Helande för det älskade landet: Julia Mavimbelas tro
Julia Mavimbelas liv förändrades plötsligt 1955 när hennes make John dödades i en bilolycka. Bevisen vid olycksplatsen antydde att den andra inblandade personen, en vit man, hade svängt över på Johns körfält. Ändå bedömdes det att det inte var den mannens fel. I stället sa poliserna att svarta personer är dåliga bilförare, så John var den som ansågs ansvarig för kraschen.1
Julia var 37 år, med fyra barn och ett på väg. Hon hade blivit illa behandlad av rasismen, polisen och rättssystemet. Men hon lärde sig så småningom att inte ge efter för bitterheten. I stället ägnade hon sig åt att bli helad och att hela sitt älskade land genom kristet tjänande. Det var hennes kärlek till landet, hennes tro på Gud och hennes hängivenhet mot att följa sin tros principer som gjorde det möjligt.
Julia föddes 1917 som det yngsta av fem barn. Julias far dog när hon var fem år. Hennes mor fick fostra barnen själv, och hon arbetade som tvätterska och hushållerska.
Julias mor var religiös och undervisade sina barn från Bibeln. ”Mor hade lärt mig att svälja livets beska piller, och hon uppmanade mig att aldrig se tillbaka utan att se framåt”, sa Julia. Julias mor insåg också vikten av utbildning och gjorde allt hon kunde med sina begränsade medel för att se till att hennes barn fick en utbildning.
Fotografier med tillstånd av Thoba Elizabeth Mavimbela Karl–Holla
Julia utbildade sig ytterligare och arbetade som lärare och skolrektor tills hon träffade och gifte sig med John Mavimbela 1946. John ägde en matvarubutik och ett slakteri. Julia övergav sitt yrke för att arbeta där. Tillsammans byggde de ett hem och fick barn. Livet var gott, trots apartheidrestriktionerna. Men allt det förändrades i och med Johns död.
Julia lät inrista följande ord på sin mans gravsten:
I kärleksfull åminnelse av
John Phillip Corlie Mavimbela.
Av hans hustru och släktingar.
Men klumpen finns kvar.
Må hans själ vila i frid.
Julia förklarade vad fjärde raden betydde: ”När jag lät inrista det var klumpen som fanns kvar en klump av hat och bitterhet – mot mannen som hade orsakat olyckan, mot polisen som hade ljugit [och] mot domstolen som dömde min man som ansvarig för den olycka som tog hans liv.”2 En av hennes största svårigheter var att övervinna bitterheten och ilskan.
Kort efter makens död, en natt fylld av ”orolig sömn”, hade Julia en dröm där John kom till henne, gav henne en overall och sa: ”Sätt igång och arbeta.” Hon beskrev resultatet av drömmen så här: ”Jag hittade ett sätt att ta mig bort från oron under de där åren, och det var genom samhällsengagemang.”
Tjugo år senare, i mitten av 1970-talet, hade de svartas reaktion mot apartheid förändrats från fredliga protester till våldsamma uppror. En av brännpunkterna för våldet var Soweto, där Julia bodde. Hon sa: ”Soweto blev en helt förändrad plats än vad vi hade känt till – det var som att vara på ett slagfält.”
Julia var rädd att hennes sår av bitterhet skulle rivas upp på nytt: ”Det hade gått nästan 20 sedan Johns död, men jag kunde fortfarande känna smärtan från den tiden.” I ett försök att söka andligt helande, både för sig själv och sitt folk, tänkte Julia: ”Om jag kan lära barnen att älska att arbeta med jorden så kanske inte allt är förlorat.” Hon skapade en kommunal trädgård som symboliserade hopp för ett folk som bara hade känt rädsla och ilska.
När hon arbetade med sina barn i trädgården, sa hon till dem: ”Vi gräver i bitterhetens jord, slänger ner ett frö av kärlek och ser vilka frukter det kan ge oss. … Kärleken kommer inte om vi inte förlåter andra.”
Hon sa: ”Jag visste djupt inom mig att jag löste upp min egen bitterhets jord när jag förlät dem som hade sårat mig.” Den klump av bitterhet som hade blivit kvar efter Johns död började lösas upp.
1981 blev Julia introducerad till kyrkan. Missionärerna, som utförde samhällstjänst i Soweto, upptäckte ett center för pojkar som var i desperat behov av reparation. De tillbringade flera veckor med att städa byggnaden.3
En dag blev Julia ombedd att tjäna vid samma pojkklubb. När hon kom dit blev hon förbluffad över att se ”två vita killar som körde ner sina spadar i den bruna jorden”. Missionärerna frågade om de fick komma hem till henne och ge henne ett budskap. Tre dagar senare kom äldsterna David McCombs och Joel Heaton i sina missionärskläder och namnbrickor.
Julia sa att de två första missionärslektionerna ”gick in i ena örat och ut genom det andra”. Men under sitt tredje besök frågade missionärerna om fotot av Julia och John på väggen. Hon sa att hennes man var död, och missionärerna kände sig manade att berätta för henne om frälsningsplanen och dop för de döda. Hon säger: ”Då började jag lyssna, på riktigt, med hjärtat. … När missionärerna undervisade om principen om eviga relationer fick jag en känsla av att här är sättet för mig att vara med mina föräldrar och min man.” Julia döptes fem månader senare.
En månad efter sitt dop talade Julia vid en stavskonferens. ”När jag gick fram till talarstolen”, sa hon, ”tror jag att de flesta blev chockade. Det var första gången de såg en svart person tala under en konferens – kanske första gången vissa såg en svart person tala till en åhörarskara.” Hon kände sig manad att tala om sin makes död och de svåra år som hon hade haft. Hon beskrev sin bitterhet och hur hon ”till slut hittade kyrkan som kunde lära mig att verkligen förlåta”.
Men hennes svårigheter med missförstånd och fördomar var inte över i och med borttagandet av apartheid 1994.
Äldste Dale G. Renlund i de tolv apostlarnas kvorum berättade i sitt tal ”Sista dagars heliga ger inte upp” under generalkonferensen i april 2015 om något som Julia och hennes dotter Thoba upplevde när de ”inte behandlades med vänlighet av en del vita medlemmar”. Thoba klagade över hur de behandlades. Det som lätt kunde ha blivit en ursäkt att lämna kyrkan, blev i stället ett ovärderligt undervisningstillfälle. Julia svarade: ”Men Thoba, kyrkan är som ett stort sjukhus och vi är alla sjuka på vårt eget sätt. Vi kommer till kyrkan för att få hjälp.”4
Till höger: Julia i sin traditionella zuludräkt, och när hon tjänar i Johannesburgs tempel.
Fotografi av Julia som tempeltjänare med tillstånd av kyrkans historiska bibliotek
Julia upptäckte att helandet var möjligt tack vare Jesu Kristi evangelium, inte bara för henne själv utan också för hennes land. Hennes tjänande i Johannesburgs tempel lärde henne att i templet ”råder det ingen rasåtskillnad. Det finns ingen engelska. Det finns ingen situ eller zulu. Man får en känsla av enighet.”
Julia Mavimbela dog den 16 juli 2000.