Ett återbesök till där allting började
Tidigt söndagen den 24 april 2022 satte sig Vera Silfverberg Brändh och Marcus Brändh i bilen för att påbörja en efterlängtad och sedan länge planerad resa till Ungern. Flyget gick från Arlanda med destination Budapest. Väl där mötte de upp med Zsolt, Veras äldste son, som flugit in från Finland. De skulle tillsammans göra en resa i släktingars fotspår och skapa en anknytning till de släktingar som gått före.
Vera, som har judiskt påbrå eftersom hennes mamma föddes som judinna, blev medlem i kyrkan i mars 1975 när hon döptes i Jordanfloden i Israel. Hon bodde vid tillfället i Jerusalem tillsammans med sin dåvarande make Leif. Det var under en resa till Betlehem som Vera fick ett vittnesbörd om Jesus och bestämde sig för att ta reda på mer. Vera har genom åren gjort tempelarbete för släktingar som gått vidare, men många av dem har hon aldrig träffat. Nu ville hon veta mer, besöka deras gravar och få se var de levt sina liv. Hon hade förberett sig väl och hade i förväg kontaktat den judiska församlingen i Békéscsaba och berättat om deras resa. På så sätt hade hon kommit i kontakt med en professor, dr Istvan Balogh, på det judiska universitetet i Budapest, samt Tamara Moskovits, medlem i judiska församlingens föreståndarskap i Békéscsaba.
Första gravbesöket som gjordes under resan var till Veras föräldragrav i Magyar Szentek Temploma (Ungerska heligas tempel) i Budapest, där även Veras syster Aniko, som gick bort 2020, ligger begravd. Tempelarbetet hade Vera redan gjort och hon berättade att det var med tunga känslor hon stod vid marmorplattorna där deras namn finns inristade. Känslan och vetskapen om att vara ensam kvar av den lilla familjen på fyra personer var påtaglig. Resan fortsatte sedan till den kyrkogård där Zsolts pappa ligger begravd tillsammans med föräldrar och morföräldrar.
Efter minnesvärda dagar i Budapest fortsatte resan till Békéscsaba, en mindre stad i sydöstra Ungern. Veras mamma är född där och hennes släkt ligger begravd på den judiska kyrkogården i staden. På den tiden fanns det två judiska synagogor där, men de finns inte kvar längre. Den ena byggnaden används dessvärre som ett varuhus och det finns ett minnesplakat på husväggen där det står att byggnaden en gång i tiden varit en synagoga. Mittemot finns den ortodoxa synagogan men den används numera som frikyrka.
Det finns en nybyggd synagoga där den judiska församlingen samlas, som var nästa anhalt på resan. Vera och sönerna sökte sig dit för att träffa Tamara som lovat ta emot dem och hjälpa dem. Marcus och Zsolt fick varsin kalott på huvudet när de klev in i byggnaden. Synagogan har ett himmelsblått kupoltak med små guldstjärnor där varje stjärna representerar en person från Békéscsaba som dog i förintelsen. Innan kriget fanns det över 4 000 judar i staden, men en stor del av den judiska befolkningen deporterades under andra världskriget och endast några få återvände. Numera finns en liten församling judar kvar i staden.
Vera, Zsolt och Marcus fick ett härligt välkomnande av Tamara. Hon var hjälpsam på alla sätt och vis och hade förberett sig väl. En stor del av de judiska uppteckningarna brändes och förstördes under kriget, men i Békéscsaba hade man på en vind hittat en del uppteckningar. Dessa uppteckningar fick Vera ta del av och hon fotograferade det som var av intresse. Efter rundvandringen med Tamara och besöket i själva synagogan gick Vera, Zsolt och Marcus ut för att leta rätt på gravarna på kyrkogården.
Kyrkogården var igenvuxen, vädret var inte på deras sida och det var svårt för dem att hitta släktingarnas gravar. Trots det kände Vera att de var där – hennes morfar, en moster, en morbror, mormors far, som var kantor i den judiska församlingen, med hustru och kanske även andra. Veras mormors far kom till Europa från Jerusalem för att lära sig yrket som urmakare. Han fick problem med ögat, fick operera bort det och ersätta det med ett glasöga och kunde då inte fortsätta som urmakare. Men tack vare sin sångröst kunde han få tjänst som kantor i den judiska församlingen i Békéscsaba. Där träffade han Veras mormors mor, gifte sig och blev kvar.
Det var naturligtvis ledsamt för Vera att inte kunna hitta gravarna, men ändå infann sig en känsla av tröst över att ha varit där på plats. Hon kunde känna deras närvaro. Avskedet var känslomässigt tungt trots att Vera aldrig tidigare varit i staden. Hon kände en koppling till släkten som bott och levt på den platsen. Hon kände samtidigt att hon hade starka rötter där, att hon inte var ensam och att hon en dag ska få träffa dem i en glädjefylld återförening.
Resan fortsatte sedan nästa dag mot Mohacs, den stad där Vera växte upp. Trots att staden förändrats sedan Vera senast var där, så kände hon igen sig. Efter lite rundvandring i staden fortsatte Vera, Marcus och Zsolt till den judiska kyrkogården där Veras mormor ligger begravd. Här kände Vera igen sig eftersom hon besökt graven med sin mamma som ung.
Efter en stunds letande hittade de graven som var övervuxen med murgröna. De rengjorde graven och hittade tre små stenar som de placerade på den som en symbol för att personerna inte är bortglömda – att de, Vera, Marcus och Zsolt, varit där vid gravarna. Veras mormors namn, Cecilia Rosenthal, samt Edit, Veras mosters namn, gick att läsa på gravstenen. Edit dog i Auschwitz och för hennes del är graven ett minnesmärke då kroppen inte hittades. Veras mamma, Lydia, klarade sig undan förföljelsen då hon innan den började hade gift sig med en katolsk man. Men Lydia förlorade nästan alla sina släktingar i förintelsen.
Efter besöket på kyrkogården fortsatte Vera, Zsolt och Marcus sin rundvandring i Mohacs och besökte ännu fler platser där Vera hade minnen från sin barndom och sina ungdomsår. Resan fick så småningom ett avslut. Ett sista besök hos släktingar i Budapest och sedan bar det av hemåt igen. Hon beskriver det som ”en underbar resa, en avslutningsresa, ett återbesök till mitt livs början”.
Som med så mycket annat brukar det goda vi gör skapa ringar på vattnet och mer gott föds ur det. Så var det även med denna resa. Väl hemma igen hade Vera kontakt med den judiska professorn. Hon berättade om gravarna i Békéscsaba och hur hon och sönerna inte kunnat lokalisera släktingarnas gravar. Professorn lovade att han skulle hjälpa dem. Som en följd därav har den judiska församlingen i Békéscsaba bestämt att de ska dokumentera alla gravar på kyrkogården. Och professorn har lovat att höra av sig så fort han vet var gravarna som Vera letat efter finns.