Tiondets välsignelser
Under hösten 2018 fick vi veta att en omorganisation var förestående på mitt arbete. Tre chefer och treadministratörer skulle organiseras bort. Vi som var drabbade skulle söka till de nya tjänsterna. Jag varskyddsombud på arbetsplatsen och jag fick flera besök på mitt rum av drabbade medarbetare som villeprata av sig. Det var uppenbart att man inte skulle återinsätta flera av dessa tjänster. Två chefer blev sjukskrivna och senare utköpta från företaget. Den tredje bytte tjänst. En av administratörerna slutade och den andra lånades ut till andra verksamheter.
Som skyddsombud är det lätt att glömma sig själv. I februari månad 2019 blev jag akut sjuk. Min kropp sa helt enkelt ifrån. Jag var ju också en av de drabbade. Efter en veckas sjukdom behövde jag ett läkarintyg som jag också fick via vårdcentralen. Men Försäkringskassan godkände inte min sjukskrivning. Mina besparingar började ta slut, så jag kontaktade min biskop om hjälp. Jag meddelade mina syskon om mitt dilemma. De svarade att de ville hjälpa mig.
Företagshälsovården kopplades in på mitt ärende. Efter några månader återgick jag i tjänst till 25%. Jag träffade då verksamhetschefen som undrade varför jag inte sökt ”tjänsten”. Jag svarade att det inte fanns någon tjänst att söka innan jag blev sjuk och sedan, när jag var tillbaka på 25%, var den borta. Då fick jag möjlighet att söka tjänsten och fick den.
Jag började nu arbeta halvtid, mest för att klara min ekonomiska situation. Sjukintyg på sjukintyg skickades in. Gång på gång nekades jag sjukpenning. I juli fick jag det slutgiltiga negativa beskedet tillsammans med information om att beslutet kunde överklagas, vilket jag också gjorde. Jag fyllde i den formella blanketten för överklagandet och bifogade ett personligt brev. Den första september återgick jag till att arbeta heltid, men min närmaste chef som varit med mig sedan april förstod att jag inte var arbetsför till 100%. Tre månader hade gått från att jag skickat in min överklagan. Jag och en arbetskamrat samtalade och då kom tiondets princip upp. Den kvällen vädjade jag i bön. Jag har alltid betalat ett ärligt tionde, även om jag varit mindre aktiv under delar av mitt liv.
Några dagar senare, strax innan jag skulle gå hem ringde telefonen. Överklagandenämnden ville ställa några frågor som jag besvarade. En stark känsla av lättnad kom över mig då kvinnan i telefonen sa: ”Detta ska vi ordna, du får allt retroaktivt. Du fick avslaget i maj, så lägg in dessa dagar och även det senaste sjukintyget fram till sista augusti”. Hon blev min räddande ängel.
Jag vet att det var ett bönesvar. Detta skulle vara svårt att förneka då förloppet var så tydligt. Jag vittnar om att det finns en trygghet i att betala tionde.