Mormons boks frukter
När jag läser Mormons bok så händer det oundvikligen något med mig. Mina bördor känns lättare. Tro och hopp ersätter oro, bekymmer och tvivel. Livet verkar ljusare.
Som ung missionär i Tyskland, efter bara en månad eller två ute på fältet, hade jag två snarlika upplevelser som grundligt påverkade mitt vittnesbörd om Mormons bok.
En morgon när vi var ute och skriftade, knackade min kamrat och jag på dörren till en präst i en framträdande kyrka. Han bjöd in oss, bad oss att slå oss ner vid hans bord och började sedan genast angripa Mormons bok mycket hetsigt och intensivt. Jag förstod det mesta av vad han sade, och den stridslystna anda varmed han uttalade orden var omisskännlig, men min bristande kunskap i det tyska språket gjorde det svårt för mig att svara. Min seniorkamrat, en stark och enastående missionär, bar ett mäktigt vittnesbörd om boken. Sedan ursäktade vi oss och gick därifrån. Mitt hjärta slog häftigt. Jag tror jag darrade lite. Jag kände mig illa till mods.
En eller två veckor senare stötte vi på en man ute på gatan som samtyckte till att träffa oss. Vi bestämde en tid och han gav oss sin adress i Bückeburg, en pittoresk liten stad några mil utanför vår tilldelade stad Minden, men fortfarande inom vårt område.
Det var vinter, och på söndagsmorgonen då vi skulle träffa mannen satte vi oss på våra cyklar och cyklade hela vägen dit, stretande mot en stark och kall motvind. Frusna och flämtande tryckte vi på dörrklockan till mannens lägenhetsbyggnad och han lät öppna dörren åt oss. Vi gick uppför trapporna till hans lägenhet och han släppte in oss. Vi kände genast den stridslystna andan i rummet — samma anda vi hade känt några veckor tidigare hemma hos prästen.
Mannen bad oss inte att sitta ner. I stället lämnade han rummet för ett ögonblick. Han kom tillbaka med ett flertal versioner av Bibeln, lade dem på bordet och sade mycket högt och trotsigt: ”Så ni vill prata om religion?” Sedan pekade han på fönstret och röt: ”Visst, men först ska ni slänga ut er Mormons bok i Weser[floden]!”
Några veckor hade gått sedan upplevelsen med prästen och jag kunde nu säga en eller två meningar på tyska. Jag försökte. Återigen bar min seniorkamrat ett mäktigt, stillsamt vittnesbörd om Mormons bok och tackade artigt mannen för hans tid. Sedan ursäktade vi oss och cyklade tillbaka till Minden, den här gången med vinden i ryggen.
Jag hade ett vittnesbörd om att Mormons bok var sann, eller jag trodde det då. Men efter dessa två upplevelser, så nära inpå varandra, blev jag pinsamt medveten om att mitt vittnesbörd varken var djupgående eller starkt. Jag var osäker på mig själv och på min förmåga att sanningsenligt bära vittnesbörd om Mormons bok på ett mäktigt och övertygande sätt.
Jag bestämde mig för att om jag skulle ha en framgångsrik mission så var det bäst att mitt vittnesbörd om Mormons bok var ärligt och starkt. Jag började arbeta på det. Jag läste och bad och tänkte och begrundade. Så småningom välsignade Herren mina ansträngningar. Jag fick ett vittnesbörd som aldrig har försvunnit — i stället har det vuxit sig starkare under årens lopp.
Jag har ofta tänkt på de där båda händelserna. Jag är tacksam för att jag hade en vis och stabil kamrat, och på sätt och vis är jag tacksam för den aningslöse prästen och den fanatiske mannen som bildligt talat tog tag i mina axlar och ruskade om mig. Än i dag, långt över 40 år senare, minns jag deras namn och detaljerna kring våra besök. När jag tänker på dem ser jag följande verser från Tredje Nephi för mitt inre:
”Såsom jag har befallt eder skolen I döpa. Det skall icke förekomma några ordstrider ibland eder såsom hittills har varit fallet. Ej heller skall det vara ordstrider ibland eder rörande mina läropunkter såsom hittills.
Ty sannerligen, sannerligen säger jag eder, att den som är stridslysten är icke av mig utan av djävulen, som är fader till oenighet och som uppeggar människornas hjärtan, så att den ene tvistar med den andre i vrede.
Se, det är icke min lära att uppegga människors hjärtan till vrede mot varandra, utan min lära är att sådant skall upphöra.” (3 Nephi 11:28–30)
Jag tänker också på Paulus underbara ord till galaterna: ”Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning.” (Gal 5:22–23)
Det är dessa frukter jag får ta del av när jag läser Mormons bok. När jag läser dess sidor, begrundar Kristi enastående lärdomar som de innehåller och försöker tillämpa dem i mitt liv så orsakar allt detta en ”mäktig förändring” (Mosiah 5:2; Alma 5:14) i mitt sinne och hjärta, en förändring som motiverar mig att göra bättre ifrån mig, att bli lite vänligare, mindre kritisk, generösare och mer villig att dela med mig av de stora välsignelser Herren har gett mig.
Detta är Guds andes frukter. Detta är Mormons boks frukter.