Sökandet efter andlig kunskap
Jag ska berätta om en upplevelse jag hade innan jag blev generalauktoritet som påverkade mig storligen. Jag satt på ett plan bredvid en hängiven ateist som hävdade sin misstro på Gud så enträget att jag bar mitt vittnesbörd för honom. ”Du har fel”, sade jag. ”Det finns en Gud. Jag vet att han lever!”
Han protesterade: ”Det vet du inte. Ingen vet det! Man kan inte veta det!” När jag inte gav mig ställde ateisten, som var advokat, kanske den viktigaste frågan när det gäller ett vittnesbörd. ”Nåväl”, sade han på ett hånfullt, nedlåtande sätt, ”du säger att du vet. Tala då om hur du vet det.”
När jag försökte besvara frågan, trots att jag tagit ett flertal akademiska examina, kände jag mig hjälplös.
När jag använde ord som Ande och vittne, sade ateisten: ”Jag vet inte vad du pratar om.” Orden bön, urskiljning och tro betydde inte heller något för honom. ”Där ser du”, sade han, ”du vet egentligen inte. Om du visste så skulle du kunna tala om för mig hur.”
Jag kände att det kanske hade varit oklokt att bära mitt vittnesbörd för honom och visste inte vad jag skulle göra. Det var då det hände! Jag kom att tänka på något. Och jag nämner här ett uttalande av profeten Joseph Smith: ”En person kan draga nytta av att lägga märke till det första tillkännagivandet av uppenbarelsens ande. När man till exempel känner den rena intelligensen strömma till sig, kan den giva en vissa tankar och idéer plötsligt … Genom att sålunda lära sig känna Guds ande och förstå den, kan man tillväxa i och växa in i uppenbarelsens princip, tills man blir fullkomlig i Kristus Jesus.”1
Jag fick en sådan tanke och sade till ateisten: ”Får jag fråga om du vet hur salt smakar?”
”Naturligtvis gör jag det”, svarade han.
Jag sade: ”Om vi antar att jag aldrig har smakat på salt förut, förklara då precis hur det smakar.”
Efter att ha tänkt en stund, sade han: ”Ja, jag … det är inte sött och det är inte surt.”
”Du har sagt vad det inte är, inte vad det är.”
Efter att ha försökt flera gånger kunde han förstås inte förklara det. Han kunde inte enbart med ord förklara något så vanligt som hur salt smakar. Jag bar mitt vittnesbörd för honom igen och sade: ”Jag vet att det finns en Gud. Du förlöjligade det vittnesbördet och sade att om jag visste, så skulle jag kunna tala om exakt hur jag visste det. Min vän, andligt talat så har jag smakat på salt. Jag kan inte bättre förklara för dig med ord hur jag har fått denna kunskap än du kan tala om för mig hur salt smakar. Men jag säger ännu en gång, det finns en Gud! Han lever! Och bara för att du inte vet det så kan du inte tala om för mig att jag inte vet det, för det gör jag!”
När vi skildes åt hörde jag honom muttra: ”Jag behöver ingen religion att luta mig mot! Jag behöver det inte.”
Sedan dess har jag aldrig varit generad eller skamsen över att jag inte med ord kan förklara det jag vet andligen. Aposteln Paulus beskrev det så här:
”Detta förkunnar vi också, inte med ord som mänsklig visdom lär utan med ord som Anden lär, när vi återger andliga ting med andliga ord.
En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.” (1 Kor 2:13–14)
Den stilla, milda rösten
Andens röst beskrivs i skrifterna som varken ”hög” eller ”barsk”. (3 Nephi 11:3) Det är inte ”en tordönsröst, ej heller rösten av ett stort larmande buller utan en stilla röst, fullkomligt mild, som om det hade varit en viskning”, och den kan tränga in till människans innersta (se Helaman 5:30) och få vårt hjärta att brinna. (Se 3 Nephi 11:3.) Kom ihåg att Elia upptäckte att Herrens röst varken var i vinden, jordbävningen eller elden, utan kom som ”en svag susning”. (1 Kung 19:12)
Anden fångar inte vår uppmärksamhet genom att ropa eller skaka om oss hårt. Den viskar. Den omfamnar oss så försiktig att vi inte märker den alls om våra tankar är upptagna med mycket annat.
Ibland kan den göra sig lite mer hörd för att vi ska lägga märke till den. Men för det mesta drar sig Anden tillbaka om vi inte uppmärksammar den milda rösten, och väntar tills vi söker den och lyssnar efter den och säger både i handling och i ord, liksom Samuel fordom: ”Tala [Herre], din tjänare hör.” (1 Sam 3:10)
Andliga ting kan inte tvingas fram
Det finns något mer att lära. Ett vittnesbörd trugas inte på oss. Ett vittnesbörd växer fram. Vi tillväxer i vårt vittnesbörd liksom vi tillväxer fysiskt. Vi märker knappt att det händer för det sker genom tillväxt.
Andliga ting kan inte tvingas fram. Sådana ord som tvinga, sätta press på och begära kan inte användas i samband med Anden. Du kan inte tvinga Anden att svara mer än du kan tvinga ett frö att gro eller ett ägg att kläckas i förtid. Du kan skapa en miljö som främjar tillväxt, tillförsel av näring och beskydd, men du kan inte tvinga fram något. Du måste vänta på tillväxten.
Var inte otålig när det gäller att få stor andlig kunskap. Låt den växa, hjälp den växa, men försök inte framtvinga den för då kan du bli vilseledd.
Använd alla dina resurser
Vi förväntas använda det ljus och den kunskap vi redan har för att hantera vårt liv. Vi ska inte behöva en uppenbarelse för att göra vår plikt, för det har vi redan fått i skrifterna. Inte heller ska vi förvänta oss att uppenbarelser ska ersätta den andliga eller timliga intelligens som vi redan fått — bara utöka den. Vi måste ta oss an livet på ett vanligt, alldagligt sätt och följa de rutiner och regler som styr livet.
Regler och föreskrifter och bud är till stort skydd för oss. Om vi skulle behöva uppenbarade instruktioner för att ändra vår kurs så kommer de till oss vid den tidpunkt vi behöver det. Rådet att vi ska ”verka med iver” är verkligen ett gott råd. (Se L&F 58:27.)
Ditt vittnesbörd kan vara starkare än du tror
Känn dig nu inte osäker eller skamsen för att du inte vet allting. Nephi sade: ”Jag vet, att han älskar sina barn; dock vet jag ej vad allting betyder.” (1 Nephi 11:17)
Det kan finnas större kraft i ditt vittnesbörd än du själv anar. Herren sade till nephiterna:
”Den som kommer till mig med ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande, skall jag döpa med eld och den Helige Anden liksom lamaniterna blevo döpta med eld och den Helige Anden, på grund av sin tro på mig, då de blevo omvända, ehuru de icke visste det.” (3 Nephi 9:20; kursivering tillagd)
För många år sedan träffade jag en av våra söner på missionsfältet i en avlägsen del av världen. Han hade varit där i ett år. Hans första fråga var: ”Pappa, vad kan jag göra för att växa andligen? Jag har verkligen försökt att växa andligen men har inte kommit någon vart.”
Det var så han såg det. För mig var det inte alls så. Jag kunde knappt fatta hur mycket han hade mognat och växt andligen bara på ett år. Han ”visste det icke” för det hade kommit genom tillväxt och inte som en häpnadsväckande andlig upplevelse.
Finn ditt vittnesbörd genom att bära det
Det är inte ovanligt att höra missionärer säga: ”Hur kan jag bära mitt vittnesbörd innan jag har ett? Hur kan jag vittna om att Gud lever, att Jesus är Kristus och att evangeliet är sant? Skulle inte det vara oärligt om jag inte har något sådant vittnesbörd?”
Tänk om jag kunde lära er denna enda princip: ett vittnesbörd får man när man bär det! Någonstans i ditt sökande efter andlig kunskap sker denna ”trons hopp”, som filosoferna kallar det. Det är det ögonblick när man nått fram till ljusets rand och tagit ett steg ut i mörkret och upptäcker att vägen är upplyst bara ett eller två fotsteg framför en. ”Anden i människan”, som det står i skrifterna, är i sanning ”en HERRENS lykta”. (Ords 20:27)
Det är en sak att få ett vittnesbörd av det du har läst eller av vad någon annan har sagt; detta är en nödvändig början. Det är en helt annan sak när Anden bekräftar för dig i ditt hjärta att det du vittnat om är sant. Förstår du att detta kommer när du bär ditt vittnesbörd? När du ger av det du har så ersätts det du gett och du får ännu mer!
Att öppna munnen är en trosprövning.
Vittna om det som du hoppas är sant, som en handling i tro. Det är som ett experiment, som det experimentet profeten Alma föreslog till sina efterföljare. Vi börjar med att ha tro — inte en fullkomlig kunskap om något. Denna predikan i 32:a kapitlet i Alma är ett av de bästa budskapen i helig skrift, för det riktar sig till nybörjaren, till den ödmjuka sökaren. Och det innehåller en nyckel till ett vittnesbörd om sanningen.
Anden och vittnesbördet om Kristus kommer för det mesta till dig när, och blir bara kvar om, du vittnar om det. I denna process ligger kärnan i evangeliet.
Är inte detta en fullkomlig beskrivning av kristlighet? Du kan inte få, behålla eller utöka det förrän du är villig att dela med dig av det. Det är genom att oförbehållsamt dela med dig av det som det blir ditt.
Du kan utföra Herrens verk
Det finns en stor kraft i detta verk — andlig kraft. Alla medlemmar i kyrkan som liksom du har fått den Helige Andens gåva genom konfirmation kan utföra Herrens verk.
För många år sedan berättade en vän följande. Han var sjutton år gammal och stannade till med sin kamrat vid en stuga i sydstaterna. Det var hans första dag på missionsfältet och hans första dörr. En gråhårig kvinna stod innanför nätdörren och frågade vad de ville. Hans kamrat manade på honom att börja prata. Han var rädd och hade tunghäfta, men till slut slängde han ur sig: ”Som människan är har Gud en gång varit och som Gud är kan människan en gång bli.”
Konstigt nog blev hon intresserad och frågade var han hade fått det ifrån. Han svarade: ”Det står i Bibeln.” Hon lämnade dörren för ett ögonblick och kom tillbaka med Bibeln. Hon nämnde att hon var präst i en kyrka och gav honom boken och sade: ”Här, visa mig.”
Han tog Bibeln och bläddrade nervöst fram och tillbaka i den. Till slut gav han den tillbaka till henne och sade: ”Här, jag kan inte hitta det. Jag är inte ens säker på att det finns där, och även om det gör det så kan jag inte hitta det. Jag är bara en fattig bondpojke från Cache Valley i Utah. Jag har inte fått så mycket utbildning. Men jag kommer från en familj som lever efter Jesu Kristi evangelium. Och det har betytt så mycket för min familj att jag har tackat ja till en kallelse att gå ut som missionär i två år, på egen bekostnad, för att berätta för andra vad jag känner för det.”
Efter femtio år kunde han fortfarande inte hålla tillbaka tårarna när han berättade hur hon öppnade dörren och sade: ”Kom in, min pojke. Jag vill höra vad du har att säga.”
Lär genom Anden
Det finns så mycket mer att säga. Jag skulle kunna tala om bön, om fasta, om prästadömet och myndighet, om värdighet. Allt detta är viktigt när det gäller uppenbarelse. När vi förstår dessa saker så faller allt på plats på ett fullkomligt sätt. Men vissa saker måste vi lära oss individuellt, och för oss själva, undervisade av Anden.
Jag vet genom erfarenhet som är för helig att beskriva att Gud lever, att Jesus är Kristus, att den Helige Andens gåva som vi förlänas vid konfirmationen är en gudomlig gåva. Mormons bok är sann! Detta är Herrens kyrka! Jesus är Kristus! En Guds profet presiderar över oss! Undrens tid är inte förbi, inte heller har änglar upphört att visa sig och tjäna människorna! De andliga gåvorna finns inom kyrkan. En utsökt gåva bland dessa är den Helige Andens gåva!
Från ett tal under ett seminarium för nya missionspresidenter den 25 juni 1982.