En vecka kvar till lönen
Med viss svårighet hittade min make och jag, med våra två små barn i famnen, ett tomt bord i universitetets stora matsal. Vi tog fram smörgåsarna vi hade gjort hemma och diskuterade vår dystra ekonomiska situation.
Vi hade inga pengar och det var en vecka kvar tills vi skulle få lön igen. Ingen av oss ville be våra föräldrar om hjälp. Vi hade kreditkort, men hur skulle vi kunna sluta använda dem när vi väl hade börjat? Vi hade trofast betalat vårt tionde och hoppades att vår himmelske Fader skulle välsigna oss.
Medan vi beaktade olika möjligheter lade jag märke till en man som log mot oss några bord bort. Med våra högljudda, aktiva barn var jag van vid att folk stirrade på oss. Jag tänkte inte mer på hans uppmärksamhet förrän han kom fram till oss. Han lade ett hopvikt pappersark på bordet, klappade min make på ryggen och sade med ett leende: ”Ni ser ut att ha händerna fulla.”
Sedan gick han iväg och försvann snabbt bland folkmassan. Vi vek upp papperet och läste: ”Lycka till! Det ser ut som om ni har gjort ett bra jobb så här långt.” I det hopvikta papperet hade han lagt tillräckligt med pengar för att vi skulle klara oss en vecka och ännu längre.
Med tårar i ögonen kände jag Andens fridfulla försäkran om att detta var ett svar på våra böner och en välsignelse som vi fått för att vi betalat vårt tionde. Jag visste i det ögonblicket att vår himmelske Fader var väl medveten om vår lilla familj och att han inte skulle överge oss.
Jag har sparat meddelandet och läst det många gånger under de senaste åren. Jag är säker på att den generöse främlingen inte var fullt medveten om vilken inverkan hans gärning skulle ha. Men för vår familj var upplevelsen en vändpunkt mot större lydnad, tro och tacksamhet.
En andlig ingivelse, en generös främling som var villig att agera och ett vänligt meddelande har välsignat min familj för evigt.