Att känna sig uppbyggda OCH glädjas med varandra

A Roger Merrill

Generalpresident för Söndagsskolan

Fundera över följande frågor och svar från skrifterna:

Vad var det som tillintetgjorde Gadiantons rövarband?

”Och det begav sig, att lamaniterna uppspårade Gadiantons rövarband, och de predikade Guds ord för de ogudaktiga ibland dem med påföljd att detta rövarband blev fullständigt utrotat ibland lamaniterna.” (Helaman 6:37)

Vad kan skydda oss från frestelser och motståndarens glödande pilar?

”Den, som vill hörsamma Guds ord och hålla fast därvid, skall aldrig förgås, ej heller kunna frestelserna eller motståndarnas glödande pilar göra dem vanmäktiga och blinda för att leda dem bort till undergång.” (1 Nephi 15:24)

Vad kan göra större intryck på vårt sinne än hot om död och krig?

”Emedan ordets predikan hade den verkan att leda åhörarna till att göra det som var rätt — ja, emedan den gjorde ett mycket kraftigare intryck på människornas sinnen än svärdet eller något annat som hade hänt dem — trodde Alma, att det nu skulle vara rådligt att försöka Guds ords kraft på dem.” (Alma 31:5)

Vad är det som får oss att glädjas med varandra?

”Därför förstår den som predikar och den som mottager varandra, och båda känna sig uppbyggda och glädjas med varandra.” (L&F 50:22)

Intressant nog är svaret på alla dessa frågor detsamma: Det är kraften i Guds ord. Det är det som gör att vi kan skydda våra barn och övervinna de stora svårigheterna i de sista dagarna — i vårt personliga liv, i vår familj och i världen.

Hur kan vi då få de välsignelser som är tillgängliga för oss genom kraften i Guds ord? Personliga studier är förstås grundläggande. Men vi kan också få stor kraft när vi lär oss att undervisa och ta emot ordet genom Anden. Det är så vi känner oss uppbyggda och gläds med varandra.

Ta emot genom Anden

Fastän stor betoning som sig bör läggs på lärarens roll i en undervisningssituation så behöver vi också noga titta på vår egen roll som elev.

En söndag för några år sedan när jag verkade som områdessjuttio så reste den lokala missionspresidenten och jag tillsammans för att ha några möten med olika grupper. När det var dags för sista mötet var vi båda trötta. Vi hade redan kört nästan 50 mil och hållit tal flera gånger. Vi inledde mötet och började gå igenom samma lista som för de andra mötena.

Men medan vi talade hände något underbart. Anden blev starkare och undervisningen och inlärningen nådde en högre nivå och blev kvar där under hela mötet. Senare sade vi till varandra: ”Det var underbart. Det var det bästa mötet idag!”

Vad var skillnaden? Det var inget som vi gjorde. Vi hade inte plötsligt blivit mer genialiska eller vältaliga eller andliga. Faktum är att vi om något var ganska slitna efter dagens aktiviteter. Ämnena vi talade om var samma ämnen som vi hade tagit upp under de andra mötena.

När vi talade om det insåg vi att människorna som hade varit på det sista mötet var ödmjukare och mer andligt förberedda. Som följd härav var de öppnare och hungrigare efter ordet, och Herren kunde då använda oss på ett effektivare sätt för att välsigna deras liv. Framgången med det mötet handlade mycket mer om dem än om oss.

Sedan dess har jag sett talrika exempel på denna princip i handling. Ingen annanstans visas den mer dramatiskt än i Herrens egen jordiska verksamhet. I Matteus läser vi att när Frälsaren ”kom till sin hemstad … gjorde [han] inte många kraftgärningar där, eftersom de inte trodde på honom”. (Matt 13:54, 58) Vi kan nästan höra Moroni i bakgrunden när han säger: ”[Jag] uppmanar … eder att icke förneka Guds kraft, ty han verkar med kraft i överensstämmelse med människornas barns tro, densamma i dag, i morgon och evinnerligen.” (Moroni 10:7; kursivering tillagd)

Nu vill jag be dig tänka på följderna av denna princip när det gäller din egen förmåga att ha härliga andliga upplevelser när du är med på en lektion eller ett sakramentsmöte på söndagen. Vad har du för roll när det gäller att skapa en miljö där Anden kan undervisa dig om det som du behöver veta? Om du tycker att en lektion eller ett sakramentsmöte i kyrkan är tråkigt, säger det mer om läraren — eller mer om dig?

Begrunda svaret från Spencer W Kimball (1895–1985) när någon en gång frågade honom: ”Vad gör du om du är med på ett tråkigt sakramentsmöte?” President Kimball tänkte ett ögonblick och svarade sedan: ”Jag vet inte, jag har aldrig varit på ett.”¹ Med sin mångåriga erfarenhet av kyrkan hade president Kimball otvivelaktigt varit med på många möten där personer hade läst hela sitt tal, talat monotont, eller gjort en reseskildring i stället för att undervisa om en lära. Men det troliga är att president Kimball ville visa att han inte gick på sakramentsmötena för att bli underhållen. Han gick dit för att dyrka Herren, förnya sina förbund och få undervisning från höjden. Om han kom dit med ett öppet hjärta, med en önskan att ”få näring genom Guds goda ord” (Moroni 6:4) och med en bön i stället för kritik mot talarna, så skulle Anden lära honom vad han behövde göra för att bli en effektivare och mer trofast lärjunge. President Kimball undervisade om principen att lära genom Anden.

I Läran och förbunden undervisar Herren oss både om att undervisa och att lära genom Anden:

”Sannerligen, säger jag eder: Predikar den, som är ordinerad av mig och utsänd till att predika sanningens ord genom Hugsvalaren i anda och sanning, genom sanningens ande eller på annat sätt?

Sker det på annat sätt, så är det icke av Gud.

Åter, mottager den, som mottager sanningens ord, detta genom sanningens ande eller på annat sätt?

Sker det på annat sätt, så är det icke av Gud.

Varför kunnen I då icke förstå och veta, att den som mottager ordet genom sanningens ande, mottager det såsom det predikas av sanningens ande.

Därför förstår den som predikar och den som mottager varandra, och båda känna sig uppbyggda och glädjas med varandra.” (L&F 50:17–22)

Lägg märke till att han säger att om vi undervisar eller tar emot på något annat sätt än genom Anden så är det inte av Gud. Bara Anden känner till alla våra tankar, våra känslor och våra behov. Bara han kan kommunicera till oss var och en individuellt vad vi behöver veta, grundat på Guds fullkomliga visdom.

Som elever ska vi inte förvänta oss att hela tiden bli underhållna, känslomässigt stärkta eller matade med svar. Vi ska aktivt, under bön förbereda oss för och söka inspiration från Anden för att få hjälp att möta våra unika utmaningar i livet. Huruvida läraren har undervisat i institutet i tjugo år eller är en nyomvänd rörmokare som aldrig har undervisat en klass tidigare ska inte ha så stor betydelse för hur väl vi lär oss något. Petrus var fiskare. Joseph Smith hade inte gått i skolan längre än till tredje klass. Det är från Anden vi ska söka få undervisning, och vår förmåga att ta emot Anden beror helt på oss.

Söka och fråga

Hur gör vi då för att lära genom Anden? Jag har två förslag: ta ansvar för inlärningen och ställ bra frågor.

Den första tanken kommer från Alma: ”Om I viljen vakna upp och väcka eder själsförmåga, så att I kunnen undersöka mina ord och utöva en smula tro, ja, även om I icke kunnen göra mera än önska att tro, så låten denna önskan verka i eder till dess I tron så mycket, att I kunnen giva en del av mina ord rum i edra hjärtan.” (Alma 32:27)

Vi kan inte behandla evangelieinlärning lättvindigt och förvänta oss att känna ordets kraft i vårt liv. Vi måste ”vakna upp och väcka [vår] själsförmåga”. Vi måste ”undersöka [hans] ord”. Vi måste utöva tro. Vi måste önska att tro. Vi måste ”låta denna önskan verka i [oss]” och ”giva en del av [hans] ord rum i [våra] hjärtan”. Lägg märke till att Alma inte beskriver en dyka-upp-på-söndagen-och-förvänta-sig- underhållning-från-läraren-attityd. Han lär oss att vi måste ta ansvar för vår egen inlärning och söka i tro om vi ska kunna förvänta oss att känna ordets kraft i vårt liv.

Den andra tanken kommer från Jakob — från de heliga ord som inspirerade Joseph Smith att gå till den heliga lunden:

”Om någon av er brister i visdom skall han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan förebråelser, och han skall få den.

Men han skall be i tro utan att tvivla. Ty den som tvivlar liknar havets våg, som drivs och piskas av vinden.” (Jak 1:5–6)

Herren uppmanar oss ständigt att be, söka och klappa och lovar oss att vi ska få och finna, och att uppenbarelsens dörrar ska öppnas för oss. Att ställa bra frågor är ett mönster som Herren upprättat så att vi ska kunna inbjuda Andens vägledning i vårt liv. Begrunda några av alla de frågor Joseph hade när han läste orden i Jakobs brev:

”Mitt i denna ordstrid och detta meningsutbyte sade jag ofta till mig själv: Vad kan man göra? Vilket av alla dessa samfund är det rätta, eller hava de alla orätt? Om något av dem är det rätta, vilket är det då och hur skall jag kunna få veta det?” (J S skrifter 2:10)

Jakobs ord gjorde stort intryck på Josephs hjärta (se J S skrifter 2:12) just därför att han hade frågor.

Vilka frågor kan då vara lämpliga att ställa? Tänk dig att du ska vara med på en söndagsskollektion som handlar om dessa verser i Jakobs brev. När du förbereder dig för lektionen — eller tänker på verserna under lektionen — kan du begrunda sådana frågor som följande:

Vem var Jakob? Vilka frågor eller omständigheter ledde till just dessa verser?
Vad är visdom?
Vad innebär det att ”be i tro”?
Är det möjligt att ställa frågor om sådant som jag inte förstår och ändå be ”utan att tvivla”? Vad innebär det att ”tvivla”? När och varför tvivlar jag? Vilka val kan jag göra för att se till att jag inte tvivlar?
I vilka situationer har jag ”drivits och piskats av vinden”? Vilka insikter kan jag få i dessa situationer som hjälper mig att be i tro?
Vilka lärdomar eller principer lärs ut i dessa verser? På vilka andra ställen i skrifterna undervisas det om dessa principer?
Vilket samband har dessa principer med Frälsarens liv och mission? Hur kan de hjälpa mig att komma närmare Herren?
Hur kan dessa principer hjälpa mig eller mina nära och kära att hantera våra olika problem och möjligheter?

När vi gör vår del i att ställa inspirerade frågor och uppriktigt söker vägledning i vårt liv så inbjuder vi Anden att undervisa oss genom ordets kraft.

Undervisa genom Anden

Herren sade att liksom vi tar emot genom Anden ska vi också undervisa genom Anden. Vad innebär det?

Kanske har du sett (eller varit) någon på väg genom korridoren för att hålla en lektion och som sneglat på handledningen och sagt: ”Jag har inte haft tid att förbereda lektionen. Jag får undervisa genom Anden.” Eller så har du kanske sett (eller varit) någon som tillbringat veckor med att förbereda en komplett lektion med detaljerade utdelningsblad, ett flertal visuella hjälpmedel och ett utskrivet ord-för-ord-manuskript som han eller hon tänkt använda för att ”undervisa genom Anden”.

Jag menar att Herren inte har för avsikt att vi ska använda någon av dessa metoder.

Normen för undervisning i kyrkan har framställts i skrifterna och bestyrkts i handledningen Predika mitt evangelium. Vi uppmanas att först ”sök[a] … erhålla [Herrens] ord” (L&F 11:21) — med andra ord, att noga förbereda oss genom att studera, fråga och söka svar på bra frågor, och göra upp en översikt för undervisningen. Sedan uppmanas vi att just i undervisningsögonblicket vara helt öppna för Andens vägledning i fråga om vad vi ska säga och göra.

Under en utsändning av ett världsomfattande ledarutbildningsmöte nyligen citerade president Gordon B Hinckley följande vers i Läran och förbunden:

”I skolen ej heller sörja i förväg för vad I skolen säga, utan samlen alltid livets ord i edra hjärtan, så skall det givas eder i samma stund efter var och ens mått.” (L&F 84:85)

Sedan sade han: ”Detta är Herrens råd. Det kan inte ostraffat läggas åt sidan.”²

Vi behöver ”alltid [samla] livets ord i [våra] hjärtan” — det vill säga läsa, studera, fråga Herren och förbereda oss — och lita på att Anden ”i samma stund [ger oss] efter var och ens mått”. Detta gäller oavsett om vi undervisar en klass eller håller tal på ett sakramentsmöte eller på en stavskonferens. Men det finns en stor skillnad: En lärare håller sällan en predikan i ett klassrum och en talare leder inte en diskussion under ett sakramentsmöte eller under söndagsmötet på en stavs- eller distriktskonferens.

I klassrummet undervisar vi i huvudsak genom Anden genom att skapa en miljö i vilken Anden kan råda, och genom att ställa inspirerade frågor så att vi kan ”undervisa varandra om rikets lära”. (L&F 88:77)

Som äldste Richard G Scott i de tolv apostlarnas kvorum har sagt angående undervisning i klassrummet: ”Ge aldrig, och jag menar aldrig, en föreläsning där eleverna inte deltar. Det är den svagaste formen av undervisning i en klass … Försäkra er om att eleverna deltar mycket, eftersom deras val att göra detta ger den Helige Anden rätt att undervisa dem. Det hjälper också eleverna att komma ihåg ditt budskap. När eleverna pratar om sanningar bekräftas dessa inom dem och stärker deras vittnesbörd.”³

Undervisningen i hemmet bör också ske genom Anden. Fastän vi har en del fastställda undervisningstillfällen för familjen, såsom gemensamma skriftstudier och hemaftnar, så äger det mesta av undervisningen rum i oväntade ögonblick och genom exempel. Även här gäller principen: Föräldrar ska ”alltid [samla] livets ord” så att de är förberedda och öppna för Anden under dessa undervisningstillfällen.

När vi följer Herrens plan för oss att undervisa och lära genom Anden så känner vi oss uppbyggda och gläds med varandra — i vår enskilda familj och även i Guds stora familj.