De lär sig lyssna: De första rasintegrerade grenarna i Sydafrika
56-årige Frans Lekqwati fick tårar i ögonen när han satt mitt emot Olev Taim, hans stavspresident. President Taim hade just frågat honom vad han tyckte om att bilda en gren i Frans hemstad Soweto i Sydafrika.
”Varför gråter du? Förolämpade jag dig?” frågade president Taim.
”Nej”, svarade Frans. ”Det här är första gången i Sydafrika som en vit man har frågat efter min åsikt innan han fattade ett beslut.”
Livet under apartheid
Ovan: En strand är avgränsad för enbart vita under den strikta utövningen av apartheid i Sydafrika.
Nederst till vänster: fotografi från Keystone/Getty Images
Året var 1981. På den tiden hölls svarta och vita människor i Sydafrika åtskilda under ett regelsystem som är känt som apartheid. Den här juridiska åtskillnaden, förutom kyrkans restriktion som hindrade svarta afrikaner från att ordineras till prästadömet, hade länge inneburit att kyrkan inte hade någon större framgång bland svarta sydafrikaner. En ny dag randades 1978 när president Spencer W. Kimball tog emot uppenbarelsen som lyfte bort prästadömsrestriktionen, men utmaningen med segregationen och kulturen med misstänksamhet mellan raserna fortsatte.
Den stora majoriteten av svarta sydafrikaner bodde i stadsdelar som vanligtvis hade byggts i utkanterna av övervägande vita städer, som Johannesburg. Soweto, en förkortning av South Western Townships, var den största. Vita personer besökte sällan de här stadsdelarna, och svarta som åkte till staden behandlades sällan som jämställda med de vita.
Frans och hans familj tillhörde en liten grupp från Soweto som hade tagit emot det återställda evangeliet under 1970-talet. Först gick de i Johannesburgs församling. Frans son Jonas minns att han gick upp klockan fyra på söndagarna för att familjen skulle hinna med det första tåget till Johannesburg och sedan hinna gå den långa vägen till kyrkan innan mötena började klockan nio. Familjen var alltid tidig, men ibland var det svårt för barnen att hålla sig vakna under hela primärtiden!
Att vara pionjär inom rasintegration kunde också vara en känslomässig utmaning. Josiah Mohapi kommer ihåg att han hörde en sexårig vit pojke säga något förolämpande om svarta personer som han träffade i kyrkan. ”Ärligt talat blev jag arg”, minns Josiah. Men sedan hörde han mamman säga till sin son: ”Kyrkan är till för alla.” Josiah kände sig tröstad av den påminnelsen och lugnade ner sig.
En gren i Soweto?
Sydafrikas första svarta hjälpföreningspresident Julia Mavimbela deltar i första spadtagsceremonin för grensbyggnaden i Soweto 1991. (Se hennes berättelse i följande artikel.)
Fotografi med tillstånd av kyrkans historiska bibliotek
President Taim kände till de fysiska och känslomässiga utmaningar som de svarta medlemmarna hade. Han hade funderat på att öppna en gren i Soweto för att göra det lättare för dem att komma till kyrkan, men han ville inte att de skulle känna sig ovälkomna i Johannesburg. Han bestämde sig för att intervjua medlemmar från Soweto, Frans bland andra, för att få en känsla för vad de tyckte innan han gjorde något. De gav honom ett entydigt svar: ”Vi vill gärna etablera kyrkan i Soweto!”
President Taim hittade erfarna ledare som kunde hjälpa de nyomvända. Han intervjuade över 200 medlemmar i Johannesburg och kallade till slut 40 att bli en del av den nya grenen tillräckligt länge för att utbilda pionjärgruppen av lokala ledare där.
Precis som svarta medlemmar hade kommit till en annan del av staden och en annan kultur för att gå till Johannesburgs församling, behövde nu vita medlemmar anpassa sig till en ny miljö och kultur medan de verkade i Soweto. Det var inte alltid lätt. Maureen van Zyl, en vit medlem som hade kallats att verka som Primärs president, tyckte inte det var konstigt när Sydafrikas nationalsång valdes som inledningssång i Hjälpföreningen en söndag. Men hon fick snart veta att svarta sydafrikaner såg nationalsången som en symbol för apartheid och att många svarta systrar kände sig kränkta av sångvalet.
Både de svarta och de vita medlemmarna kunde lätt ha blivit missmodiga av sådana missförstånd, men de valde i stället att se dem som tillfällen till samtal och förbättring. ”Vi pratade om allt möjligt”, minns Maureen. ”Vad som var stötande för svarta, och vad som var stötande för vita. Hur de gjorde saker och ting, och hur vi gjorde saker och ting. Så vi hade det bara trevligt medan vi lärde oss mer om varandra.”
Allteftersom grenen i Soweto blev starkare och större, startades grenar i andra stadsdelar efte samma mönster. Khumbulani Mdletshe var en ung man som bodde i stadsdelen KwaMashu nära Durban. När han blev medlem i kyrkan 1980 bar han med sig en misstänksamhet mot vita, liksom nästan alla unga sydafrikanska svarta män på den tiden. Men upplevelserna han fick i den integrerade grenen förändrade hans perspektiv.
Limmet som binder människor samman
1982 inbjöds Khumbulani och flera andra unga män i hans gren till en konferens för unga ensamstående vuxna. Hans grenspresident, en broder som hette John Mountford, ville att de unga männen skulle visa sig från sin bästa sida, men få av dem hade några fina kläder. Han tömde sin garderob och delade ut kostymer till de unga männen som de hade på sig under konferensen. Söndagen därpå hade president Mountford på sig kostymen han hade lånat ut till Khumbulani. ”Jag kunde inte fatta att en vit person hade på sig samma kläder som jag hade haft på mig”, minns Khumbulani, ”men det gjorde han. Han hjälpte mig att börja se vita på ett annat sätt än jag någonsin gjort tidigare.”
Äldste Mdletshe, som nu är områdessjuttio, säger: ”Vi behövde alla de här upplevelserna som fick oss att förändras.”
Sydafrikas flagga antogs 1994 som en symbol för enighet efter borttagandet av apartheid. Det svarta, gula och gröna representerar Afrikanska nationalkongressen, och det röda, vita och blå representerar Boerrepublikerna.
Sydafrikas apartheid togs bort 1994. Fastän många församlingar i dag finns i områden som är övervägande vita eller övervägande svarta, innebär den nyvunna friheten ett ökande antal områden med blandad befolkning. Liksom pionjärerna i de första grenarna i de svarta stadsdelarna, tillber och arbetar medlemmar med olika bakgrunder tillsammans för att bygga upp Guds rike.
Sowetos nuvarande stavspresident Thabo Lebethoa säger att evangeliet är som ett lim som binder människor samman i tider av söndring. ”Vi kanske inte har enats om sådant som händer utanför kyrkan, med politik och annat”, säger han, ”men vi är enade i fråga om läran.” Med utgångspunkt i den gemensamma grunden kan människor lära av varandras olikheter medan de noga rådgör med varandra och lyssnar med andlig lyhördhet. ”Något av det viktigaste med ledarskap är att lyssna på andra”, säger president Lebethoa. ”Lyssna så att du kan förstå. Lyssna så att du kan känna. Lyssna så att du kan få inspiration.”
Thoba Karl-Halla, dotter till Julia Mavimbela som tidigt blev medlem i Sowetos gren, håller med om att man kan hindra oundviklig friktion från att utvecklas till plågsam söndring genom att lyssna. ”Jag borde lyssna för att förstå den andra personens frustration som kanske lät som en förolämpning för mig”, säger hon.
Äldste Mdletshe uppmanar sydafrikanska heliga i dag att finna styrka i sina olikheter, särskilt i rådsmöten. ”Herren skulle ha tyckt om det”, säger han, ”att personer från olika situationer samlas vid bordet och pratar om de olika frågorna.” Hans uppmaning till lokala ledare i kyrkan är att fortsätta bygga upp ledare med olika bakgrund, liksom den tidigare generationen stöttade honom. När det gäller att försöka nå nya områden och nya grupper, säger han, ”så finns det inga erfarna personer. Men de får erfarenhet i kyrkan. Vi ger dem erfarenhet genom att dra in dem i händelsernas centrum och låta dem arbeta tillsammans.”