Från Församlingsträdet – Patricia Espinoza

I sin blogg Församlingsträdet har Gunnel Hedberg i Örebro församling intervjuat och gjort artiklar även om medlemmar som inte tillhör församlingen. Den här artikeln handlar om Patricia Espinoza som tillhör Jakobsbergs församling och som tjänar som Hjälpföreningens president i Stockholms stav. Gunnel skriver:

Patricia Espinoza har besökt vår församling ett antal gånger på grund av sitt ämbete. Som ung kvinna kom hon till Sverige som flykting, men genom målmedvetet arbete blev hon snabbt förankrad i det nya landet. Jag tyckte att det skulle vara intressant att höra hennes berättelse och dela den med er.

Patricia Espinoza:

Jag kommer från Chile och föddes i en stad som heter Valparaiso. Jag är yngst av sex syskon. Far var elektriker och mor var hemmafru. Far var för det mesta borta hemifrån på grund av sitt arbete, så mamma tog stort ansvar för hemmet och för oss barn. Det är nog kulturen vi har i vårt land.Andra familjemedlemmar kunde alltid hjälpa till att passa oss barn. De bästa minnena var nog att vi hade varandra, och kunde leka tillsammans. Det fanns alltid någon vid min sida, alltid en vän. Det är det bästa med syskon.

På grund av de politiska problem som rådde i mitt land efter en statskupp 1973 tog det inte lång tid innan min far bestämde sig för att fly landet första gången och då till Argentina. Alla barn fick inte följa med. Jag var nio år gammal och fick bo hos min mormor och mina mostrar som inte tillhörde kyrkan. Det var första gången jag separerades från mina syskon som ju var mina bästa vänner. Det var så hemskt och ingen vuxen brydde sig om mina eller mina syskons känslor. Jag var ensam i fem år, men kyrkan blev min tillflykt och min borg. Där fanns goda vänner och fina vuxna ledare. När mina föräldrar återvände hade jag hunnit bli 14 år.

Efter ytterligare ett år bestämde sig min far för att fly landet igen, exakt samma dag som jag började på gymnasiet. Det var 1981, jag var 15 år och fick inte följa med den här gången heller. Jag blev så besviken och tänkte: ”Vad är det för fel på alla vuxna?”

I december 1984, efter fyra ensamma år fick jag komma till Sverige. Allt var så konstigt, språket lät så främmande. Var det kinesiska? Detta var min första tanke. Men jag bestämde mig väldigt snabbt för att om jag nu skulle bo och leva här, då måste jag kunna kommunicera med dessa människor. Det blev nyckeln till allt jag skulle komma att göra och lyckas med. Redan under de första veckorna i Sverige anmälde jag mig till en kurs i svenska på ABF. Efter tre månader fick jag mitt första arbete som kallskänka. Jag fortsatte med svenskan och anmälde mig sedan till en gymnasieförberedande utbildning. På hösten samma år kom jag in på en 3-årig ekonomisk linje. För att kunna betala mina utgifter fortsatte jag att jobba under tiden jag pluggade. Allt gick fort, men jag ville så gärna komma in i samhället och inte behöva få hjälp från tolk. Snart blev det så att jag själv hjälpte till som tolk för många av mina landsmän i Märsta som behövde hjälp hos exempelvis socialen, polisen eller på banken. Min svenska utvecklades mycket genom detta.

Idag kan jag använda mig av svenska, spanska och engelska. Inget av språken talar jag helt perfekt men jag kan kommunicera och göra mig förstådd. Jag arbetar på Resecentrum inne på Stockholms centralstation där jag dagligen hjälper människor till rätta på mina tre språk. Jag trivs i Sverige och jag älskar Sverige. Jag älskar människor, oavsett ursprung. Vi är tre systrar som bor här i Sverige, Veronica, Roxana och jag. Vi bor i Märsta och våra föräldrar bodde också här fram tills de avled för några år sedan. Vi systrar är aktiva i kyrkan, dock inte våra respektive söner.

Trots min barndoms separationer upplevde jag inte att jag var ensam. Jag kände alltid att någon vakade över mig. Idag vet jag att det var Jesus Kristus och min Himmelske Fader och jag är så tacksam för det. Det jag mest har älskat med evangeliet är att man alltid har en plats i kyrkan och att man därför utvecklas som person. Jag har varit lärare, ledare och känt att jag kunnat tillföra något. Jag har känt mig behövd.

Jag var mellan 15 och 16 år när jag läste igenom Mormons bok. Jag fastnade för den på en gång. Jag kände igen mig i boken som är så levande för mig än idag. Jag läser den gång på gång. Jag vet att den är sann. Den lär mig mer och mer hur fienden tänker och agerar. Jag älskar när Kristus kommer till nephiterna och talar till dem som han talar till mig idag. Den kärlek som Herren visar i boken kan jag inte hitta någon annanstans.