Helandets andliga inslag
De skrivna uppteckningarna om Jesu liv och lärdomar är fyllda av hänvisningar till hans exempellösa makt att bota alla slags skröpligheter. I evangelierna finns det upptecknat tjugo olika tillfällen när Jesus botade sjuka. Allt från när han botade sonen till en man i kunglig tjänst i Kapernaum (se Joh 4:46–53) till när han återställde Malkus’, översteprästens tjänares, öra. (Se Luk 22:50–51; Joh 18:10.)
Kristi helande makt omfattade inte bara dem som hade fysiska åkommor utan också ”alla slags sjukdomar och krämpor bland folket”. (Matt 4:23; kursivering tillagd; se också Mosiah 3:5; 3 Nephi 17:5–10.) Jesus botade i sitt oändliga medkännande inte bara personer med fysiska åkommor utan också andra vars sjukdomar var mentala eller känslomässiga.
Detta helande är en viktig del av Jesu Kristi försoning. Den är så kraftfull — så allomfattande — att den inte bara betalar priset för synd utan också kan bota varje jordiskt lidande. Han som gick ut och led plågor och bedrövelser av alla slag för att bättre förstå hur han skulle bistå sitt folk (se Alma 7:11–12), som led den ofattbara bördan av alla människors synder, som tillhör Adams ätt (se 2 Nephi 9:21), utsträcker på liknande sätt sin helande kraft till alla, oavsett orsaken till deras bedrövelse. ”Genom hans sår är vi helade.” (Jes 53:5)
Prästadömets roll
Med sin gudomliga makt kunde Frälsaren bota alla, men de män som lever på jorden i dag och utövar det heliga melkisedekska prästadömet är underkastade hans vilja. Ibland kan de inte bota dem som de betjänar därför att det inte är Guds vilja. Aposteln Paulus, till exempel, bad till Herren tre gånger om att han skulle ta bort en oidentifierad ”törntagg i köttet” som plågade honom. (2 Kor 12:7–8) Men Herren avböjde och förklarade: ”Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet.” (2 Kor 12:9) Paulus förstod bättre än många att svårigheter och lidande är både nödvändiga och oundvikliga delar av livet.
President Spencer W Kimball (1895–1985) förstod visdomen i att begränsa prästadömsbärarnas helande kraft. Han påpekade: ”Prästadömets kraft är obegränsad men Gud har i sin visdom givit oss alla särskilda begränsningar … Jag [är] tacksam att jag genom prästadömet inte kan bota alla sjuka. Jag skulle kunna helbrägdagöra människor som borde dö … [men] jag känner att jag löper risken att gå emot Guds vilja.”1
För många år sedan blev jag som ung och oerfaren grenspresident tillfrågad av en av våra grensmedlemmar om jag ville välsigna hans allvarligt sjuka hustru. Det var uppenbart att mannen ville att jag skulle välsigna henne så att hon blev fullt frisk. Det var också min avsikt. Både mannen och hustrun var mycket uppskattade pelare i vår lilla kämpande församling.
Mannen smorde sin hustrus huvud med helgad olja på föreskrivet sätt och jag beseglade smörjelsen. (Se Jak 5:14.) Till min förvåning sade jag sådant som jag inte hade tänkt. Det var bestämt att kvinnan skulle dö. (Se L&F 42:48.) Hon skulle inte återhämta sig från sjukdomen utan fridfullt lämna oss, omsluten av Frälsarens kärleksfulla armar.
Kvinnan dog följande dag och jag presiderade vid hennes begravning, en sorgsnare men klokare man. Jag hade lärt mig något mycket viktigt: När vi välsignar sjuka bör ”ske inte min vilja utan din” (Luk 22:42) vara vårt motto.
Helandets gudomliga kraft visar sig alltså på olika sätt. Den skräddarsys enligt de individuella behov som mottagarna har, av han som känner dem bäst därför att han älskar dem mest. Kristi helande kraft kan ge permanent läkedom på så sätt att de sjuka delarna av kroppen tillfrisknar och lidandets tunga börda lyfts från ett uttröttat hjärta. Men den frid, vila och lättnad som så innerligt eftertraktas av personer vars bördor ofta tycks outhärdliga kanske inte kommer från helande medicinskt sett utan genom att de får ytterligare styrka, förståelse, tålamod och medlidande som gör att de kan bära sina bördor. Liksom Alma och hans bröder kan de då ”bära upp sina bördor med lätthet” och ”med tålamod [underkasta sig] allt vad Herren vill”. (Se Mosiah 24:15.)
Medicinens roll
Vi ska inte tro att alla som lider av sjukdomar, oavsett orsak, bara behöver få en prästadömsvälsignelse för att deras bördor ska lyftas, kanske permanent. Jag är en ivrig förespråkare och försvarare av prästadömsvälsignelser. Tack vare många personliga upplevelser vet jag att Jesus Kristus, och bara han, äger den dyrbara ”balsam i Gilead” (se Jer 8:22) som är nödvändig för en slutgiltig och fullständig helbrägdagörelse. Men jag vet också att Gud har gett oss underbar kunskap som kan vara till ovärderlig hjälp när vi ska handskas med lidande. Jag anser att vi till fullo måste utnyttja denna gudagivna information.
Vissa personer som är sjuka, som har fått en prästadömsvälsignelse och innerligt bett om att få sina bördor lättade, kan känna att de lider av en beklaglig brist på tro om de söker professionell hjälp för sin åkomma. De kan till och med sluta ta en ordinerad medicin i den felaktiga tron att deras tro ersätter behovet av den. Sådana tankar är helt enkelt felaktiga. Att både hörsamma professionella råd och utöva tro står inte i motsatsförhållande till varandra. Faktum är att utövandet av tro kan kräva att man följer professionella råd.
Kloka yrkespersoner — oavsett akademisk utbildning — vare sig den i huvudsak är medicinsk eller psykologisk — blir mer och mer medvetna om att andlighet är en viktig del av deras terapeutiska resurser. För så sent som ett årtionde sedan var det bara en handfull skolor i Förenta staterna som erbjöd kurser i andlighet och healing, men nu gör nästan hälften det. Särskilt när det gäller religiöst hängivna patienter börjar det visa sig att andliga förhållningssätt till psykoterapi mot depression, till exempel, är minst lika effektiva som de som är rent sekulära. Ett ökande antal läkare och psykoterapeuter använder nu ett andligt förhållningssätt i sin metod och behandling av både fysiskt och mentalt sjuka patienter.
Trons roll
Mottagarens tro är en av de främsta förutsättningarna för helbrägdagörelse. (Se 2 Nephi 26:13; Mosiah 8:18; L&F 35:9.) Tro — ”en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser” (Hebr 11:1) — är en gåva från Anden och ges som belöning för personlig rättfärdighet. (Se 1 Kor 12:9; L&F 46:19–20.) Utan tro kan den mirakulösa helbrägdagörelsen inte ske. ”Ty om det icke finnes någon tro ibland människobarnen, kan Gud icke göra något under ibland dem. Därför uppenbarade han sig icke förrän efter deras tro.” (Ether 12:12)
Fullständig helbrägdagörelse, vari en andlig beståndsdel ingår, kräver också att vi förstår vår natur som Guds barn och vår relation till honom. Skrifterna lär och nutida profeter bekräftar att människan består av både kropp och ande — den första förgänglig, den andra evig — och kombinerade utgör de en levande själ. Faderns stora lycksalighetsplan lär oss att kropp och ande, åtskilda av den död som alla människor får uppleva, i Guds egen tid kommer att återförenas, ”och alla människor [blir] oförgängliga och odödliga, och de [blir] levande själar med fullkomlig kunskap”. (2 Nephi 9:13; se också Alma 11:42–45.)
Tron på en kärleksfull himmelsk Fader och på hans Son, vår Frälsare — i förening med kunskapen om att vi bokstavligen är Guds barn och har en gudomlig möjlighet att sträva efter att bli som han är, och insikten om att hans kärlek till oss är evig och oföränderlig — ger oss frid i livet. Denna frid stannar kvar också när de medicinska, psykologiska eller sociala aspekterna av en sjukdom — vare sig de är fysiska eller mentala till sitt ursprung — blir kvar som ”en törntagg i köttet”.
Lidandets roll
Jag tror att vår andliga styrka står i direkt relation till hur mycket vår själ utvidgas. Men vi bör varken söka efter lidande eller berömma oss över lidanden. Det finns inget värde i lidandet i sig. Lidande kan skada och förbittra själen lika gärna som det kan stärka och rena den. Vissa själar blir starkare på grund av lidande medan andra bryts ner. Som författaren Anne Morrow Lindbergh så vist påpekade: ”Om lidandet i sig självt lärde människan något så skulle hela världen vara vis eftersom alla lider.”2 Om vi ska kunna ”dela [Kristi] lidande” (Fil 3:10) måste vi betala priset och av hela vårt hjärta sträva efter att lära känna och efterlikna honom. Det priset kan förstås innebära lidande, men till lidandet måste vi lägga medkänsla, empati, tålamod, ödmjukhet och villighet att låta vår vilja underkastas Guds vilja.
De förunderliga bevisen på Kristi kärlek till alla ger hopp och uppmuntran till dem som lider av krämpor av olika slag. Hans kärlek är alltid närvarande och sviker aldrig. Som Paulus vittnade:
”Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? …
Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter,
höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” (Rom 8:35, 38–39)
Jesus känner i sin oändliga kärlek och medlidande till våra prövningar och sorger, för han ”ihågkommer alla folk, i vilket land de än befinna sig, ja, han räknar sitt folk, och hans hjärtas barmhärtighet omfattar hela jorden”. (Alma 26:37)