Ett svårt val
Författaren bor i Utah, USA.
Skulle ett spel som inte var lämpligt kosta honom hans nya vän?
”Gör rätt val på din vandring genom livet” (Psalmer, nr. 162).
Diego traskade uppför backen på sin väg hem från skolan. Rasterna brukade vara det bästa på hela dagen. Men hela veckan hade de varit hemska! Ingen ville spela fotboll med honom, så han brukade bara ensam gå runt på skolgården tills det ringde in.
”Mamma, jag är hemma!” ropade Diego medan han kom in genom dörren och satte sig i köket.
”Hur var det i skolan?” frågade mamma.
”Inte så bra.” Diego tog ett äpple. ”Ingen ville leka med mig på rasten.” Han kände tårarna komma, så han knep ihop ögonen.
”Det är svårt att känna sig ensam eller utanför”, sa mamma. Hon lade handen på Diegos axel. ”Kanske du kan be en bön om hjälp.”
Diego gnuggade sig i ögonen. ”Tack mamma”, sa han och sprang in på sitt rum. Brydde sig vår himmelske Fader verkligen om ifall han hade vänner att leka med på rasten? Diego knäböjde och bad att han skulle hitta en vän. När han var färdig kändes det lite bättre, men han visste fortfarande inte vad han skulle göra.
Efter skolan nästa dag ringde dörrklockan. Diego sprang för att öppna. Där stod en pojke som var ny i grannskapet. Diego hade sett honom på lekplatsen den dagen.
”Hej, jag heter Ruben”, sa han. ”Vill du leka hemma hos mig?”
Diego log. En vän att leka med? Det var ett svar på hans bön!
De gick hem till Ruben och satte sig i soffan. Rubens storebror spelade ett videospel. Diego visste först inte vad han skulle tro. Spelet var riktigt våldsamt och hade läskiga bilder, men Ruben och hans bror verkade gilla det. ”Ta honom!” skrek Ruben medan de såg på.
Diego kände hur det vände sig i magen, och han stirrade ner på sina fötter. Han visste att han inte skulle titta på sådana videospel.
Men vad skulle han göra?
Han ville inte att hans nya vän skulle tycka att han var för tråkig för att spela spännande videospel. Skulle Ruben tycka att han var konstig om han sa något?
Han såg sig omkring i rummet och försökte komma på något annat de kunde göra.
Diego tog ett djupt andetag. ”Du, hmm … kan du visa mig resten av huset? Eller vi kanske kan leka på andra våningen” sa han.
Ruben tittade på Diego en kort stund. Diego bet sig i läppen. Skulle Ruben säga att han inte ville leka längre?
Men så lyste Rubens ögon upp. ”Vänta, gillar du bilar? Jag har de snabbaste bilarna. Vill du tävla med dem?
Diego log och nickade. Han följde med Ruben upp på andra våningen. Den tunga känslan försvann – det kändes som om han svävade upp för trappan! Han var glad att han hade en ny vän, och att han inte behövde titta på något olämpligt.
”Den röda bilen är min”, sa Ruben, ”men du kan ha den blå eller den gröna. Vilken vill du ha?”
Diego sträckte sig efter den gröna bilen – hans favoritfärg. Det här var ett lätt val.
Illustrationer Jan Leifering