Tålamod: Mer än att vänta
Författaren bor i Utah, USA.
Det är inte lätt att lära sig ha tålamod, men det är värt besväret.
”Syster Olsen, vi välsignar dig med tålamod.” Det var inte de orden jag ville höra. Jag hade bett hela dagen om att kunna ha tro nog att bli helad. I välsignelsen fick jag löftet att jag så småningom skulle må bättre, men jag försäkrades om att det skulle ta tid.
Jag suckade när äldsterna avslutade välsignelsen. Jag hade bara tre månader kvar av min mission, och jag ville vara ute bland människor – inte sjuk och sängliggande. Jag ville acceptera Herrens vilja, men ärligt talat förstod jag inte varför han tvingade mig att vänta.
Det tog mig flera dagar att acceptera min situation. Jag hade funnit mig i det faktum att jag inte skulle tillfriskna genast, men under tiden var jag missmodig – tills jag en dag vände mig till skrifterna. Jag fann till slut den frid jag behövde i Jakobs brev 1. Joseph Smith fann sitt svar i vers 5 – mitt fanns i verserna 2–4:
”Räkna det som den största glädje, mina bröder, när ni råkar ut för alla slags prövningar. [I Joseph Smiths översättning har ”alla slags prövningar” ändrats till ”många plågor”.]
Ni vet ju att när er tro sätts på prov, så gör prövningen er uthålliga.
Men låt er uthållighet visa sig i fullbordad gärning, så att ni är fullkomliga och hela, utan brist i något avseende.”
När jag läste de här verserna kan jag inte påstå att jag plötsligt kände att jag kunde ”räkna det som den största glädje” att jag var sjuk, men jag lärde mig något som hjälpte mig att känna mig mindre olycklig över min situation.
Det faktum att jag inte omedelbart hade helats innebar inte att jag inte hade tro, och det betydde inte att Herren inte brydde sig om min situation – snarare tvärtom, faktiskt. Herren brydde sig tillräckligt mycket om mig för att pröva min tro genom att inte genast hela mig, så att jag kunde utveckla tålamod.
Jag insåg att Herren ville att jag skulle utveckla tålamod eftersom det är ett nödvändigt karaktärsdrag. Tålamod förfinar oss. Tålamod hjälper oss att bli mer som Frälsaren. Jag hade viktiga ansvar som heltidsmissionär, men insåg att när det gäller att tjäna Herren, bryr han sig precis lika mycket om verktyget som den uppgift som ska utföras. Herren undervisade mig om tålamod så att jag skulle kunna vara en bättre och mer effektiv missionär under de sista månaderna av min mission.
Min utlovade välsignelse att bli frisk kom så småningom, men min lektion i tålamod slutade inte där. Många välsignelser i våra liv – äktenskap, anställning, barn, fysisk eller känslomässig hälsa, bönesvar – kommer inte när vi förväntar oss dem. När du upplever att bönesvar dröjer, och det har du troligen gjort eller kommer att göra, bestäm dig då för att ha tålamod och lita på Herren och hans tidsplan. Det blir till välsignelse för dig.
Perspektiv på tålamod
När jag kom hem från min mission kände jag felaktigt att jag kunde bocka av tålamod från min lista över lärdomar i livet. Men tålamod är inte något som vi bara lär oss en gång. Äldste Neal A. Maxwell (1926–2004) i de tolv apostlarnas kvorum höll ett tal om tålamod, och jag läste det första gången efter ett ganska nedslående uppbrott från någon jag hade dejtat. Jag kände mig förtvivlad och hade förlorat lite av mitt hopp, och just då kände jag att det sista jag behövde var en påminnelse om att ha tålamod. Men jag förvånades över hur äldste Maxwells insikter om tålamod gav mig en del mäktiga insikter som helt och hållet förändrade mitt perspektiv (än en gång) och hjälpte mig att återigen bestämma mig för att ha tålamod.
Tålamod är inte uppgivenhet
Jag lärde mig till exempel att detta att bestämma sig för att ha tålamod inte innebär att man rycker på axlarna och ger upp hoppet. Äldste Maxwell sa: ”Tålamod är inte likgiltighet. I själva verket betyder det att man bryr sig väldigt mycket, men inte desto mindre är villig att underkasta sig Herren och det som skrifterna kallar ’en tid’.”1 Jag hade alltid föreställt mig tålamod som en ganska passiv reaktion på livets upplevelser, en sorts eftergivenhet. Men tålamod är inte att ge efter. Tålamod är ett uttryck för inre styrka och hängivenhet mot Herren.
Tålamodet är tillitsfullt, inte bekymrat
Äldste Maxwell sa också: ”Tålamod är på sätt och vis en villighet att se på hur Guds avsikter uppenbaras med en känsla av förundran, istället för att gå fram och tillbaka i våra omständigheters inhägnad. Uttryckt på ett annat sätt sjunker kakan ihop istället för att svälla om man är för angelägen och öppnar ugnsluckan för ofta. Likadant är det med oss. Om vi ständigt och själviskt tar tempen på oss själva för att se om vi är lyckliga, kommer vi inte att vara det.”2 Denna uppfattning slog an en sträng hos mig (och inte bara för att jag är otålig när jag bakar). Det är nedslående när planer grusas eller inte går som man tänkt sig. För våra dödliga sinnen kan en gudomlig tidsplan vara svår att förstå. Men det jag kan förstå är att Gud är en kärleksfull Fader som har en plan som försäkrar oss lycka till slut om vi är trofasta, och jag håller på att lära mig att acceptera hans tidsplan med tillförsikt – inte med ängslan.
Det handlar inte alltid om oss
Eftersom tålamodet prövar oss på ett mycket personligt sätt, vänds vårt fokus ofta inåt. Men äldste Maxwell sa att ”tålamod också hjälper oss att inse att även om vi kanske är redo att gå vidare och har fått tillräckligt av en särskild lärorik upplevelse, är vår fortsatta närvaro ofta nödvändig som en del av andras inlärningsmiljö.”3 Det är inte bara vi som behöver tålamod, utan andra behöver också vårt tålamod eller vårt tålamods exempel. Det hade jag aldrig tänkt på, och det hjälpte mig att se tålamod som en ädel egenskap, nära förknippad med kristuslik kärlek, som aldrig sviker (se Moroni 7:46).
Mer än att vänta
Även när vi har rätt perspektiv kan det vara svårt att vänta. Men jag har insett att tålamod är mer än att bara vänta. Jag har lärt mig det av min bror Andrew och hans hustru Brianna, av hur de har hanterat att de inte kan få barn. Även om deras förhoppningar grusades när de fick veta att de inte skulle kunna få barn, fann de nytt hopp i möjligheten att adoptera – men det innebar fortfarande ytterligare väntan.
Jag tvekar att använda ordet vänta när det handlar om dem eftersom det ordet förknippas med passivitet. För dem betyder inte väntan att de bidar tiden tills ett barn kommer – tålamod är så mycket mer än så.
Andrew sa: ”Vad gäller adoption är det så mycket som är i Herrens händer, inte våra. Men det känns bra för oss att ha något som vi kan arbeta mot i vår strävan efter att få barn i vår familj.” Vare sig de bloggar, delar med sig av kontaktinformation med släkt och vänner, eller engagerar sig i lokala grupper med adoptivföräldrar, försöker de ”med glädje göra allt det som står i [deras] makt” (L&F 123:17), och sedan förlitar de sig på Herren.
Efter år av väntan och böner fick de adoptera en vacker liten flicka som heter Jessica. När de höll henne i sina armar bleknade åren av besvikelse och missmod bort. För dem var och är hon ett underverk.
Fem år har nu gått sedan de adopterade Jessica, och de senaste fyra åren har de försökt adoptera ännu ett barn. Väntan har börjat igen. Brianna sa till mig: ”Andra påminner oss ofta om att när det är meningen att ett barn ska komma till vår familj så kommer det. Vi vet att de har rätt, men vi vet också att vi inte bara kan sitta stilla och vänta. Vi måste tro att det kommer att ske men också gå framåt, leva vårt liv, planera vår framtid, ha roligt och njuta av att vara tillsammans.”
Att vänta är svårt, men Andrew och Brianna har lärt mig att välja att vara lycklig idag. Det är så lätt att tänka: ”Jag kommer att bli lycklig när __________”, men vi går miste om så mycket av det livet har att erbjuda om väntar med att vara lyckliga. Även om vi ibland måste sätta våra önskningar åt sidan för att underkasta oss vår Faders vilja, innebär inte det att vi också måste sätta vår lycka åt sidan. Hans kärlek kan ge styrka, fylla tomhet och inge hopp.
Frälsarens föredöme i fråga om tålamod
FOTOGRAFI AV STENHUGGARE, AngelGV/iStock/Thinkstock; FOTOGRAFI AV STATY, lawrod4/iStock/Thinkstock
Frälsaren är vårt främsta föredöme när det gäller tålamod. För mig visar orden han uttalade i Getsemane örtagård hans tålamod. Mitt i sitt ofattbara lidande och offer, bad han att kalken, om möjligt, skulle gå ifrån honom. ”Men”, sa han, ”inte som jag vill utan som du vill” (Matt. 26:39). Ordet men bär med sig ett kraftfullt budskap. Trots det som Frälsaren verkligen ville i det ögonblicket, uttryckte han sin vilja att foga sig efter sin Faders vilja och hålla ut.
Det kommer att krävas av oss alla att vi får vänta på vissa ting i livet – ibland även på vårt hjärtas mest rättfärdiga önskningar. Men Jesus Kristus, vår ”Gud och Vän”,4 kan trösta oss och förvissa oss om det goda som ska komma. Och han är kärleksfullt tålmodig med oss när vi lär oss att bli som honom, när vi lär oss att möta de förutsedda och oförutsedda vändningarna i jordelivet och säger till vår Fader: ”Men inte som jag vill utan som du vill.”
Mitt perspektiv på tålamod har definitivt ändrats efter att jag blivit vuxen. Tålamod är en process, och jag kommer alltid att lära mig mer. Även om det är svårt att vänta, lär jag mig att ”räkna det som den största glädje” när mitt tålamod prövas – inte för att jag finner glädje i hur svårt det är, utan för att jag vet att det har ett ärorikt syfte. Jag vet att detta att låta ”uthållighet visa sig i fullbordad gärning” är en del av uppfyllelsen av mitt ändamål här på jorden att en dag bli fullkomlig] och hel, ”utan brist i något avseende” (Jak. 1:4).