Vad jag tycker bäst om med kyrkan
Min make och jag åt nyligen middag tillsammans med några vänner. Samtalet kom in på religion och en vän, en mindre aktiv medlem i kyrkan, började tala om för mig varför kyrkan inte var sann.
Under samtalets gång blev han obeveklig, hotfull och arg. Jag satt och lyssnade hela tiden. Först ville jag gråta, men sedan blev jag arg och ville säga emot honom. Men den stilla och milda rösten sade åt mig att vara tyst.
Vår vän avslutade inte sin tirad förrän vi var klara med middagen och betalade notan. Då gjorde han en paus och väntade på att jag skulle ge igen. Jag satt en stund i tyst bön. Sedan sade jag lugnt: ”Vet du vad jag tycker bäst om med att gå till kyrkan på söndagarna? Sakramentet. Det ger mig möjlighet att tyst böja huvudet och be till min himmelske Fader. Jag nämner allt som jag kunde ha gjort annorlunda under den gångna veckan och söker efter sätt att förbättra mig.”
Sedan tillade jag: ”Jag tänker på alla som jag har försökt vara till välsignelse för under den gångna veckan och ber min himmelske Fader hjälpa mig att hitta fler personer att välsigna under den kommande veckan. Jag är tacksam att jag har tid under sakramentet varje vecka att göra detta och bli så bra jag kan bli.”
Vår vän tittade på mig men sade ingenting. Vi lämnade restaurangen och gick mot bilen. Sedan frågade jag honom om han mindes alla böcker om självhjälp som jag hade i bokhyllan hemma. Det gjorde han. Jag sade att sedan jag blev medlem i kyrkan har jag inte läst en enda bok om självhjälp. Jag sade att den enda boken jag får mina svar från numera är Mormons bok.
Några dagar senare ringde han och bad om ursäkt.
”Kommen till Kristus … och älsken Gud av all eder makt, själ och styrka.” (Moroni 10:32) När jag har försökt följa detta råd har min kärlek till Guds barn stärkts — också till dem som försöker vara min fiende.