Mina barns bön
När jag svarade i telefonen i vårt kapell i Viseu i Portugal undrade jag vem det var som ringde. Jag blev förvånad över att höra min åttaårige sons darriga röst.
”Mamma, Viviana har blivit påkörd av en bil”, sade han. ”Hon lever men hon blöder från huvudet! Hon är på väg till sjukhuset.”
Jag svimmade nästan. Vad skulle jag göra? Lyckligtvis fanns min familj i närheten — två av mina systrar var med mig. En av dem följde med mig till sjukhuset medan den andra åkte för att passa och trösta mina tre ängsliga barn som var hemma.
Mitt uppe i alla oro ville jag be, men kunde bara gråta. Men på vägen till sjukhuset kom plötsligt en känsla av frid och tillförsikt över mig. Jag kände att jag inte behövde oroa mig. Allt skulle gå bra.
Min syster lade märke till förändringen och frågade: ”Är du okej?” Jag nickade. Men hon var skeptisk och frågade igen: ”Är du verkligen okej?”
”Ja”, svarade jag, men sade inget mer under resten av resan.
När vi kom fram till sjukhuset var min fyraåriga dotter vid medvetande och hade lindriga skador. När jag hade tröstat henne kunde jag inte sluta att tänka på den frid jag hade känt.
Viviana kunde komma hem efter en dag på sjukhuset. När vi pratade om olyckan sade min syster som hade varit med barnen: ”I går när ambulansen hade åkt gick Vanessa och Vasco in i huset och bad tillsammans.”
Jag rördes av att mina barn, trots rädslan de kände, kom ihåg vad de hade fått lära sig hemma och i Primär. De var bara sex och sju år gamla men hade tro på bönens kraft. De visste att vår himmelske Fader kunde hjälpa deras lillasyster.
Jag tänkte på deras tro hela eftermiddagen. Då uppstod en fråga inom mig: När började jag känna frid? När jag hade räknat ut hur lång tid det hade tagit att komma till sjukhuset insåg jag att min fridfulla känsla hade kommit ungefär samtidigt som Vanessa och Vasco hade bett.
Jag vet att vår himmelske Fader hörde deras ljuvliga röster och inte bara välsignade min dotter med hälsa utan också mig med frid. Jag ska aldrig glömma det jag lärde mig den dagen av mina barn: Vi har en kärleksfull Fader som hör våra böner och vill välsigna oss med frid i själen. (Se ”Är du ödmjuk i din svaghet”, Psalmer, nr 76.)