Tillkännagivandet om familjen: Höjer sig över kulturell förvirring
Det här är den första av två artiklar av äldste Hafen som hjälper oss uppmärksamma 20-årsjubiléet av ”Familjen: Ett tillkännagivande för världen”. Den andra artikeln publiceras i septembernumret 2015 av Liahona.
Från talet ”Marriage, Family Law, and the Temple”, som hölls under J. Reuben Clark Law Societys årliga brasafton i Salt Lake City den 31 januari 2014.
Varaktiga förpliktelser mot äktenskap och föräldraskap är som två ankarlinor som löper genom utformningen av vår sociala väv.
”Vad bekymrar dig mest av allt?” frågade en tidningsreporter president Gordon B. Hinckley (1910–2008) i juni 1995, strax innan han fyllde 85 år. Han svarade: ”Jag är bekymrad över familjelivet i kyrkan. Vi har underbara människor, men alltför många av dem har familjer som faller isär. … Jag tror att [detta] är mitt allvarligaste bekymmer.”1
Tre månader senare läste president Hinckley offentligt upp ”Familjen: Ett tillkännagivande för världen.”2
Det var inget sammanträffande att det här högtidliga tillkännagivandet kom precis när Herrens profet kände att det instabila familjelivet i kyrkan var hans största bekymmer, bland allt det han funderade på. Senare tillade han att den största utmaningen som både Amerika och resten av världen stod inför ”är problemet med familjen som orsakas av vilseledda föräldrar och som resulterar i vilseledda barn”.3
Tillkännagivandet var inte bara en samling familjefrämjande klichéer. Det var en allvarlig profetisk varning angående ett stort internationellt problem. Och nu, 20 år senare, håller problemet på att förvärras, vilket visar precis hur profetisk varningen från 1995 var.
Låt oss, innan vi utforskar vad det innebär för var och en av oss, fundera över hur nutidskulturen blev som den är idag.
Universell kärlekshistoria
Mänsklighetens äldsta, mest efterlängtade berättelse, har ett välbekant tema: Pojke möter flicka, de blir kära, gifter sig, får barn och – hoppas de – lever lyckliga i alla sina dagar. Den här universella kärlekshistorien är så central i den stora planen för lycka att den började med Adam och Eva, och för de flesta medlemmar i kyrkan är den fortfarande lika vägledande som Polstjärnan.
Den mänskliga kärlekens och familjetillhörighetens glädjeämnen ger oss hopp, mening och en önskan att leva bättre. De får oss att längta efter den dag när vi får ta de händer som hållit i våra och tillsammans träda in i Herrens närhet. Där får vi omfamna våra närstående och vara med dem för alltid, för att ”aldrig lämna [dem]” (Upp. 3:12).
I många år hade denna medfödda längtan efter tillhörighet i allmänhet samhällets stöd. Självklart hade familjer problem, men de flesta människor trodde fortfarande att detta att ”knyta äktenskapsband” skapade en relativt varaktig familjeenhet. Och dessa knutar höll samman samhällsväven, med ”hjärtan förenade i enighet och i kärlek” (Mosiah 18:21).
Men i senare generationer har väven rivits upp mer och mer i och med att vi upplevt vad vissa skribenter kallar ”äktenskapets kollaps”.4 Många människor utanför kyrkan ser inte längre äktenskapet som en källa till långsiktiga förpliktelser. Snarare ser de nu äktenskapet och till och med barnafödande som tillfälliga personliga alternativ. Men varaktiga förpliktelser mot äktenskap och föräldraskap är som två ankarlinor som löper genom utformningen av vår sociala väv. När dessa trådar rivs upp, kan väven repas upp och vi kan gå miste om handlingen i den universella kärlekshistorien.
Jag har sett denna uppnystning från mitt eget perspektiv som far, medlem i kyrkan och som lärare i familjejuridik. Medborgarrättsrörelser började på 60-talet att komma med nya juridiska teorier om jämställdhet, personliga rättigheter och frigörelse. De här idéerna hjälpte Förenta Staterna att övervinna sin pinsamma historia av rasdiskriminering. De hjälpte också landet att minska diskrimineringen av kvinnor. De här skydden mot diskriminering är en del av varje medborgares personliga intressen.
Men vissa former av juridisk klassificering är i själva verket välgörande. Lagen ”diskriminerar” till exempel barn till deras fördel på grund av deras ålder; De kan inte rösta, köra bil eller underteckna ett bindande kontrakt. Och de får flera års gratis utbildning. De här lagarna skyddar barnen och samhället från konsekvenserna av barns bristande förmågor medan den också förbereder dem för att bli ansvarstagande vuxna.
Lagen har också gett en förmånlig status till relationer som grundas på äktenskap och släktskap – inte för att diskriminera ensamstående eller människor utan släktingar, utan för att uppmuntra biologiska föräldrar att gifta sig med varandra och uppfostra sina egna trygga barn, som är en nyckel till ett stabilt samhälle. Sådana lagar uttrycker alltså samhällets sociala intressen för sina barn och sin egen framtida styrka och kontinuitet.
Historiskt sett har lagen upprätthållit en fungerande balans mellan sociala och individuella intressen eftersom varje element spelar en viktig roll i ett sunt samhälle. Men under 60- och 70-talet började amerikanska domstolar tolka lagar rörande familjen på sätt som gav mycket högre prioritet åt individuella intressen, vilket rubbade balansen i det juridiska och sociala systemet. Den förändringen var bara en del av omvandlingen av amerikansk familjerätt – den största kulturella attitydförändringen med avseende på äktenskap och familj på 500 år. Jag ska illustrera den omvandlingen med några exempel från amerikansk lagstiftning, även om lagstiftningen i de flesta utvecklade länder har följt liknande trender.
Ett kulturskifte
I korthet började förespråkare använda kraftfulla idéer om individuell frigörelse för att utmana de lagar som länge befrämjat barnens och samhällets intressen av stabila familjestrukturer. Domstolar och lagstiftare omfamnade många av de här individualistiska idéerna, även när idéerna skadade större samhällsintressen. Skilsmässor utan felande part antogs först i Kalifornien 1968 och spreds sedan i Förenta staterna. ”Utan felande part” förändrade markant människors sätt att se på äktenskapet. De gamla skilsmässolagarna tillät inte att gifta människor bara valde att avsluta sina äktenskap, utan de var tvungna att bevisa att partnern begick överträdelse, som otrohet eller misshandel. På den tiden kunde endast en domare som representerade samhällets intressen avgöra när en skilsmässa var skälig nog för att väga tyngre än samhällets intressen av äktenskaplig kontinuitet.
Som det var tänkt från början, hade skilsmässan utan felande part värdiga mål. De lade till oåterkallelig äktenskapskollaps, oavsett personlig skuld, som grund för skilsmässa – vilket gjorde det enklare att skilja sig. I teorin kunde endast en domare, som fortfarande företrädde samhällets intressen, besluta om ett äktenskap stod bortom räddning. Men i praktiken lutade sig familjerättsdomare mer mot parets personliga preferenser och kom till slut att befria den av parterna som ville avsluta äktenskapet.
De här juridiska förändringarna påskyndade en större kulturell gradvis förändring som inte längre såg äktenskapet som en relativt permanent social institution, utan snarare som en tillfällig och personlig relation som kunde avslutas utan större hänsyn till hur skilsmässan skadade barnen, än mindre samhället. Det dröjde inte länge förrän domarnas tvivel på samhällets rätt att åberopa äktenskapslöften gav gifta par det falska intrycket att deras personliga löften inte betydde så mycket socialt eller moraliskt. Så nu, när äktenskapsförpliktelser kolliderar med personliga preferenser, är människor mer benägna att lämna förhållandet. De ser äktenskapet som en ”icke-bindande förpliktelse”, vad den motsägelsen nu innebär.
Med tanke på de här nya attityderna har domstolar utökat rättigheterna för ogifta fäder och har börjat ge ogifta personer vårdnaden om barn och rätt att adoptera. Detta rev upp den sedan länge fastslagna preferensen som lagen, närhelst det var möjligt, gett till familjer med två föräldrar som är gifta. Både erfarenheten och socialvetenskaplig forskning har tydligt visat – och visar fortfarande – att en familj med gifta, biologiska föräldrar nästan alltid utgör den bästa miljön för barn att växa upp i. Men med tiden bidrog ogifta föräldrar som företeelse till och påverkades av skyhöga antal samboförhållanden och födslar utanför äktenskapet.
År 1973 beviljade högsta domstolen i USA dessutom kvinnor rätten att välja abort, och förkastade därmed den kulturella hållningen man länge haft till de sociala intressen som representerades av de ofödda barnen och av folkvalda lagstiftare som fram till dess kollektivt hade avgjort den värderingsladdade frågan om när livet börjar.
När man talar om skilsmässa utan felande part, leder det logiskt till några ord om samkönade äktenskap. Det här har blivit ett svårt och känsligt ämne, men notera att för bara 17 år sedan hade inget land i världen juridiskt erkänt samkönade äktenskap. Så hur kunde själva idén om samkönade äktenskap explodera på den internationella scenen, samtidigt som den historiska föreställningen om äktenskap hade förlorat så mycket värde i samhället under de föregående fyra årtiondena?
Ett troligt svar är att teorin om ”personligt självstyre” som ledde till den första vigseln av samkönade år 2001, helt enkelt var en förlängning av samma individualistiska juridiska koncept som hade skapat skilsmässa utan felande part. När en domstol upprätthåller en individs rätt att avsluta sitt äktenskap, oavsett sociala konsekvenser (som ofta är fallet vid skilsmässa utan felande part), ser denna princip kanske också ut att stödja individens rätt att ingå äktenskap, oavsett sociala konsekvenser (vilket ofta är fallet med samkönade äktenskap).
Med andra ord, när människor ser äktenskap mellan man och kvinna endast som en personlig preferens och inte som samhällets huvudsakliga sociala institution, är det inte konstigt att många nu skulle säga om samkönade äktenskap att alla borde vara fria att gifta sig som de vill. Det är det som kan hända när vi inte längre ser hur samhället gynnas av äktenskap och barn. Självklart älskar Gud alla sina barn och förväntar sig att vi ska behandla varandra med medkänsla och tolerans – oavsett vilka livsstilar vi förstår eller inte förstår oss på. Men det är en helt annan sak att godkänna eller främja sådana livsstilar genom att ändra på ett juridiskt koncept – äktenskapet – vars historiska syfte var att ta tillvara samhällets intressen av att biologiska föräldrar uppfostrar sina egna barn i stabila hem.
Förenta staternas högsta domstol åberopade teorin om personligt självstyre, samt andra juridiska teorier, den 26 juni 2015 när den fastställde att statliga lagar inte får ”hindra personer av samma kön från att ingå äktenskap”. Sålunda är äktenskap mellan personer av samma kön nu lagligt i varje stat i Förenta staterna.
Men det är betydelsefullt att domstolens majoritet också ”betonade att religioner, och de som följer religiösa lärdomar, får fortsätta att med innerlig, uppriktig övertygelse förespråka att samkönade äktenskap enligt gudomlig föreskrift inte bör tillåtas. Det första tillägget till den amerikanska konstitutionen säkerställer att religiösa organisationer och individer har rätt till beskydd i sitt arbete att undervisa om principer som är betydelsefulla och centrala i deras liv och tro, samt i sin egen djupa strävan att bevara den familjestruktur de sedan länge har vördat. Detsamma gäller dem som motsätter sig samkönade äktenskap av andra skäl.”5
Inverkan på äktenskap och barn
Tänk nu på vilken inverkan de här förändringarna har på äktenskap och barn. Sedan omkring 1965 har skilsmässofrekvensen mer än fördubblats, även om den har sjunkit något under senare år – delvis på grund av att antalet ogifta par har stigit till att bli kring femton gånger högre, och deras många separationer finns inte med i skilsmässostatistiken. I dag slutar ungefär hälften av alla första äktenskap med skilsmässa, och ungefär sextio procent av det andra äktenskapet gör det. USA är världens mest skilsmässobenägna land.6
Idag föds fyrtio procent av barnen i USA av ogifta föräldrar. 1960 var den siffran fem procent.7 Ungefär femtio procent av dagens tonåringar anser nu att barnafödande utanför äktenskapet är en ”eftersträvansvärd livsstil”.8 Andelen barn till ensamstående föräldrar har fyrdubblats sedan 1960, från åtta procent till trettioen procent.9 Över hälften av dagens äktenskap i USA föregås av samboskap.10 Det som var ytterst onormalt på 1960-talet är den nya normen.
I Europa godtar nu åttio procent av befolkningen samboskap. I delar av Skandinavien föds åttiotvå procent av förstfödda barn utanför äktenskapet.11 När vi nyligen bodde i Tyskland uppfattade vi att för många européer finns äktenskap inte längre. Som en fransk författare uttryckte det, har äktenskapet ”tappat magin för unga människor”, vilka alltmer känner att ”kärlek först och främst är en privat sak som inte lämnar utrymme” för samhället att ha något att säga om deras äktenskap och barn.12
Inte desto mindre har barn till skilda eller ogifta föräldrar ungefär tre gånger så många beteendeproblem och känslomässiga och utvecklingsmässiga problem än vad barn i familjer med två föräldrar har. Alla sätt att mäta barnens välmående visar att dessa barn har det sämst. Och när barnen är dysfunktionella blir samhället dysfunktionellt. Här är några exempel på sådan dysfunktion, även om vissa element i sådana allmänna trender kan bero på flera orsaker. Under de senaste fem årtiondena:
-
har ungdomsbrottsligheten ökat sexfalt
-
har försummelse av barn och alla former av barnmisshandel ökat femfalt
-
har barn drabbats av fler psykiska störningar, från drogmissbruk till ätstörningar. Depression bland barn har ökat med 1000%
-
har våld mot kvinnor i hemmet ökat och fattigdom har i ökande grad drabbat barn.13
Hur allvarliga är de här problemen? Som president Hinckley sa 1995 är de här frågorna hans ”allvarligaste bekymmer”. Och de trender som bekymrade honom då är nu mätbart värre. Som en skribent i tidskriften Time uttryckte det:
”Ingen annan enskild kraft orsakar så många mätbara svårigheter och mänskligt lidande i det här landet som äktenskapets kollaps. Den skadar barn, reducerar mödrars ekonomiska trygghet, och den har i synnerhet skapat förödelse bland dem som klarar det sämst – nationens underklass. …
”De fattiga [har åtskilt] föräldraskap från äktenskap, och de ekonomiskt trygga [bryter upp] från sina äktenskap om [de] inte längre har kul.”14
Vända våra hjärtan
Till vänster: fotoillustration Janae Bingham
En trasig tråd i den upprivna sociala väven reflekterar kärnan i problemet: Barnen – vår egen livsfrukt. Något äkta, till och med heligt, med efterkommande – barn och reproduktion och eviga kärleksband – klingar djupt på de mystiska strängarna i vårt kollektiva minne.
Bandet mellan föräldrar och barn är så viktigt att Gud 1836 sände Elia för att vända fädernas och barnens hjärtan till varandra. Om deras hjärtan inte vänds, sa han, ”så … [slås] hela jorden med en förbannelse” och blir ”fullständigt ödelagd” innan Kristus återvänder (L&F 110:15; Joseph Smith—Historien 1:39; se även Malaki 4:6). I dagens värld verkar dessa hjärtan vändas – men ifrån, istället för mot, varandra.
Lever vi redan i den förbannelsens tid? Kanske. Dagens barn (och därmed samhället – jorden) upplever verkligen ”ödeläggelse” (nedvärdering, görs onyttiga, lämnas ensamma) på varje sätt som diskuterats här.
Läran är tydlig – och bekräftas av åratal av forskning. Vi måste inte återvända till gångna tiders familjelagar, men om vi bara kunde bry oss mer om våra barn och deras framtid, skulle människor gifta sig innan de blir föräldrar. De skulle offra mer, mycket mer, för att förbli gifta. Barn skulle, närhelst så är möjligt, få växa upp med sina biologiska föräldrar. Idealiskt sett skulle det inte finnas frivilliga aborter eller födslar utanför äktenskapet. Självklart finns behov av vissa undantag – en del skilsmässor är berättigade, och adoption är ofta en gåva från himlen. Men i princip står det perfekt uttryckt i tillkännagivandet från 1995: ”Barn har rätt att födas inom äktenskapets ram, och att fostras av en far och en mor som ärar sina äktenskapslöften med fullständig trohet.”15
Men vi lider av kollektiv minnesförlust. Vi hör inte de mystiska ackorden från det eviga, eller ens nyliga, minnet. Vår lyckas fiende vill övertyga oss om att de heliga, varaktiga band som rör tillgivenhet i familjen är inskränkande, när det i själva verket inte finns någon relation som är mer befriande och tillfredsställande.
Att bygga ett bra äktenskap är inte lätt. Det är inte meningen att det ska vara lätt. Men när en förvirrad kultur vilseleder vår uppfattning om vad äktenskap innebär, kan vi tappa tron på varandra och på oss själva alldeles för tidigt. Dock kan evangeliets eviga perspektiv, som de undervisas om i skrifterna och i templet, hjälpa oss att överbrygga vår tids äktenskapskaos tills vårt äktenskap blir den mest tillfredsställande och helgande – om än också den mest krävande – upplevelsen i vårt liv.
Överst till höger: fotoillustration Jerry Garns