Bra att kunna
När jag var nitton år lämnade jag min lilla by i centrala Kambodja för att bo hos min storebror i huvudstaden Phnom Penh. Flera år tidigare hade min bror träffat två unga män med vit skjorta och slips och namnbrickor. Nu berättade min bror för mig om evangeliet och döpte mig in i kyrkan.
När jag döptes sade min distriktspresident Pen Vibol till mig: ”Lär dig trosartiklarna utantill. De förklarar allt det goda i kyrkan för dig, sådant som du alltid bör komma ihåg.” Jag tyckte att det var ett klokt råd så jag lärde mig alla tretton utantill och gick igenom dem regelbundet. För om någon skulle fråga mig något om kristendom så ville jag kunna förklara vad jag trodde på. Men jag kunde aldrig ana hur viktigt president Vibols råd skulle bli.
Min bror har alltid uppmanat mig att förbättra mig själv och skaffa mig en utbildning. Några år efter mitt dop klarade jag ett inträdesprov i engelska och fick ett stipendium för att studera internationell marknadsföring i fyra år vid Brigham Young-universitetet – Hawaii.
Men hur svårt inträdesprovet än var, så låg den svåraste biten fortfarande framför mig — att få ett amerikanskt visum. Tillstånd att resa till Förenta staterna är svårt och dyrt att få. Ibland nekas tillstånd även för elever som har fått stipendium för att studera vid ett amerikanskt universitet. Jag fyllde i de rätta formulären, bokade tid för en intervju på USA:s ambassad och satt snart mitt emot en ung man med blå ögon.
”Det finns många amerikanska universitet”, sade intervjuaren. ”Varför vill du studera vid BYU–Hawaii?”
”Därför att jag är medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och för att det är ett universitet som kyrkan äger”, svarade jag.
Intervjuaren bläddrade bland sina papper. ”Jag ser att din bror redan är där”, sade han. Jag visste att ambassaden inte ville att mer än en familjemedlem skulle lämna landet åt gången.
”Ja”, medgav jag. ”Min storebror studerar vid BYU–Hawaii.” Intervjun såg inte ut att gå så bra.
”Kan dina föräldrar stötta dig ekonomiskt?” var nästa fråga.
”Min pappa är bonde och min mamma försäljare”, sade jag. Jag sade att de inte tjänade så mycket pengar.
”Hur kan du då ha råd att studera i Förenta staterna?” frågade intervjuaren.
Jag tog fram mitt antagningsbrev och förklarade att jag hade fått ett stipendium för att studera vid universitetet.
När intervjuaren hade tittat på brevet böjde han sig ner och tog fram ett litet kort från en skrivbordslåda. ”Återge fyra av dessa trosartiklar”, sade han.
Jag kunde dem lika bra som jag kunde mitt eget namn. ”Vi tror på Gud den evige Fadern, på hans Son Jesus Kristus och på den Helige Anden”, började jag. När jag var klar med den tredje hejdade intervjuaren mig.
”Okej, jättebra!” sade han och lade tillbaka kortet i lådan. ”Du kan hämta ditt visum i morgon.”
Jag vet inte varför intervjuaren hade ett kort med trosartiklarna i en skrivbordslåda, men jag var tacksam för att jag inte behövde tveka när han bad mig återge dem. Att kunna trosartiklarna kanske inte alltid får så dramatiska följder, men de är alltid bra att kunna.