Shellys lopp
Den senaste tiden hade det verkat som om ingen kunde ge Shelly den hjälp hon behövde.
”Frukta inte, ty jag är med dig, se dig inte ängsligt om, ty jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig, jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand” (Jes. 41:10).
”Hallå, Shelly!” Shelly höll på att knyta sina gamla löparskor, men tittade upp och såg Rosa vinka från startlinjen. ”Kom ingen”, ropade Rosa. ”Idag ska vi slå vår bästa tid!”
Shelly log brett. Rosa sa så varje gång de tränade.
Det var två saker Shelly tyckte om med sin nya mellanstadieskola. För det första att hon kunde vara med i löparlaget. När hon sprang kände hon sig lätt inombords, som om hon inte hade några bekymmer.
Det andra hon gillade var att ingen här visste att hennes föräldrar nyss hade skilt sig.
Shelly drog i skosnöret en sista gång och sprang iväg till de andra flickorna i stafettlaget. Aj! Hon ryckte till när tårna trycktes ihop i löparskorna. Hur skulle hon berätta för pappa att hon behövde nya skor igen?
Efter loppet firade Shelly, Rosa, Becca och Tiana sitt nya stafettrekord. ”Jag sa ju att vi skulle klara det idag!” sa Rosa.
Shelly skrattade. Hon gav stafettpinnen till deras tränare och böjde sig ner för att knyta upp sina skor.
”Bra jobbat, flickor”, sa fröken Goldmann. ”Ni jobbar riktigt bra tillsammans. Glöm inte att betala banavgiften imorgon.”
Shellys leende dog bort. Hon hade helt glömt bort det!
På bussen hem kunde Shelly inte tänka på annat än sina skor och banavgiften. Hon ville inte ge sin mamma mer att oroa sig för. Och senaste gången hon hade ringt sin pappa för att be om extra pengar, hade han låtit irriterad. Den senaste tiden hade det verkat som om ingen kunde ge henne den hjälp hon behövde.
När Shelly kom hem, gick hon direkt till sitt rum. Under middagen pratade hennes bröder och systrar och skrattade, men hon petade bara i maten.
Efter middagen hjälpte mamma Shelly att duka av bordet. ”Jag ska träffa biskop Parker ikväll”, sa mamma. ”Skulle du vilja följa med och få en prästadömsvälsignelse?”
Shelly nickade. Hon saknade verkligen de välsignelser som pappa brukade ge henne när hon var orolig eller sjuk.
Lite senare när biskop Parker gav henne en välsignelse, kände Shelly hur något djupt inom henne slappnade av. ”Shelly, din pappa är inte hemma för att hjälpa dig nu”, sa han i välsignelsen. ”Men din himmelske Fader är alltid där. Jag välsignar dig med att kunna tala med honom precis som du skulle tala med din pappa, och din himmelske Fader kommer alltid att hjälpa dig.”
Shelly kände sig lättare än hon gjort på länge. Hon fick en varm känsla inombords som sa henne att biskopens ord var sanna. Vår himmelske Fader älskade henne och skulle lyssna på henne. Med hans hjälp kunde hon kanske få mod att prata med sina föräldrar.
På hemvägen berättade hon för sin mamma om skorna och banavgiften. Den kvällen knäböjde hon och bad sin himmelske Fader att hjälpa henne få mod att prata med sin pappa. Hon bad om det igen på bussen till skolan nästa morgon. När hon kom hem från skolan kände hon sig modig nog att ringa sin pappa. Den här gången verkade han inte otålig eller irriterad när hon berättade för honom vad hon behövde. Hennes böner hade besvarats.
Några veckor senare knöt Shelly sina nya löparskor och sprang iväg för att vara med Rosa och de andra flickorna. Det kändes bra att veta att hon hade ett fint lag som stöttade henne. Hon behövde inte känna att hon sprang ensam.
Illustration Apryl Stott