Motsatsen till rädsla
”Frukten icke, ty jag, Herren, är med eder.” (L&F 68:6)
Bygger på en sann berättelse
Tricia stirrade med stora, tårfyllda ögon på garderoben i sovrummet. Dörren var trasig och kunde inte stängas helt och hållet. I mörkret såg kläderna ut som hopkurade monster som väntade på att hoppa ner från galgarna och kasta sig mot henne. Vad som gjorde det hela ännu värre var att hon kunde höra någon andas högt och det lät som det kom från garderoben.
Hon visste att det fanns ondskefulla människor som ibland gjorde barn illa. En sådan människa kanske gömde sig i garderoben! Hon kom också att tänka på en mardröm som en pojke i hennes klass i skolan hade berättat om. Han hade jagats av en mycket lång orm. Ormen fångade in honom och virade sig runt honom i en knut!
Tricias systrar MaryAnn och Rebecca sov också i sovrummet, men hon ropade inte på dem. Vad det än var som gömde sig i garderoben kunde det gå till attack. Hon hörde hur teven blev tyst. Det betydde att hennes föräldrar hade tittat färdigt på nyheterna och skulle gå och lägga sig. Men hon kunde inte springa till dem — hon kunde inte ens röra sig.
Tricia var så rädd att hon ville gråta, men hon vågade inte ge ifrån sig ett enda ljud. Allt hon kunde göra var att stirra på den mörka, läskiga garderoben och hoppas att det som gömde sig där inte skulle komma och ta henne.
Medan Tricia låg där och stirrade fick hon en tanke: ”Varför ber du inte en bön?” Hon kände sig genast bättre till mods. Hennes mamma hade sagt att hon kunde be när som helst och var som helst. Hon behövde inte ens blunda! Tricia bad en tyst bön. När hon hade sagt ”i Jesu Kristi namn”, kom en lugn känsla över henne. Hon visste att hennes himmelske Fader hade hört bönen.
Med varje andetag blev hon allt lugnare. Ljudet av de skrämmande andetagen var inte lika högt heller. Faktum är att ju tystare hennes egna andetag blev, desto tystare blev också andetagen från garderoben. Tricia höll andan. Hon hörde inga andetag. Äntligen förstod hon — hon hade varit rädd för sina egna andetag!
Hon kände sig lite dum, men mest kände hon sig tacksam. När hon tänkte på Jesus så kändes de andra tankarna inte så skrämmande längre och hon kunde se hur fåniga de verkligen var. Hon kom ihåg att hennes pappa hade sagt att motsatsen till rädsla var tro på Herren Jesus Kristus. ”Inte konstigt att Satan vill att människor ska vara rädda”, tänkte hon. ”De tänker ju inte på Jesus när de är rädda.”
Tricia kröp ihop under täcket och bad ännu en bön. Den här gången tackade hon sin himmelske Fader för att han hade hört hennes bön och hjälpt henne komma över sin rädsla. När hon hade avslutat bönen så sjöng hon tyst: ”Jag vill en solstråle vara.” Nu var hon inte rädd för att blunda och låta musiken och orden värma henne. Det dröjde inte länge förrän hon sov djupt.
”Vår tro på Herren Jesus Kristus är källan till den andliga kraft som kommer att ge dig och mig förvissningen om att vi inte har något att frukta.”
Äldste M Russell Ballard i de tolv apostlarnas kvorum, ”Vår Herre och Frälsare”, Nordstjärnan, dec 1997, s 14; ”Ni har inget att frukta av färden”, Nordstjärnan, juli 1997, s 61.