Örhängena
Dagen efter det att min hustru hade förlorat sitt guldörhänge insåg jag att vi hade förlorat något mycket viktigare.
En gång när min hustru fyllde år gav jag henne ett par vackra guldörhängen. De passade henne mycket bra eftersom hon har en lång, graciös hals, och örhängena var formade som koncentriska cirklar som satt ihop så att de kunde röra sig och skimra i solljuset. Min hustru Jelena såg jättetjusig ut när hon hade dem på sig. Hon älskade örhängena.
Så kom dagen för den bästa av alla storhelgsfiranden, grenens julfest. Jag var ansvarig för festen i vår gren i Penza i Ryssland, så jag skyndade mig så att jag kunde komma dit så fort som möjligt och försäkra mig om att allt vara klart inför festen. Jelena hade inte bråttom utan fortsatte lugnt att göra sig klar. När mitt tålamod var slut sade jag åt henne att sluta sminka sig och vidhöll att hon såg vacker ut även utan smink. Det var ett misstag. Hon sade att hon inte skulle gå någonstans och jag fick ta mig till festen ensam.
Detta ledde till ett litet gräl och vi sade ovänliga ord till varandra. Till slut följde hon med till festen i alla fall, men i bilen på vägen dit sade vi inte ett ord till varandra, som om vi var fullkomliga främlingar.
Julfesten skulle hållas i en stor aula i en skola i närheten. Vänner och medlemmar i grenen hade hjälpt oss dekorera rummet med blommor och bilder av Herrens liv och död. När vi kom dit satte vi oss ner, och min hustru upptäckte att hon bara hade ett örhänge på sig. Det var en otrevlig överraskning och vi glömde helt bort vårt gräl. Vi tittade runt omkring, men till ingen nytta — örhänget fanns inte någonstans. Vi bestämde oss för att inte tänka på det hela på en stund utan i stället titta på den underbara konserten som våra vänner hade förberett.
Fastän konserten var fantastisk kunde min hustru och jag inte njuta av den helt och hållet. Vår dag var förstörd, och vi återvände missmodiga hem. Vi var ledsna över att ha förlorat örhänget, inte bara för att det var dyrt och vackert, utan också, vilket var viktigare, för att det var en kärleksgåva till min hustru.
När jag vaknade morgonen därpå insåg jag att vi hade förlorat något mycket viktigare än ett guldörhänge: Vi hade förlorat vår enighet. Jag vände mig mot Jelena och sade: ”Titta här på det andra örhänget. Se så vackert det är och hur det skimrar i ljuset. Tänk på hur mycket guld och hur stora ansträngningar som krävdes för att tillverka det, och se nu hur det ligger där för sig själv på ditt bord. När det andra örhänget kom bort blev detta örhänge mycket mindre värt än om det hade varit en del av ett par. Så är det också med oss. När vi är eniga kan vi vara en vacker, mäktig och kreativ kraft att göra gott. Men när vi inte är eniga har vi inte samma styrka, kraft eller skönhet.”
Tårar rann nerför min hustrus ansikte. Hon kom närmare och kramade om mig. Hennes röst darrade när hon talade, men orden berörde mig från topp till tå: ”Vi borde aldrig gräla. Vi borde vara som vår himmelske Fader och hans Son, Jesus Kristus. Vi älskar varandra, och vårt äktenskap beseglades för evigt i det heliga templet. Djävulen vill förgöra alla familjer på jorden, men det kan han inte om vi är eniga. Jag älskar dig ännu mer efter det här. Gud har visat oss vad en familj verkligen är.”
Jag höll henne i mina armar, med tårarna rinnande nerför kinderna. Jag visste nu att jag höll min största välsignelse i mina armar.