Spencer W. Kimball: En handlingens man
President Kimball levde som han lärde: ”Det är inte så viktigt vad vi vet, utan vad vi gör och vilka vi är.”
År 1981 sade äldste Robert D Hales, då medlem i de sjuttios första kvorum, om president Spencer W Kimball: ”Han är en handlingens man, vilket exemplifieras av den enkla skylten på hans skrivbord där det står: ’Gör det.’”1
Som kyrkans tolfte president, från december 1973 till november 1985, uppmanade denne ”handlingens man” kyrkans medlemmar att inte vara självbelåtna utan alltid sträva efter att leva efter evangeliet på ett bättre sätt. ”Vi måste ta längre steg”, sade han.2 Han sade vidare: ”Låt oss komma ihåg att det inte är så viktigt vad vi vet, utan vad vi gör och vilka vi är. Mästarens plan är ett program som vi ska genomföra och efterleva, inte bara känna till. Kunskap i sig är inte själva ändamålet. Det är hur pass rättfärdigt vi lever och hur mycket vi tillämpar denna kunskap i vårt liv och använder den till att hjälpa andra som avgör vår karaktär.”3
I hela sitt liv visade president Kimball sin beslutsamhet att leva efter evangeliet. Hans lärdomar ger oss i sin tur både praktiska och inspirerande råd som kan hjälpa var och en av oss att leva efter evangeliet på ett bättre sätt. Följande exempel har tagits från Kyrkans presidenters lärdomar: Spencer W Kimball, som är studiekursen för melkisedekska prästadömet och Hjälpföreningen under 2007 och som finns på 26 språk, bland annat engelsk blindskrift.
Bön
En av de mest prövande upplevelserna i Spencer W Kimballs liv var när han förlorade sin mamma som dog när han var elva år gammal. Han minns att nyheten ”var som ett åsknedslag. Jag sprang från huset ut på bakgården för att få vara ifred med min flod av tårar. När jag var utom syn- och hörhåll från alla, bara grät jag och grät … Mitt elvaåriga hjärta tycktes brista.”
Men även vid denna späda ålder visste Spencer vilken tröst och frid bönen kunde ge. Under denna sorgens tid skrev en vän till familjen: ”Mina barn grät tillsammans med [min hustru och mig] när vi hörde talas om lille Spencers böner och hur tungt … förlusten av hans mor [vilade] på hans lilla hjärta och hur modigt han kämpade med sin sorg och sökte tröst från den enda källan.”4
President Kimball sade följande om bön: ”Bönen är ett sådant stort privilegium — inte bara att tala till vår Fader i himmelen, utan också att ta emot kärlek och inspiration från honom. I slutet av våra böner behöver vi lyssna intensivt — till och med under åtskilliga minuter. Vi har bett om råd och hjälp. Nu måste vi ’bli stilla och besinna att [han] är Gud’. (Ps 46:11)”5
”Att lära sig bönens språk är en glädjefylld, livslång erfarenhet. Ibland flödar sinnet över av tankar när vi lyssnar efter det att vi bett. Ibland blir vi hårt ansatta av känslor. En stillhetens ande försäkrar oss om att allt kommer att bli väl. Emellertid, om vi varit ärliga och uppriktiga, kommer vi att uppleva en god känsla — en varm känsla för vår Fader i himmelen och förstånd om den kärlek han hyser för oss. Det har gjort mig ledsen att några av oss inte lärt sig betydelsen av denna stillhet, andliga värme, ty den är ett vittne för oss om att våra böner har blivit hörda. Och eftersom vår Fader i himlen älskar oss med större kärlek än vi till och med har för oss själva, betyder det att vi kan lita på hans godhet, vi kan lita på honom. Det betyder att om vi fortsätter med att be och leva som vi borde kommer vår Faders hand att vägleda och välsigna oss.”6
Skriftstudier
När Spencer Kimball var 14 år hörde han en predikan där talaren frågade vilka bland de församlade som hade läst hela Bibeln. Bara några få räckte upp handen. Spencer, som inte tillhörde dessa få, kände starkt behovet av att läsa den heliga boken från början till slut, vilket han började göra samma kväll i ljuset av en oljelampa. Inom cirka ett år hade han uppnått sitt mål att läsa hela Bibeln, en bedrift som bidrog till hans livslånga kärlek till att studera skrifterna.7
President Kimball talade ofta om skriftstudier. ”Jag ber oss alla att ärligt värdera våra skriftstudier. Det är vanligt att vi har några skriftställen till förfogande, som flyter omkring i vårt minne så att säga, och har illusionen att vi känner till en hel del om evangeliet. I denna mening kan lite kunskap vara ett verkligt problem. Jag är övertygad om att var och en av oss någon gång i vårt liv måste upptäcka skrifterna för egen räkning — och inte bara upptäcka dem en gång, utan återupptäcka dem gång på gång.”8
”Jag märker att när jag blir försumlig i mitt förhållande till gudomen, och när det verkar som om inget gudomligt öra hör och ingen gudomlig röst talar, då är jag långt, långt borta. Om jag då fördjupar mig i skrifterna krymper avståndet och andligheten kommer tillbaka. Jag märker att jag känner större kärlek till dem jag måste älska av allt mitt hjärta, själ, sinne och styrka, och när jag älskar dem mer finner jag det lättare att följa deras råd.”9
Vördnad
Under ett besök i ett av kyrkans möteshus lade president Kimball märke till några pappershanddukar på golvet på toaletten. Han kastade dem och gjorde sedan rent tvättfatet. En lokal ledare blev så imponerad av hans exempel på omsorg och respekt att han senare uppmanade andra att visa större vördnad för kyrkans byggnader och andra heliga ting.10
President Kimball lärde:
”Medlemmar i kyrkan samlas ofta i klungor i kapellet före och efter mötena för att hälsa på varandra. Viss skenbar brist på vördnad anses oskyldig på grund av det faktum att vi är ett vänligt folk och att sabbaten är en lämplig tidpunkt för att hälsa på, umgås med och träffa nya människor. Föräldrar bör vara goda exempel för sina barn genom att hälsa på andra i foajén och på andra ställen utanför kapellet före eller efter ett möte. Efter mötet kan föräldrarna hjälpa till med att bibehålla mötets goda anda i hemmet genom att diskutera en tanke, ett musiknummer eller något annat positivt inslag på mötet med sina barn.”11
”Vi måste komma ihåg att vördnad inte är ett dystert, tillfälligt uppträdande som vi lägger oss till med på söndagen. I sann vördnad ingår lycka, såväl som kärlek, respekt, tacksamhet och gudsfruktan. Den är en dygd som bör vara en del av vårt sätt att leva. Faktum är att de sista dagars heliga bör vara det mest vördnadsfulla folket på jorden.”12
Hängivenhet mot Frälsaren
I slutet av 1940-talet fick äldste Spencer W Kimball, som hade varit apostel sedan 1943, flera hjärtattacker. Under tillfrisknandet som följde bodde han hos vänner i New Mexico. En artikel i en av kyrkans tidningar skildrade en händelse som inträffade medan han var där:
”En morgon under denna återhämtningsperiod upptäcktes det att äldste Kimballs säng var tom. Eftersom de trodde att han tagit en morgonpromenad och skulle vara tillbaka i tid till frukost, återgick hans skötare till sina plikter. Men när han inte återvänt till klockan 10:00 började de bli oroliga. Ett sökande inleddes.
Slutligen upptäckte man honom flera kilometer bort under ett pinjeträd. Hans Bibel låg bredvid honom, uppslagen på det sista kapitlet i Johannes evangelium. Hans ögon var slutna och när spaningspatrullen kom fram till honom förblev han lika stilla som när de först fick syn på honom.
Deras skrämda röster väckte honom emellertid till liv och när han lyfte på huvudet kunde de se spår av tårar på hans kinder. På deras frågor svarade han: ’Det var i dag [fem] år sedan jag kallades att vara en Herren Jesu Kristi apostel, och jag ville bara tillbringa dagen med honom vars vittne jag är.’”13
Som ett särskilt vittne om Kristus bar president Kimball vittnesbörd när han undervisade om Frälsaren:
”O, jag älskar Herren Jesus Kristus”, sade han. ”Jag hoppas att jag kan visa det för honom och lägga i dagen min uppriktighet och hängivenhet. Jag vill leva nära honom. Jag vill bli som han, och jag ber att Herren ska hjälpa oss alla att bli sådana som han sade till sina nephitiska lärjungar: ’Vad slags män bören I då … vara?’ Och han besvarade sin egen fråga genom att säga: ’Sådana som jag är.’ (Se 3 Nephi 27:27.)”14
”När vi tänker på vår Herre Jesu Kristi stora offer och det lidande han genomled för oss, skulle vi vara otacksamma om vi inte uppskattade det så långt vi kan. Han led och dog för oss. Men om vi inte omvänder oss, var all hans vånda och smärta för vår skull förgäves.”15
”Ju bättre vi förstår vad som verkligen hände Jesus av Nasaret i Getsemane och på Golgata, desto bättre kan vi förstå vikten av uppoffringar och osjälviskhet i vårt liv.”16
Tjäna andra
En ung mamma och hennes två-åriga dotter hade blivit strandsatta på en flygplats på grund av dåligt väder och hade väntat i timmar i långa köer för att försöka hitta ett flyg hem. Barnet var trött och kinkigt, men mamman som var gravid och riskerade missfall lyfte inte upp henne. En läkare hade rått mamman att inte lyfta upp två-åringen om det inte var absolut nödvändigt. Kvinnan hörde ogillande kommentarer från människor runtomkring när hon använde sin fot till att fösa fram sin gråtande dotter i kön. Ingen erbjöd sig att hjälpa henne. Men sedan, mindes kvinnan senare, ”kom det en man fram till oss och frågade med ett vänligt leende: ’Kan jag hjälpa till på något sätt?’ Med en tacksam suck tackade jag ja till hans erbjudande. Han lyfte upp min gråtande lilla dotter från det kalla golvet och höll henne kärleksfullt intill sig och klappade henne försiktigt på ryggen. Han frågade om han fick ge henne ett tuggummi. När hon blivit glad igen gick han fram till dem som stod före mig i kön, fortfarande med min dotter på armen, och förklarade vänligt för dem att jag behövde deras hjälp. De tycktes hålla med honom och han gick fram till biljettdisken [längst fram i kön] och ordnade så att jag skulle få komma med ett plan som snart skulle starta. Han gick med oss till en bänk och vi pratade en liten stund, till dess han var säker på att jag skulle klara mig. Han gick sin väg. Ungefär en vecka senare såg jag en bild av apostel Spencer W Kimball och jag kände igen honom som främlingen på flygplatsen.”17
Med alla sina exempel på tjänande, där han visat sin hängivenhet mot denna princip, sade president Kimball:
”Gud lägger märke till oss, och han vakar över oss. Men det är vanligen genom någon annan som han tillgodoser våra behov. Därför är det viktigt att vi tjänar varandra i riket. Kyrkans medlemmar behöver varandras styrka, stöd och ledarskap, sammanslutna i ett samhälle av troende lärjungar. I Läran och förbunden läser vi hur viktigt det är att ’hjälpa de svaga, upplyfta de slappnande händerna och styrka de matta knäna’. (Se L&F 81:5.) Ofta består vårt tjänande av enkel uppmuntran eller av att ge vardaglig hjälp med vardagliga uppgifter — men vilka storartade konsekvenser kan det inte bli av vardagliga handlingar och av små men avsiktliga gärningar!”18
”Att tjäna andra fördjupar och förljuvar detta liv samtidigt som vi förbereder oss för att leva i en bättre värld. Det är genom att tjäna som vi lär oss att tjäna. Då vi är engagerade i våra medmänniskors tjänst så är det inte bara de som blir hjälpta av det vi gör, vi får också själva ett nytt perspektiv på våra problem. Då vi är mer måna om andra finns det mindre tid till att bekymra oss för oss själva! Mitt i tjänandets underverk finns Jesu löfte att vi genom att förlora oss själva kommer att finna oss själva! [Se Matt 10:39.]
Det är inte bara så att vi ’finner’ oss själva genom att vi får gudomlig vägledning i vårt liv, utan också genom att när vi på lämpliga sätt verkar i våra medmänniskors tjänst så utvidgas vår själ. Vi blir mer betydelsefulla när vi tjänar andra. Vi växer när vi tjänar andra — ja, det är verkligen lättare för oss att ’finna’ oss själva eftersom det finns så mycket mer av oss att finna!”19
Sprida evangeliet
På en hotellrestaurang i Quito i Ecuador satt äldste Spencer W Kimball i de tolv apostlarnas kvorum tillsammans med en grupp som bland annat bestod av fyra missionärer. När äldste Kimball hade beställt bröd och mjölk frågade han servitören om han hade några barn. Servitören svarade att han hade en son. Äldste Kimball sade då: ”Bröd och mjölk håller honom frisk, men han blir ännu friskare om ni ger honom den mat som dessa unga män har att ge.” Servitören verkade inte förstå vad han menade. Då förklarade äldste Kimball att de unga männen var missionärer och att de undervisade om Jesu Kristi evangelium. Servitören sade att han var intresserad av att lyssna på deras undervisning.20
President Kimball, i sanning en handlingens man i fråga om missionärsarbete, sade:
”Jag känner att Herren på ett mycket naturligt sätt inom vår krets av vänner och bekanta satt många människor som är redo att komma in i hans kyrka. Vi ber er att under bön ta reda på vilka dessa personer är och sedan be om Herrens hjälp med att presentera evangeliet för dem.”21
”Det är ett andligt äventyr att utföra missionärsarbete, ge hänvisningar, i att följa med missionärerna då de undervisar. Det är spännande och givande. Timmarna, ansträngningen, ovissheten, alltsammans är värt det om så bara en själ visar prov på omvändelse, tro och en önskan att bli döpt.”22
”Bröder och systrar, jag undrar om vi gör allt vi kan. Är vi självbelåtna när det gäller vår uppgift att undervisa andra om evangeliet? Är vi beredda att ta längre steg? Att få en större vision?”23
Kärlek och andlighet i familjen
President Kimball var en kärleksfull förälder. Hans son Edward sade: ”Min far var alltid mycket kärleksfull. Jag visste att han älskade mig.” Edward minns ett tillfälle när både han och fadern var med vid en högtidlig församling i templet i Salt Lake City: ”Det fanns tusentals män där. När mötet var slut fick [min far] syn på mig där jag sjöng i kören. På sin väg ut kom han över till mig, omfamnade och kysste mig.”24
I ett vittnesbörd som kom från djupet av president Kimballs hjärta, sade han:
”Hur länge sedan var det som ni tog era barn, hur stora de än är, i famnen och talade om för dem att ni älskar dem och att ni är glada över att de tillhör er för evigt?”25
”Gud är vår Fader. Han älskar oss. Han ägnar mycket energi åt att uppfostra oss och vi bör följa hans exempel och älska våra barn djupt och uppfostra dem i rättfärdighet.”26
”Ett sant sista dagars heliga hem är en skyddad hamn mot livets storm och strid. Andlighet skapas och får näring genom dagliga böner, studium i skrifterna, evangeliediskussioner och liknande aktiviteter, hemaftnar, familjeråd, arbete och lek tillsammans, att tjäna varandra och att berätta om evangeliet för människor omkring oss. Andlighet får också näring genom våra handlingar i tålamod, vänlighet och förlåtelse mot varandra och i vårt tillämpande av evangeliets principer i familjekretsen. Det är i hemmet vi kan bli experter och lärda i evangeliets rättfärdighet, när vi tillsammans lär och efterlever evangeliets sanningar.”27
”Återvända kan till Gud”
President Kimballs liv och lärdomar påminner oss om behovet av att sätta evangeliekunskap i handling, och vi hittar ytterligare en påminnelse om denna tonvikt i en liten men betydelsefull ändring i vår älskade primärsång ”Jag är Guds lilla barn”. (Psalmer, nr 194) När sången ursprungligen skrevs år 1957 slutade den med följande ord: ”… återvända kan till Gud, om jag känner till hans lag.” Senare föreslog äldste Kimball, som då var medlem i de tolv apostlarnas kvorum, att ett par ord skulle ändras i den sista raden. Nu slutar sången med ”… återvända kan till Gud, om jag har lytt hans lag”.28
Dessa ord är en vackert koncis sammanfattning av president Kimballs liv och lärdomar. Genom ord och exempel undervisade han oss om det som vi måste göra för att kunna bo hos vår Fader i himlen en dag. Om vi följer denna kurs — lever efter evangeliet och gör allt vi ska göra — så har vi fått följande profetiska löfte av president Kimball: ”Lyckans skattkammare står öppen för dem som efterlever Kristi evangelium i dess renhet och enkelhet … Löftet om den högsta lycka, vissheten om ett framgångsrikt liv här och om upphöjelse och evigt liv härefter kommer till dem som planerar att leva sitt liv i fullständig harmoni med Jesu Kristi evangelium — och sedan konsekvent följer den kurs de lagt ut.”29