En kallelse att utvecklas
Jag föddes i Brasilien i en bra familj med fyra pojkar och en bra mamma och pappa. När jag föddes var mina föräldrar inte medlemmar i kyrkan. De blev medlemmar när jag var liten, och jag döptes och konfirmerades när jag fyllde åtta.
När jag fyllde 12 inbjöd biskopen mig till en intervju. Under den intervjun förklarade han för mig vad aronska prästadömet är. Han förklarade vilka ansvarsuppgifter jag skulle ha som bärare av prästadömet. Jag avskildes som president för diakonernas kvorum men var den enda medlemmen i kvorumet som var aktiv. Biskopen lärde mig då något viktigt som gäller tjänande i kyrkan.
En enkel inbjudan
En söndag var vi i kyrkan på prästadömsmötet, och han vände sig om mot mig och frågade: ”Var är de andra pojkarna? Var är diakonerna i ditt kvorum?”
Jag sade: ”Det är bara jag. Jag är den enda som jag känner till.”
”Vad gör du för att lära känna medlemmarna i ditt kvorum?” frågade han.
Jag sade: ”Jag vet inte vad jag ska göra.”
Då sade han milt: ”Jag ska tala om för dig vad du ska göra.”
Direkt efter mötet tog han med mig och vi gick runt i området och besökte alla unga män på kvorumlistan och inbjöd dem att komma tillbaka. Och flera av dem kom faktiskt tillbaka efter några besök. Några verkade senare som missionär, fick en fin familj och blev biskop och stavspresident. Och allt började med ett enkelt besök av min biskop och mig. Han gav uppmärksamhet åt ett speciellt behov i vår lilla församling och jag är mycket tacksam eftersom jag lärde mig något viktigt som har stannat kvar hos mig.
Under livets gång har jag lärt mig att människor är redo att inbjudas att komma tillbaka. Du måste gå ut och inbjuda dem. Också en pojke som jag, utan erfarenhet i prästadömet, kan göra mycket för att få riket att växa.
Den upplevelsen jag hade som president för diakonernas kvorum har hjälpt mig. Den biskopen var mycket vis. Han hade en vision om framtiden. Han gav mig uppgiften eftersom han visste att jag var en ung man som behövde en instruktör. Han bestämde sig för att bli den instruktören och tog sig tid att hjälpa mig och stötta mig genom att följa med mig. Han hjälpte mig förstå hur härligt det är att verka i kyrkan, att göra något med sitt vittnesbörd. Det var underbart. Jag kommer att vara honom evigt tacksam.
En lektion om vittnesbörd
När jag var nästan 16 år gav samma biskop mig i uppgift att tillfälligt ersätta söndagsskolläraren för ungdomar. När han gav mig kallelsen blev jag rädd och nervös. Jag kände att jag inte visste tillräckligt för att kunna undervisa. Jag tänkte: ”Hur kan jag vara lärare för den klassen? Det är som om en blind skulle leda en blind.”
Jag minns att jag under en av lektionerna skulle prata om ett vittnesbörd om Jesus Kristus. Vi läste i Mormons bok om hur vi kan få ett vittnesbörd om evangeliet. Jag kände i mitt hjärta att kyrkan är sann, att Jesus är Kristus. Men jag hade aldrig bett om det. Jag tänkte: ”Hur i hela världen kan jag lära dessa ungdomar att de måste be och få ett svar när jag själv aldrig har gjort det?”
Ända sedan jag föddes har jag fått undervisning om tro på Jesus Kristus. Och när jag blev medlem i kyrkan hade jag alltid en varm känsla inom mig för Jesus Kristus, för min himmelske Fader och för kyrkan. Jag hade aldrig haft några tvivel om huruvida kyrkan var Jesu Kristi sanna kyrka. Jag hade aldrig bett om det eftersom dessa känslor var så starka. Men som förberedelse för lektionen den veckan bestämde jag mig för att be om att få en bekräftelse om att evangeliet är sant.
Jag knäböjde i mitt rum och bestämde mig för att be av all kraft för att få bekräftat i mitt hjärta att detta är Jesu Kristi sanna kyrka. Jag förväntade mig inget underverk eller någon ängel eller liknande. Jag visste inte vilket slags svar jag hade att vänta.
När jag knäböjde och frågade Herren om evangeliet var sant fick jag en mycket varm känsla i hjärtat, en mild röst som bekräftade för mig att evangeliet är sant och att jag skulle fortsätta i det. Den var så stark att jag aldrig skulle kunna säga att jag inte visste. Jag skulle aldrig kunna ignorera det svaret. Fastän det var en mild röst hade jag en stark känsla i hjärtat.
Hela den dagen var jag så glad att jag inte kunde tänka på något dåligt. När kamraterna i skolan sade dåliga saker lyssnade jag inte på dem. Det var som om jag var i himlen när jag begrundade den underbara känslan i hjärtat.
Följande söndag när jag ställde mig framför ungdomsklassen kunde jag bära mitt vittnesbörd och säga att vår himmelske Fader skulle besvara deras böner om de hade tro på honom. Jag läste Jakobs brev 1:5, det skriftställe Joseph Smith läste om att be till Gud om visdom. Men i versen efter står det att man måste be i tro, ”ty den som tvivlar liknar havets våg, som drivs och piskas av vinden”. Det står också att en person inte kan förvänta sig att få ett svar om han eller hon inte ber med tro. Och sedan sade jag till mig själv och till min lilla klass att vi bör be i tro och söka efter ett svar. Då svarar Herren oss.
Alltsedan dess har mitt vittnesbörd gett mig den övertygelse jag har behövt för att fatta bra beslut, särskilt när jag stått inför prövningar. Vi ställs alla inför prövningar när det gäller att följa evangeliets normer, särskilt personer som, liksom jag, är den enda medlemmen i kyrkan i sin skola. Och fastän jag pressades av mina vänner att göra sådant som är fel fick jag hjälp av mitt vittnesbörd att komma ihåg att jag visste att jag följde Jesu Kristi sanna evangelium. Efter den upplevelsen har jag aldrig kunnat ignorera det vittnesbördet.
Den dagen har haft stor betydelse i mitt liv. Efteråt fortsatte jag att förbereda mig för en mission med hjälp av min underbara biskop och min familj. Jag verkade som missionär och när jag kom tillbaka började jag studera till en examen. Jag gifte mig och bildade familj. Och allt detta hände tack vare den där bönen när jag bara var 16 år.
Ett liv av tillväxt
Jag har som sagt alltid vetat att evangeliet är sant, men jag behövde be om det och sedan berätta om upplevelsen för andra. Det hjälpte mig också som missionär, för när jag inbjöd människor att be kunde jag berätta om min egen upplevelse och säga att jag också hade gjort det. Jag vittnade om att de kunde få ett svar om de bad med tro.
Jag fick stora välsignelser tack vare att jag fick möjlighet att lära och tjäna och tillväxa genom kallelser och uppgifter i kyrkan. Jag ber att du tar tillvara dessa möjligheter när du får dem. De kan ha stor betydelse i ditt liv.