Budskap från första presidentskapet
Trygghet med råd
Frälsaren har alltid beskyddat dem som tar emot hans beskydd. Han har mer än en gång sagt: ”Huru ofta ville jag icke hava samlat eder såsom hönan samlar sina kycklingar under sina vingar … men I villen icke.” (3 Nephi 10:5; se också till exempel Matt 23:37; L&F 29:2.)
Herren uttryckte samma sorg i vår egen tidsutdelning sedan han skildrat de många sätt på vilka han kallar oss till trygghet: ”Huru ofta har jag icke kallat eder genom mina tjänares mun, genom änglabetjäning, med min egen röst, genom tordöns röst, genom ljung-eldars röst, genom stormars röst, genom jordbävningars röst, genom stora hagelstormars röst, genom hungers och alla slags pesters röst, genom en basuns starka ljud, genom doms röst, genom barmhärtighetens röst ljudande hela dagen, genom äras och heders röst, genom det eviga livets skatter och jag skulle frälst eder med en evig frälsning, men I villen icke.” (L&F 43:25)
Det tycks inte finnas något slut på Frälsarens önskan att leda oss till trygghet, och han visar oss vägen trofast och oföränderligt. Han kallar oss på mer än ett sätt så att det ska nå dem som är villiga att acceptera kallelsen. Och i dessa sätt ingår alltid att budskapet sänds genom hans profeters mun närhelst människorna visat sig värdiga att ha Guds profeter ibland sig. Dessa bemyndigade tjänare har alltid ålagts att varna folket och förkunna vägen till trygghet för dem.
En profets varning
När motsättningarna ökade i norra Missouri hösten 1838, kallade profeten Joseph Smith alla de heliga att samlas i Far West för att få beskydd. Många bodde på avsides belägna bondgårdar eller på utspridda nybyggen. Han gav en särskild uppmaning till Jacob Haun som hade upprättat ett litet nybygge som hette ”Haun’s Mill”. I en dåtida uppteckning står följande: ”Broder Joseph hade bett Haun, som ägde kvarnen, att informera bröderna som bodde där att de skulle bege sig därifrån och komma till Far West, men herr Haun framförde inte budskapet.”1 Senare skrev profeten Joseph i sin historia: ”Fram till denna dag har Gud gett mig visdom att rädda de människor som tagit emot råd. Ingen har någonsin dödats som förlitat sig på mina råd.”2 Sedan upptecknade profeten den sorgsna sanningen att oskyldiga liv kunde ha räddats vid Haun’s Mill om hans råd hade mottagits och följts.
I vår egen tid har vi förmanats med råd om var vi finner trygghet från synd och från sorg. En av nycklarna till att känna igen dessa förmaningar är att de upprepas. Du har till exempel mer än en gång under våra generalkonferenser hört vår profet säga att han skulle citera en tidigare profet och skulle därför bli ett andra vittne och ibland också ett tredje. Var och en av oss som är gammal nog att lyssna har hört president Spencer W Kimball (1895–1985) framhålla hur viktigt det är att modern finns i hemmet, och sedan hört president Benson citera honom, och vi har hört president Gordon B Hinckley (1910–2008) citera båda två.3
Aposteln Paulus skrev: ”Efter två eller tre vittnens samstämmiga vittnesmål skall varje sak avgöras.” (2 Kor 13:1) Ett sätt som vi kan få veta att varningen är från Herren, är att lagen om vittnen, bemyndigade vittnen, har tillämpats. När det verkar som profeternas ord upprepas hela tiden bör detta fånga vår uppmärksamhet och fylla vårt hjärta med tacksamhet över att vi lever i en sådan välsignad tid.
Att söka vägen till trygghet genom profeternas råd är naturligt för dem som har stor tro. När en profet talar kanske de som har svag tro tänker att de bara hör en vis man ge ett gott råd. Och om hans råd känns bekvämt och rimligt, och stämmer med vad de önskar göra, följer de det. Om det inte gör det, anser de antingen att det var ett dåligt råd, eller också att deras omständigheter berättigar dem att göra undantag från rådet. De som saknar tro kanske tänker att de bara hör människor som vill utöva inflytande på grund av något själviskt motiv. De kanske förlöjligar och hånar, som en man som hette Korihor gjorde med följande ord som finns upptecknade i Mormons bok: ”Sålunda fören I detta folk vilse med edra fäders dåraktiga traditioner efter edra egna önskningar. I förtrycken dem och så att säga hållen dem i träldom, på det I måtten kunna frossa genom deras händers arbete, medan de icke våga med frimodighet upplyfta sina ögon eller åtnjuta sina rättigheter och förmåner.” (Alma 30:27)
Korihor argumenterade för, som människor felaktigt påstått från tidernas begynnelse, att hörsamhet till Guds tjänares råd innebär att man måste avstå från självständighetens gudagivna rättigheter. Men argumentet är falskt — det förvränger verkligheten. När vi förkastar det råd som kommer från Gud, väljer vi inte att vara oberoende av inflytande utifrån. Vi väljer ett annat inflytande. Vi förkastar skyddet från en fullkomligt kärleksfull, allsmäktig, allvetande Fader i himlen, vars hela avsikt, liksom hans älskade Sons avsikt, är att ge oss evigt liv, att ge oss allt han har, och att åter föra oss hem familjevis, till hans kärleksfulla omfamning. Om vi förkastar hans råd väljer vi inflytandet från en annan makt, vars mål är att göra oss olyckliga och vars motiv är hat. Vi har moralisk handlingsfrihet som en gåva från Gud. Istället för rätten att välja att vara fri från inflytande, är det den omistliga rättigheten att underordna oss den av dessa makter som vi väljer.
Stå på trygghetens grund
En annan villfarelse är att tro att valet att följa eller inte följa profeternas råd inte är något annat än ett beslut om huruvida vi ska följa ett gott råd och få fördelarna av det, eller om vi ska stanna kvar där vi är. Men valet att inte följa profetiska råd ändrar själva grundvalen vi står på. Den blir mer riskfylld. Om vi inte följer profetiska råd minskar vår förmåga att följa inspirerade råd i framtiden. Bästa tidpunkten för att besluta sig för att hjälpa Noa bygga arken var första gången han frågade. Varje gång han frågade därefter, skulle varje försummat gensvar ha minskat förmågan att hörsamma Anden. Och därför skulle hans förfrågan varje gång ha verkat mer dåraktig, ända tills regnet kom. Och då var det för sent.
Varje gång i livet då jag valt att skjuta upp att följa ett inspirerat råd, eller beslutat mig för att jag var ett undantag, kom jag till insikt om att jag försatt mig i en farlig situation. Varje gång jag har lyssnat på profeternas råd, känt det bekräftat i bön, och sedan följt det, har jag funnit att jag kommit tryggheten närmare. Jag har funnit att vägen beretts för mig och att ojämnheterna jämnats ut. Gud ledde mig till trygghet längs en stig som var beredd med kärleksfull omsorg, ibland förberedd sedan länge.
Berättelsen i början av Mormons bok handlar om en Guds profet, Lehi. Han var också familjeöverhuvud. Han uppmanades av Gud att föra sina kära i säkerhet. Lehis upplevelse är ett exempel på vad som händer då Gud ger råd genom sina tjänare. Av Lehis familj var det bara de som hade tro och som själva fick en bekräftande uppenbarelse som såg både faran och vägen till trygghet. För dem som saknade tro verkade färden in i ödemarken inte bara dåraktig, utan också farlig. Liksom alla profeter försökte Lehi, så länge han levde, visa sin familj var det fanns trygghet för dem.
Han visste att Frälsaren håller dem ansvariga som han delegerar prästadömets nycklar till. Med dessa nycklar följer makten att ge råd som ska visa oss vägen till trygghet. De som har nycklar har ansvaret att varna, även då deras råd kanske inte följs.
Nycklar delegeras enligt en myndighetsordning som går från profeten och ner till dem som ansvarar för allt mindre grupper av medlemmar, ända till familjer och enskilda. Detta är ett av de sätt på vilka Herren gör en stav till en trygg plats. Jag har till exempel suttit med min hustru på ett föräldramöte som sammankallats av vår biskop så att han kunde varna oss för andliga faror som våra barn ställs inför. Jag hörde mer än min vise väns röst. Jag hörde en Jesu Kristi tjänare, med nycklar, som uppfyllde sitt ansvar att varna och förmedlade till oss, föräldrarna, ansvaret att handla. När vi hedrar nycklarna i denna prästadömskanal genom att lyssna och hörsamma, fäster vi oss vid en livlina som inte kommer att brista i någon storm.
Vår himmelske Fader älskar oss. Han sände sin enfödde Son till att bli vår Frälsare. Han visste att vi under jordelivet skulle befinna oss i allvarlig fara, där den svåraste var en fruktansvärd motståndares frestelser. Det är ett av skälen till att Frälsaren har gett oss prästadömets nycklar, så att de som är villiga att lyssna och har tro till att lyda kan gå till trygga platser.
Öron som lyssnar
Det krävs ödmjukhet för att ha öron som lyssnar. Ni kommer ihåg Herrens varning till Thomas B Marsh. Han var då president för de tolv apostlarnas kvorum. Herren visste att president Marsh och hans bröder bland de tolv skulle sättas på prov. Han gav råd om att följa råd. Herren sade: ”Var ödmjuk så skall Herren, din Gud, leda dig vid handen och besvara dina böner.” (L&F 112:10)
Herren bifogade en varning som gäller var och en som följer en levande profet: ”Upphöjen icke eder själva. Knorren ej emot min tjänare Joseph, ty sannerligen säger jag eder, att jag är med honom och min hand är över honom, och de nycklar, som jag givit honom såväl som eder, skola icke fråntagas honom intill jag kommer.” (L&F 112:15)
Gud ger oss inte bara råd för vår egen säkerhet, utan också för hans övriga barns säkerhet, som vi bör älska. Det finns få ting som är ljuvligare än att veta att vi varit ett redskap i Guds händer till att leda någon annan i säkerhet. Den välsignelsen brukar fordra tro till att följa råd när det är svårt att göra det.
Ett exempel från kyrkans historia är Reddick Newton Allred. Han tillhörde den räddningspatrull som sändes ut av Brigham Young (1801–1877) för att hjälpa Willies och Martins handkärrekompanier. Vid Sweetwater River nära South Pass blev Reddick Allred ombedd av kapten George Grant att stanna kvar där med några män och vagnar och vara redo att hjälpa till när räddningspatrullen återvände med handkärrepionjärerna.
Räddningspatrullen fann Willies handkärrekompani som satt fast i snön, stelfrusna, utsvultna och döende. En del av räddningspatrullen fortsatte att leta efter Martins handkärrekompani medan andra hjälpte Willies kompani i deras hjärtslitande kamp uppför och över Rocky Ridge. Strax efter det att de anlänt till lägret kom Reddick Allred och hans män för att erbjuda hjälp och lämna förnödenheter.
Allred väntade sedan på att kapten Grant skulle återvända med Martins kompani. Vecka efter vecka gick utan att de syntes till. Eftersom en våldsam snöstorm härjade och vädret började bli livshotande bestämde sig två av männen för att det var dåraktigt att stanna kvar där. De antog att Martins kompani antingen hade övervintrat någonstans eller dött. De bestämde sig för att återvända till Saltsjödalen och försökte övertala alla andra att göra detsamma. Reddick Allred vägrade att röra sig ur fläcken. President Young hade skickat ut dem, och kapten Grant, Reddick Allreds prästadömsledare, hade bett honom att vänta där.
De som återvände tog med sig flera vagnar fyllda med förnödenheter och påbörjade färden till Saltsjödalen. Ännu mer tragiskt var att de sände tillbaka 77 vagnar som kommit från dalen för att ge hjälp. Några av dessa vagnar kom ända till Big Mountain innan budbärare som sänts ut av president Young mötte dem och bad dem vända om.
Slutligen, mer än tre veckor efter det att Reddick Allred hade hjälpt Willies kompani, anlände kapten Grant med Martins kompani. Dessa pionjärer var ännu mer nödlidande och hade drabbats av dussintalet dödsfall. Kapten Grants räddningspatrull var liten och uttömd på förnödenheter — och det var fortfarande 32 mil kvar till Saltsjödalen. Återigen kunde Reddick Allred, tack vare att han hade varit trofast mot sitt uppdrag också under de mest prövande omständigheter, tillhandahålla livsuppehållande hjälp och förnödenheter.4
Hjälp andra
Du får höra och läsa inspirerade råd av Guds profeter att hjälpa nya medlemmar i kyrkan. De som har Reddick Newton Allreds tro kommer att fortsätta att erbjuda sin vänskap även då det inte tycks behövas eller inte tycks ha någon verkan. De kommer att fortsätta. När en del nya medlemmar kommer till ett stadium av andlig utmattning, kommer de fortfarande att finnas till hands och ge vänliga ord och kamratskap. De kommer då att uppleva samma gudomliga godkännande som broder Allred kände, då han såg dessa handkärrepionjärer kämpa sig fram emot honom, och visste att han kunde ge dem trygghet därför att han hade följt ett råd när det var svårt att göra det.
Även om det inte framgår av uppteckningen, är jag säker på att broder Allred bad medan han väntade. Och jag är säker på att hans böner besvarades. Då visste han att rådet att förbli där han var kom från Gud. Vi måste be för att få veta det. Jag lovar er att sådana trosstarka böner besvaras.
Ibland får vi råd som vi inte kan förstå eller som inte verkar kunna tillämpas på oss, inte ens efter noggrann bön och eftertanke. Förkasta inte rådet utan bevara det i ditt sinne och hjärta. Om någon du litade på överräckte något till dig som inte verkade vara annat än sand, med löftet att det innehöll guld, kunde det vara klokt av dig att hålla det i handen en stund medan du skakade det försiktigt. Varje gång jag har gjort så med ett råd från en profet, har guldkornen efter en tid börjat visa sig och jag har varit tacksam.
Vi är välsignade som lever i en tid då prästadömets nycklar finns på jorden. Vi är välsignade med vetskap om vart vi ska vända oss och om hur vi lyssnar efter den röst som uppfyller Herrens löfte att han ska samla oss i säkerhet. Jag ber att vi må ha ödmjuka hjärtan, att vi må lyssna, att vi må be, och att vi må vänta på Herrens räddning som med säkerhet kommer när vi är trofasta.