repetitionerna för middagen gav fler tillfällen till att fördjupa vänskapen.
”Innan vi började öva tillsammans var jag ganska blyg”, säger Inka. ”Jag var rädd för att göra fel. Men när vi dansade tillsammans som en grupp lade jag blygheten åt sidan. Jag visste att det var dags att visa församlingen hur hårt vi hade arbetat.”
Manon å sin sida visade både ödmjukhet och värdighet. ”När de berättade för mig om middagen och showen och att jag skulle vara hedersgäst, trodde jag att det skulle kännas obekvämt att de gjorde sig så mycket besvär”, säger hon. ”Å andra sidan var jag glad att vara där!”
En show av kärlek och stöd
Snart var kvällen inne, och det var ett utmärkt tillfälle att visa Manon kärlek och stöd. ”Maten var förstås jättegod”, säger Aiolah. ”Det här är Frankrike, trots allt!”
Och underhållningen, som kallas ett spectacle på franska, levde upp till sitt namn. Åhörarna fick njuta av lekar, röstframträdanden och dans. Sedan bjöd de unga kvinnorna som en kombinerad kör på showens höjdpunkt. De tillägnade Manon en sång som Emma själv hade skrivit och komponerat. Refrängens text sammanfattar den kärlek och det stöd som alla ville att Manon skulle känna:
Ge inte upp,
för vi tror på dig.
Och glöm inte vem du är,
för vi tror på dig.
När de unga kvinnorna framförde sången var det som om alla i församlingen sjöng med, i alla fall i hjärtat. Det kändes som om Emmas enkla sång förvandlades till ett osjunget känslouttryck hos sista dagars heliga var de än befinner sig – en lovsång om mod och medlidande, familj och vänner, enighet, tro och hopp, en oändlig bön som hördes av himlarna.
Ledarnas avsikt med att organisera festen var att ena församlingen. Genom att tillägna Manon kvällen uppnåddes det målet, men det skapade också en varaktig stöttande känsla för Manon och hennes familj och en visshet om att varje Guds barn är viktigt. ”Det är kyrkans mål att hjälpa oss komma närmare vår himmelske Fader och Jesus Kristus”, säger Aiolah. ”Vi vet att de älskar oss och att vi aldrig är ensamma.”