Ny medlem i Liahona-redaktionen
I snart hela mitt liv har jag älskat ord. Jag var fem år då jag fick min första dagbok och började skriva. De första åren skrev jag främst om havregrynsgröten som intogs till frukost, enkla redogörelser för vad vi höll på med hemma eller kanske om Lillen, skolbusschauffören, hade kört fort över guppen på den gamla skogsvägen som vi åkte på.
Bokbussens bibliotekarie undrade när jag fortfarande var ganska ung om vi kanske inte skulle börja leta böcker utanför barnavdelningen då jag hade läst det mesta. Trots att mina föräldrar inte hade det särskilt gott ställt prioriterades alltid läsandet och skrivandet. De hårda julklapparna var mycket uppskattade och vi var med i bokklubbar som skickade böcker direkt hem i brevlådan.
I Primär läste vi ord på gammal krånglig svenska och fick lyssna på spännande historier om människor och upplevelser som ansågs vara till nytta för alla oss som skulle komma efter. ”Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång.” Jag fascinerades tidigt av det som bland annat min primärlärare Anna lärde mig och de andra i vår klass, många gånger med hjälp av visuella hjälpmedel som lärde oss förstå de krångliga orden.
I seminariet och senare institutet fick vi genom skrifterna lära oss vikten av att förstå bakgrunden till hur det kom sig att saker i historien hände och varför beslut togs. Varför Gud ingrep i vissa situationer men inte i andra. Hur våra mänskliga styrkor och svagheter alltid leder till olika scenarier beroende på vilka beslut vi tar och hur viktigt det är att vi kommer ihåg att det alltid finns en väg tillbaka till våra himmelska föräldrar.
Min morfar Karl Forsman blev medlem i kyrkan efter att ha varit en sökare sedan tidig ålder. Han skrev mycket genom hela livet, allt från dagboksanteckningar till dikter och sin livs historia. Min mamma Elin gick i hans fotspår och lämnade efter sig både ett dagboksbibliotek och många vackra texter som jag gärna går tillbaka till nu när hennes jordevandring är över.
Ord som har skrivits av mina förföräldrar, både närmare och längre bort i tiden, är fortfarande viktiga och relevanta. De har lärt mig förstå värdet av att få ner det som händer i livet på pränt. Det känns fint att få vara med och hjälpa oss medlemmar här i Sverige att påminna varandra om små och stora mirakel, om andliga upplevelser och om styrkan i att finnas i ett socialt sammanhang. Jag ser också värdet i att med ett tacksamt hjärta uppmärksamma det arbete som utförs både i det lilla och det stora runt om i våra grenar och församlingar.