Fostran av vår son i partnerskap med Gud
Författaren bor i Utah, USA.
När jag lärde mig använda de andliga resurser som finns tillgängliga för mig kom en mängd tankar om hur jag kunde hjälpa min son och hantera min egen prövning bättre.
Illustrationer Robert Hunt
Min vision av föräldraskap handlade om barn som uppförde sig oklanderligt och alltid var fint klädda och aldrig blev smutsiga. Jag insåg snabbt att den bilden jag omhuldade var en fantasi. Jag har lärt mig acceptera mitt stökiga hus och rinnande näsor, för jag vet att de medför de underbaraste välsignelser jag någonsin kan få. Men det jag aldrig kunde ha föreställt mig var svårigheten jag upplevde med att fostra mina barn, särskilt min son Brad.
Brad kom till livet lika oskyldig som alla andra barn, men det dröjde inte länge förrän vi insåg att han var annorlunda. Han kunde inte vara med på barntillsynen utan min man eller mig eftersom han var för aggressiv. När han blev äldre och lekte med andra barn behövde han konstant tillsyn. När vi sökte hjälp blev vi tillsagda att vi bara behövde vara mer bestämda mot honom. Vi gjorde allt vi kunde komma på: Vi sökte på internet, läste böcker om föräldraskap och rådfrågade läkare och släktingar. När Brad slutligen började skolan blev han diagnostiserad med hyperaktivitetssyndrom med uppmärksamhetsstörning (ADHD), och en mängd andra problem.
För första gången började vi hoppas. Nu när vi hade en diagnos kunde vi påbörja en behandlingsplan. Vi hoppades att Brad skulle reagera positivt på en medicin som hade hjälpt andra. Tyvärr var Brads uppförande med medicinen värre än utan den, så vi var tvungna att sluta med den. Jag kände mitt sista uns av hopp försvinna.
En dag när Brad var sex år hade han ett av sina många dagliga utbrott. Jag ville ge upp. Jag gick in i mitt rum för att få vara ifred en stund och tårarna rann nerför kinderna. Jag bad om styrka att kunna hantera det förestående jobbet med att lägga honom. Hur skulle jag kunna fortsätta så här, dag efter dag? Det kändes som om jag hade passerat det outhärdliga. Förstod min himmelske Fader hur svårt det var? Om han verkligen älskade mig, resonerade jag, skulle han ta bort bördan från mig och ge min son ett normalt liv. De här tankarna och känslorna omgav mig när prövningen jag hade bara verkade bli värre i stället för bättre.
Prövningarnas sanna natur
Jag trodde jag förstod vad prövningar var. Det var meningen att vi skulle gå igenom dem som när en kruka bränns i en ugn. Vi skulle gå in och ut ur elden, och sedan skulle livet återgå till det normala tills det var dags för nästa omgång av hetta och härdning. Men jag hade haft den här prövningen i åratal, och den skulle inte försvinna. Jag kände hur bördan tyngde ner mig, och känslan av hopplöshet tog ner mig på knä.
Jag förstod då att platsen jag behövde gå till för att få tröst och förståelse var templet. Genom inspiration insåg jag att vi inte kan välja vilka prövningar vi får i det här livet eller hur länge de varar. Det vi kan kontrollera är hur vi tänker och handlar när prövningarna kommer.
Jag insåg att anledningen till att jag tyckte synd om mig själv var för att jag tillät mig att göra det. Det första jag bestämde mig för att göra var att stoppa alla negativa tankar som kom, som ”det är orättvist”, ”jag kan inte göra det här”, ”varför kan inte Brad vara normal?” eller den värsta, ”jag är en så dålig mamma”. Jag arbetade hårt för att stoppa de negativa tankarna i huvudet, och jag såg att min riktiga röst blev mer tålmodig i min behandling av alla mina barn.
Jag uppmuntrade också positiva tankar. Jag började tänka: ”Det går jättebra”, och jag gav mig själv en komplimang, som ”Du höjde inte rösten och skrek inte. Bra jobbat!”
Lita på Gud
Efter en särskilt jobbig dag bad jag min man att ge mig en välsignelse. Under välsignelsen blev jag påmind om att jag är en dotter till Gud, att han är medveten om mig och mina behov, och att min son är en son till Gud. Brad var Guds son först, och min man och jag var i ett partnerskap med Gud å Brads vägnar. Jag insåg att jag inte hade använt alla redskap som det partnerskapet förde med sig. Min man och jag hade forskat efter och upptäckt många resurser som kunde vara till hjälp, men vi glömde den viktigaste: bönen.
Jag började be varje dag om hur jag kunde hjälpa Brad. När han fick ett känslomässigt utbrott bad jag en snabb bön om inspiration innan jag tog tag i situationen. När jag litade till Gud för att få stöd och inspiration om min son fick jag en glimt av vad jag kunde vara och vad jag kunde göra för honom. Jag strävade efter att följa Almas ord: ”Och detta är min glädje, att jag kanske kan bli ett redskap i Guds händer” (Alma 29:9).
Förändringarna var omedelbara. Jag fick en uppsjö av idéer och sätt att hjälpa Brad. Jag använde hemaftnarna som ett redskap och bad om idéer om vad jag skulle undervisa om. Jag läste också skrifterna med större uppmärksamhet och insåg vilka underbara råd till föräldrar som de innehåller. Jag började fyllas av hopp och tröst.
När jag fortsatte tillämpa tanken att min man och jag är i ett partnerskap med Gud som föräldrar till våra barn och använda redskapen han har gett oss började jag lita på Gud mer och mer. Jag insåg att min kunskap om föräldraskap hade sina begränsningar, men en kärleksfull himmelsk Fader, som vet allting och älskar min son mer än jag, kunde hjälpa mig bli en bättre och starkare mamma. Och fastän det fortfarande är svårt ibland så vet jag vart jag ska vända mig för att få hjälp. Jag förstår nu att vissa prövningar kanske inte har någon tidsbegränsning, men om jag håller blicken fäst på evigheten hjälper Gud mig.
Gläds åt de små ögonblicken
När det var svårt lärde jag mig att ta mig tid att glädjas åt de små ögonblicken – gåvorna – som vi får. När min son inte kan låta bli att ge mig en puss är jag tacksam. När jag såg min son åka buss utan någon att sitta med kände jag mig välsignad av skriftstället som jag kom att tänka på: ”Jag skall gå framför ert ansikte. Jag skall vara på er högra sida och på er vänstra, och min Ande skall vara i era hjärtan och mina änglar runtomkring er för att upprätthålla er” (L&F 84:88). Jag insåg att Brad inte var ensam och aldrig skulle vara det.
Vi är en evig familj, och med hjälp av de personer som älskar oss och med vår kärleksfulle himmelske Fader som vakar över oss, kan jag uppskatta de små gåvorna som jag får dagligen och känna den glädje och lycka som det är meningen att vi ska ha. Och med de små välsignelserna och Herrens hjälp kan jag bli den som det är meningen att jag ska vara, oavsett hur lång tid det tar.