Aldrig ensam – alltid älskad
Som barn hade jag en stark önskan att få tjäna som missionär. Vi hade ofta missionärerna i vårt hem och det hände något inom mig när jag hörde min pappa dela med sig av berättelser från sin mission. Senare i tonåren förberedde jag mig tillsammans med flera av mina vänner för att tjäna som heltidsmissionärer. Men när det väl var dags hindrade sjukdom mig från att åka på mission.
Jag blev ärligt förkrossad. Vad skulle jag nu göra? Samtidigt sänktes åldern för när man kunde åka på mission och missionärsarbete var ständigt ett fokus på kyrkans möten, både lokalt och globalt. En efter en såg jag mina vänner åka på mission medan jag var kvar hemma. Jag kände mig ensam och bortglömd, ofta frågandes ”Jag då?” Många gånger kunde jag komma hem från kyrkan och känna hur tårarna rann nedför mina kinder.
Det finns flera som av olika anledningar känner sig ensamma och bortglömda. Den känslan kanske smyger sig fram när det pratas om eviga familjer, templet, vittnesbörd eller mission. Mitt budskap till dig som känner så är – Gud älskar dig! Han känner dig, är medveten om hur du mår och är med i varje steg på vägen. Tyvärr märker vi inte alltid i stunden att han omfamnar oss med sin kärleks armar, utan upptäcker det senare när vi ser tillbaka.
Nu kunde jag ändå till slut få tjäna en heltidsmission i Sverige, för vilket jag kommer att vara evigt tacksam och det är en erfarenhet för ett annat tillfälle. Men även om jag inte hade kunnat tjäna en mission hade jag redan fått vittnesbördet: Jag är aldrig ensam – jag är alltid älskad!
”Jag vet att (Gud) älskar sina barn, men jag vet inte vad allting betyder.” (1 Nephi 11:17)