Inte bara för en dag
”Att [de må] samlas och begiva sig upp till templet.” (Mosiah 1:18)
Lördagen började som alla andra dagar. Solen steg upp över bergen bredvid Kolins hus och ljuset letade sig in genom hans sovrumsfönster. En annan dag kanske han hade försökt gömma sig under täcket och stanna kvar i sängen. Men Kolin gäspade och sträckte på sig och klev upp ur sängen för det var något särskilt som skulle hända, och han behövde göra sig i ordning.
Oftast var lördagen en dag när han lekte med kompisar eller hjälpte till i trädgården eller stannade till hos mormor och morfar efter att ha uträttat ärenden. Han hade ofta bekväma kläder på sig som han kunde smutsa ner. I stället tog han på sig sina söndagskläder som mamma hade tvättat och strukit åt honom. Han knäppte den vita skjortan och stoppade noga ner den i byxorna. Han tog på sig strumporna och skorna och lade slipsen runt halsen — pappa skulle hjälpa honom knyta den. När mamma ropade: ”Det är dags att åka”, var han redo.
När alla satt fastspända i sina säkerhetsbälten körde pappa nerför gatan och runt en kurva. Kolin log när de kom till templet. Han såg den släta ytan glittra i solljuset och de färgglada fönstren som sträckte sig upp mot spiran och ängeln Moroni.
Kolin hade sett templet många gånger. Han hade varit inne i templet också. En gång när han beseglades till sina föräldrar när han bara var sex månader gammal och en gång till när hans föräldrar hade adopterat hans lillebror Kaden. Kolin kunde inte komma ihåg någon av gångerna men när han blev större lärde han sig att det som hade hänt där var viktigt. Och Kolin förstod att efter det här speciella lördagsbesöket skulle hans adopterade lillasyster Shayla vara en del av familjen för evigt, precis som hennes bröder.
Alla andra dagar tyckte Kolin om att skratta och prata. Men när han kom in genom de stora tempeldörrarna med sin familj försökte han lämna det uppförandet utanför. Han förstod att det var en helig plats.
Vänliga tempeltjänare tog med sig Kolin, Kaden och Shayla till ett särskilt rum för barn där de fick på sig vita kläder och stannade kvar tills det var dags att gå till beseglingsrummet där mamma och pappa väntade. I beseglingsrummet såg Kolin sin mormor och morfar, mostrar och morbröder, vänner till familjen och några medlemmar i församlingen. Det var en glad dag fastän några torkade bort tårar från sina kinder.
Tempelbeseglaren hälsade på pojkarna med ett fast handslag och log. Han sade att de såg fina ut i sina vita kläder. Han uppmanade dem att alltid göra bra val så att de kunde förbereda sig för en mission och komma tillbaka till templet. Och sedan påminde han dem om hur viktigt det som nu skulle hända var. Sedan började han med beseglingsförrättningen.
När beseglingen var över stod Kolin och hans familj och tittade in i speglarna på andra sidan rummet. Han såg sig själv tillsammans med sin pappa, mamma, bror och syster. Spegelbilderna tog aldrig slut, precis som det var med hans eviga familj. Kolin visste att det var tack vare templet som hans familj kunde vara tillsammans, inte bara för den dagen, utan för evigt.